Dag: 8 juli, 2011

En tur till fotografiska

Under helgen i Stockholm besökte vi Fotografiska Museet och det var vårt premiärbesök. Visserligen var jag i shopen när vi besökte huvudstaden med eleverna, men inne i muséet hade jag aldrig varit förr.

Kanske var det bra att eleverna inte var med, för om jag rodnade lite åt vissa av Robert Mapplethorpes bilder så hade de dött (av olika orsaker visserligen). Det var verkligen rejäla kukbilder, men som det påpekas i DN är det en ganska liten del av utställningen och en liten del av hans produktion. Och ja, de är ändå vackra bilder. Bilden på Ken Moodys och Robert Shermans huvuden i profil, svart och vit, så lika och så olika. Mycket, mycket vackert. Jag tyckte också mycket om bilderna på Patti Smith och trots att jag inte har någon som helst relation till henne, blev jag nu sugen på att läsa Just Kids trots allt.

Roligt också att se bilderna på Lisa Lyon, som vann bobybuildningtävlingar och ser helt vanlig, frisk och vältränad ut. Ingen likhet alls med de onaturliga kroppar som prisas idag.

Apropå ideal så var utställningen om Cizzi som svälter sig själv. Bilderna av Jaqueline Hellman är gripande och kombineras med berättelsen om Cizzi. Rösten ger liv åt bilderna och får mig att gråta en skvätt. Från Andra Sidan Längtan heter utställningen och pågår till 21 augusti.

Om sorg och längtan handlar Circle of Memory av Eleanor Coppolla. Jag förstod inte riktigt grejen måste jag erkänna och då jag dessutom är allergisk mot hö hade jag svårt att riktigt uppleva installationen.

Jag tyckte däremot väldigt, väldigt mycket om utställningen The Invisible Man av Liu Bolin. Riktigt, riktigt coola bilder där Bolin kamouflerat sig själv och blivit ett med omgivningen. Bilderna är en protest mot den brist på yttrandefrihet och demokrati som råder i Kina. En utställning som är väl värd att se. Pågår till 11 september.

Mest fascinerad var jag av idén bakom I Want To Live Close To You av Jacob Felländer. Laddad med ett stort antal analoga kameror drog han till världens mest folkrika städer och tog bilder där han efter varje bild drog fram filmen bara en centimeter för att sedan ta nästa bild. Han vände och vred på kameran och resultatet är helt galna bilder av enskilda städer, eller kombinationer av städer. Jag gillar de bilder där städerna kombineras. De är så himla häftiga. Se till att se dem innan 28 augusti.

Den utställning jag brydde mig minst om var Northern Women in Chanel. Modefotografering är inte min grej och visst var bilderna fina, men totalt ointressanta. Gillar du mode blir du säkert mer imponerad än jag.

Måste säga att jag verkligen gillade Fotografiska. Återkommer gärna!

Ett första möte med charmören

Jag har just läst ut Oskuld och arsenik, den första boken av Dorothy Sayers där Harriet Vane dyker upp. Hon står anklagad för att ha mördat sin före detta älskare med arsenik och det krävs inte många sidor innan lord Peter Wimsey är totalförälskad i henne. Han är dessutom övertygad om hennes oskuld och då juryn inte kan enas planeras en ny rättegång och tills dess är Wimsey säker på att han ska ha löst fallet.

En klassisk pusseldeckare med en hel del annorlunda ingredienser. Dels är Harriet Vane väldigt frispråkig och självständig. Hon är deckarförfattare och har ingen tanke på att nöja sig med att vara fru. Faktum är att hon gång på gång tackar nej till lord Peters frierier.

Lord Peter använder också en hel del oväntade metoder för att lösa fallet. Bland annat får vi följa med på en väldigt annorlunda och underhållande seans. Eller rättare sagt en serie seanser. Lösningen är lite långsökt, men jag köper det.

Böckerna om Harriet Vane och lord Peter Wimsey skrevs på 30-talet och jag kan mycket väl tänka mig att de var banbrytande på sin tid. Jag önskar att jag läst dem som mer romantisk tonåring, då det nu blir lite för mycket oooh och aaah över både språket och historien för min smak. Jag hade också svårt att komma in i boken, kanske för att det inte var den första boken i serien och personerna var svåra att hålla isär. Efter ett tag tog boken dock fart och jag avslutade läsningen med känslan av att Harriet, Peter och Dorothy är bekantskaper som är värda att följa lite till.

Lord Peter Wimsey verkar ha satt många läsares hjärtan i brand. Visst är han charmig och visst är han trevlig, men jag behöver nog en bok eller två till för att kunna kapitulera.

Boken är en av fyra i den av Albert Bonniers förlag nyutgivna boxen. Mitt exemplar är dock en biblioteksbok modell äldre. Jag hade gärna läst en utgåva med ett lite mer moderniserat språk. Dessutom är jag nyfiken på efterorden av Anna-Karin Palm. Får nog se om biblioteket kan tänka sig att köpa in nyutgåvorna också.

%d bloggare gillar detta: