Dag: 12 februari, 2021

Läsutmaning från biblioteket

Idag kom en av mina elever med en lapp från biblioteket med en läsutmaning som hon tänkte göra och undrade om vi skulle tävla. Självklart ska vi det (även om jag är tämligen säker på att jag kommer att förlora då eleven är en rejäl bokslukare). Några andra elever i ettan hängde på och jag lägger en bild på utmaningen här ifall någon av er vill göra det också.

Jag ser allt du gör

Jag ser allt du gör är Annika Norlins debutbok som nominerats till såväl Augustpriset som Borås Tidnings Debutantpris. En novellsamling med totalt åtta noveller, där jag tycker bäst om den inledande “Bekräftaren” och den avslutande “Gå”. “Bekräftaren” handlar om en person med ett mycket annorlunda yrke. Istället för att vara terapeut eller psykolog är hen bekräftare och arbetar utifrån teorin att alla människor vill bli just bekräftade. Mycket märkligt, ganska tänkvärt och absurt småroligt. Kanske är just det Norlins signum och i “Kul för dig, trist för mig” och “Aliens vid Piteälven”, två noveller som delar samma universum är verkligen både roliga och riktigt knäppa.

I den förstnämnda åker ett band på turné och egentligen är det bara sångaren Anton som är speciellt engagerad och kanske också den enda som tycker att låtarna de spelar håller. Berättarjaget, som råkar ha en bas, får följa med på resan och redan när bandets samlade låtproduktion överlämnas står det klart att Señor är ett riktigt dåligt band. Det blir en minst sagt annorlunda turné med ett oväntat och ganska charmigt slut.

Den ganska misslyckade filmskaparen P. Alexander tillhör två av bandmedlemmarnas idoler. När Mikael får tag på hans tredje film, som är så svår att hitta att dess existens ifrågasatts, förväntar han och kompisen Siri sig ett riktigt mästerverk. Nu är P. Alexander visserligen i klass med Ed Wood, men det här är en både mer amatörmässig och speciell film än de tänkt sig. Dessutom känns slutet som ett självmordsbrev och självklart måste de få veta vad som hänt P. Alexander.

Den avslutade novellen “Gå” är kanske den mörkaste av texterna i Norlins samling. Vi får följa en kvinna som mist ett barn och försöker gå bort sin sorg. Hon börjar i Gällivare och målet är att nå Jockmock. Hon lyssnar på Bach och gråter. En ren, koncentrerad, hulkande och högljudd gråt som får henne att om inte må bättre, så i alla fall att känna något. Efter sexton timmar når hon väninnan Kristin, men hon stannar inte där utan fortsätter timme efter timme.

Åtta noveller om människor som vid första anblick skulle kunna ses som misslyckade. Riktiga människor som varken är vackrast eller lyckligast, men som lever sina liv. Liv som ibland tar en oväntad vändning. Jag tycker om Annika Norlins sätt att berätta om dem och även om jag kanske inte är så överväldigad som alla andra är jag glad över att jag fått lära känna dessa människor som få verkar bry sig om.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: