Monthly Archives: februari 2011

Panikslagen abibliofob behöver hjälp!

Nu måste ni hjälpa mig. Jag har just börjat läsa Mord.net av Butler & Öhrlund som jag bytte till mig i förra hotellets byteshylla. Jag har läst runt 60 sidor och håller på att bli vansinnig. Det är verkligen en språklig katastrof. Personbeskrivningarna är stereotypa och dessutom inte alls integrerade i texten. Upprepningarna är många, ordvalen komiska i sitt försök att vara seriösa, dialogerna helt otroliga. Kanske det sämsta språket jag stött på i en svensk deckare och det säger en del. Liza Marklund framstår som rena nobelpristagaren i jämförelse.

Låt mig ge några exempel:

Bondi slog sig ner, vinkade till sig bartendern, beställde vin till sig och Angela van der Wijk. Han pekade mot det uppslagna programmet igen. “Det verkar bli hektiska dagar det här.”
“Ja, verkligen.” Angela läste högt:
“Konferensens syfte är att ge en bred översikt över hur den internationella brottsligheten förändrats i allt snabbare takt under de senaste åren […]”

Sedan läser hon vidare i tio rader till, Angela van der Wijk. Finns det inte något smidigare sätt att berätta vad konferensen syftar till? Och måste de kalla alla vid för- och efternamn? Okej att det är bra att vara tydlig, men det blir nästan löjligt.

Jacob, Hector och Vladimir hade av en tillfällighet hamnat vid bordet bredvid Angela van der Wijk och Silvio Bondi. Samtalet hade så småningom glidit in på mord.
“Jag läste i The Times på vägen hit att den engelska polisen har noterat en kraftig ökning av oförklarliga mord under det senaste året”, sa Jacob. “Och vi har haft en serie mord där vi inte hittar vare sig motiv eller gärningsman. Det enda gemensamma verkar vara tillvägagångssättet[…]

Och så fortsätter han i flera rader till. Vem pratar så i verkligheten och vem skulle orka lyssna på någon som gjorde det?

Svaren på monologen?

“Vad säger du?” utbrast Silvio Bondi (osv. osv.)

“Intressant att du tar upp det.” Angela van der Wijk rynkade pannan.

Och därefter kör hon en egen monolog på sisådär en halvsida, endast avbrutet av ett “Angela fortsatte”.

Men Jacob Colt kunde inte riktigt slappna av efter vad han läst i The Times och hört vad Angela van der Wijk och Silvio Bondi berättat. Många mord. Liknande mord. Samma tillvägagångssätt. Inga motiv. Inga mördare.

Och lite skoluppsats:

På kvällen gick Jacob, Hector, Vladimir, Angela och Silvio tillsammans till en indisk restaurang.

Och några sidor senare:

En timme senare träffades Jacob, Vladimir, Angela, Hector och Silvio i hotellbaren för en drink före middagen.

Och så slutligen, efter en rad rejält stereotypa sekvenser:

Nästa kväll träffades de fem kollegorna åter i hotellets bar och diskuterade dagens upplevelser över en drink. Jacob betraktade Angela van der Wijk i smyg. Han hade redan från början funnit henne attraktiv, men i kväll var hon vackrare än någonsin. Det mörka, glansiga håret svallade över axlarna och utgjorde en slående kontrast mot den vackra, åtsittande, vinröda sidenklänning hon bar.
“Nå, Angela”, sa Jacob, “hur många shoppingkassar blev det i dag?”
“Fler än jag kan få ner i resväskan i alla fall. Och innehållet i en av dem har jag faktiskt på mig, om herrarna inte lagt märke till det tidigare.”

Varför jag ens tvekar att sluta läsa? Jag har en bok kvar förutom Mord.net och byteshyllan på det här hotellet innehåller bara böcker på finska och tyska. Dessurom finns det ett men, historien om själva brottet verkar intressant. Frågan är dock om intrigen är så bra att jag glömmer bort det minst sagt taffliga språket?

Läs också:

Eat, pray, love – the movie

När jag läste Elizabeth Gilberts bok Lyckan, kärleken och meningen med livet, var jag inte jätteimponerad. Däremot visade det sig att det var en bok som stannar kvar. Den svenska titeln däremot är en katastrof och har dessutom helt missat originaltitelns syfte. Varför krångla till det? Eat, pray love beskriver med tre ord syftet med resorna till tre länder. Tre egoländer på i, I. Italien, Indien och Indonesien.

Filmen lyckas inte riktigt förmedla den desperation som Elizabeth beskriver i boken och därför är det inte lika glasklart varför hon egentligen reser. Visst, hon lämnar en man och vill hitta sig själv, men helt trovärdigt är det inte.

Däremot gillar jag resan till Italien bättre i filmen än i boken. Här har också Tuva Novotny en liten roll som den svenska Sofi. Vikthysterin visas på ett ganska roligt sätt, även om jag helst hade sluppit den helt. Det är dock en varm del av filmen som utspelar sig i pizzalandet.

Liksom i boken gillar jag resan till Indien bäst. Dit reser Liz för att meditera och träffa en berömd guru, som ironiskt nog är på resa till New York. Där finns dock Richard från Texas som är min absoluta favorit, väl spelad av Richard Jenkins.Underbara Richard, som har en hel del problem att ta tag i.

Och så Bali. Nja, det är här det spårar ur. Romantiskt i överkant helt klart.

Boken i sig är amerikanskt smetig, men filmen är verkligen Hollywoodfilm när den är som smörigast. Feel-good, definitivt, men det finns bättre. Jag brukar älska Julia Roberts, men den här rollen är inte för henne. Det hade behövts någon mer nedtonad. Det här blir Notting Hill på resa och det funkar inte riktigt.

Okej om du vill slå ihjäl ett par timmar, men inte mer. Något av en besvikelse skulle jag säga.

Läs också: