Kaffe med mjölk

Ella-Maria Nuttis debutbok Kaffe med mjölk har hyllats sedan den kom ut. Nu har jag äntligen kommit mig för att läsa och ja, jag tyckte om den. Berättelsen om mamman och dottern, de namnlösa som inte riktigt vet hur de ska närma sig varandra, är vacker och innerlig. Sättet att beskriva dem är på samma gång distanserat och nära. Vi får veta en hel del om vad de tänker, men ganska lite blir sagt.

En mamma, en namnlös sådan, är sjuk. Så sjuk att hon är döende. En dotter, hennes dotter, vet ingenting men snart måste hon berätta. Vi får följa dem under några dagar då mamman besöker dottern. De har båda ansträngt sig, men har svårt att komma varandra nära. Gamla minnen ligger som en blöt filt över deras tillvaro. Situationen är ansträngd och relationen trevande. Jag tycker om att läsa om dem. Det är vackert att få följa dem, men också så otroligt sorgligt.

Det är svårt att beskriva Nuttis bok. På samma gång innehåller den väldigt mycket och ganska lite. Liksom karaktärerna befinner sig väldigt nära och oändligt långt borta från varandra. Det handlar om att de är olika och lever helt olika liv, men också om att de varit tysta så länge att det inte längre går att hitta orden. På ett sparsmakat och lågmält sätt skriver Nutti om en mamma som reser från Gällivare till Stockholm för att träffa sin dotter och berätta att allt snart är över. Frågan är hur hon på bara några dagar ska kunna överbrygga gapet mellan dem och hitta ett tillfälle att verkligen berätta hur det är och varför det blev som det blev.

När året sammanfattas kommer Kaffe med mjölk att finnas på många topplistor. Om den finns med även på min återstår att se. Även om jag inte blev lika golvad som många andra, imponerades jag av Nuttis språk. Berättelsen berörde, men grep ändå inte riktigt tag. Om den håller sig fast är svårt att veta, men det känns som att det här kan vara en bok som kommer att skvalpa runt i minnet länge. Likt mamman lågmält pockande på uppmärksamhet.


Om boken

Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti, Wahlström & Widstrand, (2022), 192 sidor

Foto: Sofia Runarsdotter