En riktigt härlig snyftare

Jag tyckte mycket om Josefins Sundströms debut Vinteräpplen, som visserligen är en nattsvart historia, men riktigt bra. Uppföljaren Boel och Oscar är minst lika bra, men det nattsvarta finns snarare i bakgrunden än i centrum.

Vi får träffa den gamle arkitekten Oscar, som bor ensam i en stor våning i ett hus han ritat. Hans fru bor inte längre med honom, utan på ett vårdhem. Ensamheten är stor och längtan efter det som varit ännu större. Hans dotter kommer en snabb sväng ibland, men har alltid bråttom i väg. Vi förstår att deras relation är minst sagt ansträngd.

Till samma hus flyttar den unga Boel. Hon har lämnat ett helt liv bakom sig och isolerar sig nu i sin nya lägenhet. Vad som har hänt får vi inte veta direkt, men sakta, sakta förstår vi att hon inte har något att återvända till.

Mellan dessa två ensamma figurer växer en vänskap fram. Först trevande och sedan mer och mer intensivt. Det är en vacker relation att följa och jag tar verkligen dem båda till mitt hjärta.

Boel och Oscar skulle ha kunnat bli hur smörig som helst, men se det är Sundström en alldeles för skicklig författare för. Hon lyckas skriva varmt, mänskligt och rörande, utan att det en enda gång blir för mycket. Möjligen är hon lite övertydlig ibland när hon förklarar parallellerna mellan de två huvudpersonerna, men det är en petitess. Det här är en riktigt fin historia om en annorlunda vänskap, som definitivt förtjänar många läsare. Varning för storgråt utfärdas dock, så se till att ha pappersnäsdukar i närheten.