Krävs erfarenhet för trovärdighet?

De senaste veckorna har representation diskuterats och som en följd av BLM har t.ex. skådespelare avsagt sig roller för att ge rum åt “rätt skådespelare på rätt plats” som att en skådespelare som ger röst åt en svart karaktär också ska vara det själv, eller att transsexuella inte ska spelas av män eller kvinnor, utan just någon som är transsexuell. Där kan jag hålla med mer än att det skulle vara kontroversiellt att  M i Bondfilmerna både spelats av män och en kvinna, eller att en ny Bond, som befinner sig långt ifrån Flemmings original, skulle spelas av t.ex. Idris Elba. Saker förändras och det är okej. Vissa saker som är som de “alltid har varit” kanske istället bör förändras.

När det gäller litteratur börjar debatten om tolkningsföreträde väckas igen i form av den tidigare aktiva diskussionen kring autofiktion. Förra sommaren lyssnade jag till ett samtal med Lisa Halliday och Rachel Cohn som handlade om just autofiktion, där den förstnämnda tyckte att det gick utmärkt att skriva om och identifiera sig med en irakisk man även som amerikansk kvinna, medan Cohn menade att det självbiografiska skrivandet är det enda rätta. Synen att  “du kan bara skriva om det du har upplevt” dyker upp vid jämna mellanrum och de senaste åren har det autofiktiva stått i centrum. Själv tycker jag att det är väldigt synd om författare skulle begränsas i sitt skrivande och endast se som trovärdiga om de själva upplevt det de skriver om. Det ger en syn på författarskapet som helt frånkopplat fantasin och kreativiteten och sprider en syn att människor är så olika att det inte finns något som kan räknas som gemensamt för mänskligheten som helhet.

I artikeln En av vår tids största litterära utmaningar som publicerades i SvD i söndags skriver Kjell Espmark om hur debatten glömmer något centralt, nämligen medkänsla. Han tar upp aktuella verk som kritiseras för att använda utsattas röster för att få framgång, som irländske Sebastian Barrys A Thousand Moons där en indiankvinna är huvudperson, eller Edna O’Brians Girl som handlar om en flicka som kidnappats av Boko Haram. Är det lika fel att William Shakespeare lät Othello vara en svart man, eller att Lev Tolstoj skrev om Anna Karenina?

Att ge en röst till dem som ingen har är en drivkraft som många författare har och har haft i alla fall sedan realismen på 1800-talet. Visst hade det kanske varit ännu bättre eller i alla fall mer autentiskt om alla själva fick berätta sin historia, men så ser det inte ut och jag är inte heller säker på att det hade varit önskvärt. Ibland krävs en viss distans för att på riktigt kunna beskriva karaktärer, miljö och händelser.

Samtidigt vill vi inte tillbaka till den tid då endast välbärgade vita män från väst skrev böcker, men å andra sidan inte heller att dessa bara ska få skriva böcker om just välbärgade vita män från väst, för det vore väldigt tråkigt. Kulturell appropriering är inget att sträva efter och verklig sådan är förkastlig, men har det inte gått till överdrift? Måste dessa texter ses som ett utnyttjande av andra, när de lika gärna kan tolkas som texter där medkänsla och en vilja att skildra en slags verklighet som sällan får ta plats.

Espmark hänvisar till Zadie Smith som i essän In defence of fiction som publicerades i The New York Review i oktober 2019 som handlar om just vikten av skönlitteratur och att det som kallas kulturell appropriering lika gärna kan ses som det hon kallar “interpersonal voyeurism” och hänvisar också till Emily Dickinson som i en dikt funderar kring hur karaktärer skapas och att det måste ske genom nyfikenhet och respekt. Espmark lyfter också Smiths påpekan att skönlitteratur inte främst behöver vara korrekt, utan övertygande och trovärdig. Just att försöka förstå en annan person genom att skriva om denne är något som för mig är litteraturen självt. Sedan måste detta självklart ske med lyhördhet och respekt, vilket gäller både gentemot karaktärer och miljö. Exotifiering hör till ett annat århundrade.

Jag tänker på Chimamada Ngozi Adichies kända TED-talk The Danger of a single story och håller helt med henne om att litteraturen och kulturen i övrigt ska fyllas med ett myller av berättelser från ett stort antal röster och att vår bild av världen behöver bli mer komplex än vad som är fallet just nu. Jag tror dock inte att svaret är att bara låta författare, filmskapare, konstnärer och andra kulturarbetare begränsas till att endast berätta sin historia. Inte heller att den historia de berättar måste handla om någon av samma kön och samma ursprung som de själva. Jag tror istället att det är precis som Espmark skriver att varje författare måste fundera över den hen vill skriva, då det här är en av de avgörande frågorna i vår samtid. Hur ska litteraturen se ut? Vilka röster ska få höras? Vem har tolkningsföreträde och finns det ens något sådant? Vem har rätt till en berättelse? Det är verkligen ingen enkel fråga, men balansen mellan att olika röster ska få höras och att fantasi och empati måste få vara en del av skönlitteraturen. Om det bara blir autofiktion kvar blir det ganska så tråkigt att läsa böcker.

 

Katarina Grabowska, Kaboompics