Vidrigt och vackert

Felicia försvann av Felicia Feldt har helt klart varit en riktigt rejäl snackis de senaste veckorna trots att recensionsdatum egentligen är idag.  På adlibris är boken slut och alla verkar ha läst, eller tänkt läsa den.

För några dagar sedan diskuterade vi Felicia försvann på Twitter och konstaterade att allt för få talat om den litterära kvaliteten och det vackra språket. Det här är ingen vanlig uppväxtskildring, ingen medioker BOATS, utan en riktigt bra bok. Att den sedan handlar om Felicias barndom gör den till den ännu bättre bok som sjuder av känslor.

Felicias mamma är känd. Hon är barnuppfostransexpert och skriver böcker om hur barn ska behandlas. Ibland kommer någon och vill intervjua henne och då kläs barnen upp för att kunna visas för andra som de perfekta barn de är.

Den verklighet Felicia beskriver är någon annan. I korta ögonblicksbilder från olika delar av sitt liv berättar Felicia sin historia. Varje bild är som ett litet, litet nålstick och till slut gör det så ont att jag inte står ut. Och det i mig som bara läser om det. Hur kändes det då för Felicia som levde i det?

Att mamma Anna dricker för mycket, byter ut sina män ofta och flyttar nästan lika ofta är illa nog. Att hon dessutom hotar med att ta livet av sig med jämna mellanrum gör knappast saken bättre. Det värsta är nog ändå den utstuderade grymheten, som att hela familjen uppmanas att sluta prata med ett barn som betett sig illa, frysa ut honom eller henne totalt i dagar. Eller mobbingdagen, en dag då alla behandlar ett av barnen riktigt illa, ofattbart illa. Denna dag infinner sig alltid dagen före personens födelsedag, så att födelsedagen ska kännas extra lyxig. Det är inte bara vidrig utan totalt sinnessjukt.

Vem kommer ihåg rätt? Felicia säger att hennes mamma slagit henne vid flera tillfällen. Anna säger att det aldrig har skett. Felicia berättar sin historia. Anna säger att hon lider av mytomani. Självklart kan vi inte veta, men min svårighet för Anna Wahlgren och hennes metoder, i kombination med den så känslofyllda och samtidigt sakliga boken och Felicia Feldts framträdanden i media, gör att jag måste tro på den senare. Jag hoppas att det inte är så, att den barndom hon beskriver inte kan ha varit så eländig och hennes mamma inte så skruvad, men jag är rädd att sanningen finns i boken. Tyvärr.

Felicia Feldt verkar medveten om sina egna tillkortakommanden. Hon erkänner sina problem, sin komplicerade mammaroll, det misslyckade äktenskapet och sin minst sagt konstiga relation med sin mamma. Hur hon till slut försöker bryta helt, men att ingen annan tycks förstå hur mamman egentligen är. De köper hennes kärleksfulla och excentriska yttre och kan inte annat än att älska henne. Lägg där till att det är lätt att uppfatta Felicia som både självupptagen och gnällig. Förhållandet är definitivt inte jämlikt.

Anna Wahlgren däremot väljer att inte erkänna någonting. Istället hänvisar hon till att detta bör skötas privat. Gott så, det vore kanske det bästa. Om  nu inte Wahlgren själv valt att hänga ut nära och kära i sina egna memoarer. Offentlighetens ljus är inte alltid trevligt, men visst måste även Felicia Feldt ha rätt att berätta sin historia. Även den till synes perfekta modern måste få kritiseras.

Som Robert Svensson skriver i Amelia borde dock också papporna uppmärksammas. Felicias pappa dyker upp ibland, den enda av Anna Wahlgrens ex-män som faktiskt gifter om sig och som tycks kunna erbjuda en trygg familjesituation. Varför bor Felicia inte där? Och de andra styvpapporna, raden av dem, vilket ansvar tar de? Någon gång försöker någon av papporna, men slutsatsen blir alltid att barn ska vara med sin mamma. Trodde de verkligen att det var det bästa? Om de levt med henne på det sätt som Felicia beskriver, med en hel del sprit inblandat, borde de väl förstått att det inte var en bra miljö. Eller? Nu handlar det ju visserligen inte om en familj i någon förort där socialtjänsten säkert är mer aktiv, utan om en medelklassfamilj med en mor som är expert på barn.

Många är de som skrivit om boken. Helena skriver själv sina tankar om boken och fyller sedan på med fler länkar. Jag skulle också vilja tipsa om BookyDarling som skriver ett personligt inlägg om boken. Lyran har ställt samman en lista här.

När jag klickar runt bland recensionerna slås jag av hur många det är som avfärdar Felicia Feldt som en hämndlysten unge som borde veta bättre än att smutskasta sin mamma. Att som Jens Liljestrand mena att det skulle handla om en kombination av hat och barns vilja att leva i en kärnfamilj är lite orättvist. Men som han också skriver räcker det med att en tiondel är sant för att det ska bli Anna Wahlgrens fall. Det räcker med en tiondels sanning för att hon  ska räknas som en olämplig förälder.

Kanske är det Felicia Feldts mål att krossa sin mor, men jag tycker inte att historien blir mindre trovärdig för att den är fragmentarisk och fylld av hat, som Annina Rabe skriver, snarare tvärtom. Felicia försvann är för mig ett enda långt ”nufanräckerdet” och det är lika tragiskt som upplyftande. Man måste inte älska sina föräldrar och man måste få skriva om det. Felicia har min sympati, jag tycker inte att hon är svår att varken tycka om eller förstå.  Aase Berg går egentligen längst i sin sågning av Felicia Feldts version då hon skriver: ”Jag tvivlar på huvudpersonens verklighetsuppfattning och tycker ofta att hon är paranoid i sitt överladdande av normaltaffliga familjesituationer.” Normaltaffliga familjesituationer? Det måste vara dagens underdrift.

Slutligen vill jag igen lyfta fram det jag konstaterade i inledningen, nämligen att Felicia försvann rent skönlitterärt är en fantastiskt välskriven och läsvärd bok. Du behöver inte läsa den som en bok av Anna Wahlgrens dotter, utan som en bok av en synnerligen begåvad författare som jag hoppas kommer att skriva många fler böcker.

Läs också:

15 comments

  • Jag har inte läst boken. Än. Jag har alltid haft väldigt svårt för ”barnexperten” Anna Wahlgren och undrat lite i vilken värld hon lever. Det är inte alls svårt för mig att tro på allt jag läst om den här boken.
    Monika recently posted..Yta eller innehåll?My Profile

    • Tror att läsningen färgas av vad man tycker om Anna Wahlgren. Pratade med en kollega igår som absolut älskade Wahlgrens Barnabok och gett den till alla sina barn. Hon ville inte läsa Felicia försvann. Det blev för jobbigt.

  • Jag har inte läst den, men visst blir man lite intresserad. Ett problem med att framställa sin familj i litteratur eller media är ju att den som framställer har tolkningsföreträde. Från början var det Anna. Och sedan kan det ju kännas naturligt om de som framställts, vill få göra sin tolkning.

  • Så kul att det är en bok med litterärt värde också, jag står som nummer 40 i kön till att få låna den på vårt bibliotek.

  • Jag har hört massor om den här boken så det är klart man blir nyfiken. Jag antar att jag också kommer att bli plats 40 eller så i bibblokön. 🙂

    Jag tycker ingenting om Anna W även om jag faktiskt har Barnaboken hemma och har läst lite här och där i den. Jag kanske har läst för lite i den för att få en uppfattning om hennes metoder.
    *Malin* recently posted..Samtidigt på ett tak i Chinatown av Ingrid RudeforsMy Profile

  • En väl genomtänkt recension av en viktig bok som sätter ljuset på utsatta barn, som också Patrik Sjöbergs bok gjorde häromåret. Varje bok som avhandlar detta ämne är viktig för barn som utsätts och för vuxna barn som en gång utsatts och som lever vidare med de skador det medfört. Jag skrev själv Trasdocka (Ordfront 2006) och har lärt mig nu att den är en ”BOATS” alltså lite illa sedd pga. andra spekulativa böcker i den kategorin. UNT inledde med orden ”Felicia Feldts bok om sin mamma” när man recenserade Felicia försvann. Dags att låta Felicia vara huvudperson i sitt eget liv och i sin egen bok. Hon stod i skuggan av en kändismamma mer än halva sitt liv, nu är det dags att hon får vara sin egen. Punkt.

    • Vill gärna läsa även om Patrik Sjöberg och kommer att kolla upp din bok också. En BOATS blir det för mig om formen är dålig, inte om språket håller. Håller med om att det är dags att Felicia Feldt får vara sin egen!

  • Jag är lite sugen på att läsa den, har fått rekommendationen att prova Anna Wahlgrens metoder på min son och jag bara vägrar. Man ska ge sitt barn kärlek, och om det nu visar sig att Wahlgrenskan själv inte klarat av det så är ju det också ett tecken på att hennes metoder är tvivelaktiga. Kan jag tycka.
    Toffs recently posted..På modet att må dåligt?My Profile

    • Jag skulle aldrig pröva en metod på mina barn som handlar om att jag inte finns där när de ska sova om de behöver mig. Om de dyker upp i vår säng när de är 14 blir jag kanske lite orolig.

  • Ja, man kanske skulle ta och göra som du säger O, och läsa Barnaboken för att begripa vilka metoder det är Anna Wahlgren förespråkar och varför hon var så stor på 80-talet.. Och kanske framför allt se kontrasterna mellan Felicia försvann och Barnaboken.
    /dlb

  • Pingback: Felicia försvann – Felicia Feldt | Den lilla boklådan