enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 29 januari, 2011

Ett brutalt uppvaknande

Året är 2004. Lexi är ute med sina kompisar och kvällen utvecklas till en riktig skitkväll. Det handlar inte om vännerna, de är de  bästa, men stövlarna klämmer, pojkvännen Nollan-Dave dyker inte upp och hämtar henne som bestämt och dessutom börjar det regna. Precis när Lexi tror att det inte kan bli värre snubblar hon till på sina höga klackar och faller handlöst.

När hon vaknar ligger hon på sjukhus och självklart tror hon att det fortfarande är 2004 och att fallet orsakat hennes sjukhusvistelse. Det visar sig att det inte är riktigt så enkelt. Det är nämligen 2007 och Lexi har inte legat i koma utan levt helt och fullt under de här åren, men glömt allt. De tre senaste åren verkar helt utraderade från hennes minne, vilket självklart förbryllar både henne och läkarna.

Lite krystad story helt klart, men köper du bara det så väntar en riktigt underhållande bok. Lexi märker nämligen att det hänt en hel del under de senaste tre åren. Till att börja med ser hon sig i spegeln och möter en helt ny person. Borta är de sneda tänderna och det ostyriga håret. Istället är det perfekta tänder, stylat hår och vältrimmad kropp som gäller. Dessutom är hon gift med Eric som är både snygg och galet rik. Själv har hon lyckats avancera rejält på jobbet och har nu en topposition.

Visst låter det bra? Problemet är bara att hennes gamla vänner helt vänt henne ryggen och att den nya Lexi verkar vara en rätt rutten person. Det är talande när Lexi frågar sin mamma när hon förändrats så mycket och mamman svarar att hon inte riktigt vet då allt skett gradvis. Så är det säkert. Undra hur mycket jag förändrats de senaste åren? Är alla förändringar bra? Vad händer om man inte gillar den person man blivit?

Jag är en jävla häxa. Alla mina vänner hatar mig. Vad sjutton är det som har hänt?

Det är med mycket humor som Sophie Kinsella beskriver Lexis nya, perfekta liv. Det intelligenta hemmet hon och Eric bor i är sanslöst. Deras på ytan perfekta förhållande ganska sorgligt och jag gapflabbar när Lexi möter sin shoppingassistent Ann som valt ut en perfekt garderob med kläder i beige och Lexi förtvivlat försöker förklara inte alls är hennes stil. Och Mont Blanc, jag säger bara Mont Blanc.

Det här är riktigt bra chic-lit med en stor portion humor och ironi. Dessutom är personerna väldigt trevliga. Mest gillar jag Lexis lillasyster Amy som inte drar sig för någonting. Hennes fejkade kändisrundturer i London är verkligen kreativa.  Jag gillar också Fi, Lexis gamla kompis som nu blivit ledaren i mobben mot henne på mattavdelningen. Och sedan är det ju Jon, mannen som påstår sig vara Lexis älskare. Det kan vara lurigt att tappa minnet helt klart, men ganska nyttigt också ska det visa sig.

Roligt, rappt och romantiskt. Det funkar verkligen för mig! Jag har bara läst en bok av Kinsella tidigare, men är sugen på fler. Kanske inte shopoholic-serien då namedropping av kläder och skor inte riktigt är min grej. Mitt nya jag är det däremot helt klart.

Neurotisk villaägare sabbar allt

Hans Koppel heter egentligen något helt annat. Han mår bättre än sin huvudperson.”

Så står det på baksidan av Vi i villa av pseudonymen Hans Koppel. Och jag hoppas verkligen att Koppel mår bättre än Anders i boken, för han är något av det eländigaste jag upplevt. Han snurrar till det så fruktansvärt för sig själv att jag har svårt att läsa vidare. Maken till pinsam och neurotisk människa får man leta efter i litteraturen.

Konstigt nog tycker jag inte illa om Anders. Han är definitivt ingen ond människa. Bara lite mer gränslös än andra. Inte konstigt kanske att han blir frustrerad av sitt liv i den perfekta villaförorten där han bor med sin numera ganska främmande fru och en ganska ensam och utsatt dotter. Han umgås med innebandygrabbarna som han egentligen inte har något gemensamt med och känner sig ofta både utanför och förbannad. Mest förbannad är han på Martin, glidargrannen som gärna vill visa sina pengar för alla. Inte ens en älskarinna kan muntra upp honom nämnvärt.

Vi i villa är en ganska bra bok. Det är ett kort nedslag i en typisk villaförort och som samhällsbetraktelse är den ganska kul. Så väldigt mycket djup finns det dock inte. Kanske är det inte heller Koppels avsikt. Jag gillar språket, som är väldigt poetiskt. Jag tycker också om hur totalt omvälvande information levereras i en bisats, vilket gör att det till synes nedtonade blixtrar till på ett överraskande och snyggt sätt.

Det är lite Erlend Loe över Hans Koppel. Skruvat och galet, men på ett mycket stillsamt sätt. Väldigt ofta är Koppel hysteriskt rolig utan att han tycks vara medveten om det. Jag gillar den underfundiga humorn och torrheten. Det är korthugget och ibland lite svårforcerat vilket till stor del beror på att texten är skriven i du-form , men jag har definitivt fått smak på Hans Koppel trots allt. Medicinen nästa alltså.

En fråga återstår. Vem är Hans Koppel? En man skulle jag tro, med tanke på det korthuggna språket (totalt fördomsfullt jag vet). Någon med en poetisk ådra och en rejäl känsla för språket då ordval och melodi är avgörande. Hans Koppel är definitivt någon med fingertoppskänsla och kontrollbehov, men också en ganska galen och flippad person. Så käre Hans, nu har du blivit beskriven. Vem är du?

Björn Wiman på Expressen gissa på paret Bengt Ohlsson och Helena von Zweigbergk, men språkligt känner jag inte igen dem. På Bokhora säger sig en läsare vara säker på att det är Petter Lidbeck och den gissningen kan jag köpa. Det korthuggna stämmer, men jag skulle ändå tippa på en poet som sagt. Efter en snurr på W & W:s hemsida är mina förslag Lucas Moodysson, Bob Hansson och Lina Ekdahl. (förutsatt att pseudonymen och författaren är på samma förlag). En lite roligare gissning är Johannes Anyuru, eller varför inte Daniel Boyacioglu. Poetspåret tror jag på i alla fall som ni säkert förstått.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-27

Nu vet vi att läsaren på Bokhora hade rätt, det är Petter Lidbeck som är Hans Koppel. Detta avslöjades i samband med att hans tredje bok under pseudonym släpptes. Jag har den i hyllan och skäms lite över att jag inte fått tummen ur att läsa den. Det är rätt kul att läsa igenom gamla inlägg där jag är helt säker på att jag ska läsa fler böcker av diverse författare och sedan verkar glömma av det lika fort. Jag kommer ärligt talat inte ihåg någonting av Vi i villa, knappt ens när jag nu läser mina tankar om den, men just då när jag läste den tyckte jag om den.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: