Jag är kluven till Osebol

Intervjuer blir till dikter i Marit Kaplas debut Osebol och såväl recensenter, läsare och Augustjuryn jublar. Dessutom är Kapla nu nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Osebol är med andra ord en veritabel succé, men ändå känner jag mig ganska oberörd efter läsningen. Jag har funderat på varför.

Marit Kapla växte upp i Osebol, en liten värmländsk by vid Klarälven som inte har Torsbys storlek eller Branäs turister. Istället är det en avfolkningsbygd där samhällsfunktion efter samhällsfunktion försvinner. Barnen får åka långt till skolan och de unga flyr från ett samhälle de inte ser någon framtid i. Just det berör mig mycket och under läsningen funderar jag över hur det blir i vårt land om städerna är det enda som räknas. Att läsa om de olika invånarna och deras upplevelser av å ena sida lugnet och å andra sidan ödsligheten och tomheten gör något med mig. Trots att jag är en stor lyrikälskare är jag tyvärr inte övertygad om att formen fungerar. Jag är intresserad av människorna i Osebol och följer gärna deras öden, men det blir inte något djup. Texten är vacker och välformulerar, men orden stannar på pappret.

Det behövs fler berättelser om det glömda Sverige och det gäller i allra högsta grad Marit Kaplas Osebol. Hon har gjort ett imponerande arbete med alla intervjuer och jag är glad att de 42 invånarna i byn får komma till tals. Ibland blixtrar texten till och berör mig djupt, men det händer för sällan. Kanske är det därför jag inte kan instämma i den massiva hyllningskören. För mig blir det istället för lite och för platt. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att Osebol är en annorlunda och välskriven bok. Det är bara inte en bok som är för mig. Jag är glad att jag läste, för att förstå vad andra talar om, men så mycket mer är det inte. Någonstans får jag en känsla av att jag missat något, men vissa böcker är helt enkelt inte för alla.