Den utbrända hjärnforskaren

I Den utbrända hjärnforskaren beskriver Hedvig Söderlund hur hon gick från att vara stressad till att bli utbränd och vad som händer i hjärnan när vi människor utsätts för långvarig, intensiv stress. Hon gör också klart att de som drabbas av utbrändhet är de som alltid gör lite till, de som är riktigt dåliga på att lämna uppgifter till andra eller har riktigt svårt för att säga nej. Den som blir utbränd har svårt för att lata sig. Som hjärnforskare är det naturligt att just hjärnan står i fokus för boken om utmattning och jag ska erkänna att jag skräms av att läsa om den påverkan långvarig stress har på hjärnan. Intressant är också de delar av boken som skiljer på depression och utmattningssyndrom, då detta ofta ses som samma sak trots att alla som drabbas av utmattning inte är är deprimerade och därför behöver andra insatser. Att tillståndet tidigare kallades utmattningsdepression gör självklart sitt till. 

Söderlund undersöker också varför kvinnor drabbas av utbrändhet i större utsträckning än andra och lyfter fram strukturer som behöver förändras. Mest av allt tycker jag dock om när hon verkligen grottar ner sig i hur stress påverkar hjärnan och skriver om frontallober som fungerar sämre, om minnesproblem och koncentrationssvårigheter, kortisol som pumpas ut så att hjärtat drar igång och om svårigheter att varva ner och att sova. Lite rolig (och samtidigt tragisk) är också kängan som ges till läsaren som kanske läser boken för att vara lika duktig på att rehabilitera sig som på allt annat. De duktiga flickorna är många och mycket av det som Söderlund beskriver kan ses som småsaker, men faktum är att många arbetsplatser funkar för att kvinnor (på gruppnivå) gör de där småsakerna som män (på gruppnivå) räknar med att andra ska göra.  På en arbetsmarknad när det annonseras efter personer som brinner är det inte konstigt att vi skapat en arbetsmiljö som gör att människor brinner upp. I effektiviseringens fotspår kommer stressad personal och den som inte kan säga nej är i riskzonen för att tippa över gränsen från lite stressad till något helt annat. Det spelar ingen roll om allt du gör är roligt, om tid för återhämtning inte finns blir det inte bra.

Jag har varit stressad förut och någonstans vid jul kände jag att jag behövde bromsa. Något som är svårt om man jobbar heltid som lärare. Vid påsk kändes det som att något var allvarligt fel och jag fick kontakt med en läkare som rekommenderade sjukskrivning, något som skrämde skiten ur mig och jag valde istället att försöka sänka mitt tempo i vardagen. När jag läser Den utbrända hjärnforskaren inser jag att jag låg farligt nära gränsen vid påsk och att jag kanske fortfarande gör det. De symptom Hedvig Söderlund beskriver är de jag har och när hon berättar om vad det kan ha orsakat i min hjärna blir jag faktiskt lite rädd. Det är skillnad på att vara lite stressad och att ha en hjärna som beter sig som ett flipperspel och inte kunna sortera några intryck. En sommarledighet gör sitt helt klart, men i år är jag rädd för att det inte ska räcka. Nu koncentrerar jag mig på att verkligen försöka mota bort oron, för den gör bara allt värre. Svårt är också att bli någon som säger nej, istället för ja. Att inse att sociala kontakter måste minimeras, att de ska ge energi och att de ska vara tidsbegränsade. Har kontakt med en terapeut som fått mig att inse just vikten av en väg ut om det blir för mycket, för att minimera risken för totalt försvunnen energi. Läsa orkar jag som tur är, tv-serier funkar konstigt nog sämre, men det svåraste är samtal, som kräver något annat än min hjärna orkar just nu. 

Den utbrända hjärnforskaren är en bra bok för den som stressar för mycket, för den som är på väg tillbaka och för den som har en utmattad person i sin närhet. Den är välskriven, lättläst och på sina ställen ganska läskig läsning.