Dag: 27 december, 2010

Kanske årets vackraste titel

I dagarna utkommer Eli Levéns debutbok på Norstedts förlag. En bok med den fantastiskt vackra titeln Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats och ett grymt snyggt omslag. Boken började han skriva då han var 22 och i en ganska jobbig period. Sänkt av antidepressiva kunde han varken leva eller jobba.

Historien Levén berättar är både ärlig och brutal. Vi får träffa Sebastian som alltid varit annorlunda, men aldrig utanför. Han berättar om sin barndomsvän Jim, om sin jakt efter kärlek och bekräftelse, om Ellie som han vill vara, om Andreas som han älskar och om Sant Sebastian som genomborras av pilar.

Tillsammans med Andreas söker han efter sig själv, drömmer om att bli Ellie, men nöjer sig med att vara vacker och åtrådd. En historia som virvlar sig genom Stockholm och Paris, som utspelar sig dag som natt, i fantasi och i verklighet. En historia som liknar få andra.

Kanske är det lite väl uppenbart att likna Levén vid Gardell, men jag gör det ändå. Inte primärt för likheterna med Passionsspelet, eller ens för kärleksskildringen. Mer för tempot, det virvlade och ibland desperata. För språket, det vackra och poetiska. Och för religionens del i historien och därmed det dåliga samvetet.

Språket är vackert, men ibland så poetiskt att det nästan blir krystat. När mina elever ska skriva uppmanar jag dem att skriva med alla sinnen. Det rådet verkar Levén också fått. Han beskriver detaljerat hur allt känns, luktar och kanske framför allt smakar. Jag kanske är gammal och pryd, men det blir lite för mycket beskrivningar av hur olika mäns sperma smakar. Många gånger blir jag imponerad av hans språk, medan det i andra stunder andas lite mycket skrivarkurs.

Eli Levén beskriver själv sitt språk som överspänt och i en intervju i SvD säger han så här:

”Jag ville skriva patetiskt på ett sätt som inte går att förneka, jag vill att man ska svälja det här som jag tycker är blommigt och dramatiskt och känna att det är verklighet och inte klichéer. Jag vill att det ska vara som en Harlequinroman fast inte löjligt. Jag ville ta upp min längtan efter kärleken som konsumerar allt och gör att inget annat spelar någon roll.”

”Som en Harlequinroman fast inte löjligt”, jag vet inte om jag hittar så många likheter med Harlequin, möjligen de detaljerade beskrivningarna av kärleksmöten. Eller kärlek förresten, det är inte alltid så mycket kärlek inblandat i de möten som äger rum på alla möjliga och omöjliga platser. Just homosexuella som möts i parker och pissoarer känns lite klichéartat, men även kärlek, riktig kärlek skildras i boken. En kärlek som dock kan vara svår att stå för. ”Jag är inte bög” upprepar flera av Sebastians älskare inklusive hans stora kärlek Andreas. Sebastian själv söker främst efter Ellie. Hans sanna jag.

Levén är född 1984 och är tio år yngre än jag. Det är oftast så med debutanter och jag får nog inse att det inte finns någon bok i mig. Om den skulle komma fram blir jag hur som helst ingen ung debutant. Eli Levén är både ung och begåvad och jag tror definitivt att vi kommer att få läsa mer både om och av honom. Det är en bra liten bok Eli Levén har skrivit, men kanske är den inte mest skriven för mig. Det känns lite som när jag läste Räddaren i nöden och På drift, helt okej men jag har fel ålder och kanske också fel kön. För någon som är ung och tvivlar på sig själv kan den nog vara den perfekta läsningen. En bra debut om än lite osjälvständig och tvekande. Det ska dock bli spännande att se vad Levén kan åstadkomma i framtiden.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-02-22

Han den där Bingo

För ett par månader sedan skrev jag ett inlägg om  biografier och hur få av dem jag läser eller ens vill läsa. Jag gav också exempel på böcker jag absolut klarade mig utan. En av dem var En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér och Hugo Rehnberg.

Jag och min stor käft.

Dagen efter dök det upp en kommentar och ett mail från Bingo och ett erbjudande om ett exemplar av boken. Jag är som ni kanske vet barnsligt svag för utmaningar och tackade självklart ja till boken. Den kom några veckor senare med en trevlig hälsning i.

Egentligen har jag ingen relation till Bingo alls. Han har varit en något speedad och ibland rätt irriterande figur som snackat sex i tv. Någon gång har jag tänkt att han borde vara smartare än han visat med tanke på vad han faktiskt lyckats åstadkomma. Jag kan inte påstå att jag imponeras över foton på hel- eller halvnakna blondiner med silikontuttar, men ett namn har han helt klart gjort sig.

Bingo förresten. Var tvungen att googla fram hans riktiga namn, som är Björn och dessutom få bekräftat att vi faktiskt är ganska jämngamla. Jag tog studenten 1993, han 1994. Han fixade sina betyg med hjälp av stulna centralprov och drog till Stockholm för att med en beundransvärd frenesi tjata sig till en assistenttjänst.

Boken börjar på Bingos 30-årsfest, eller egentligen efter då han slås av hur absurt hans liv är. Rummet är fullt av brudar som kör en orgie och på dörren knackar hans inhyrda Mini-me och undrar var han ska sova.

Det finns något desperat i Bingos sätt att leva, samtidigt kan jag inte låta bli att beundra hans initiativförmåga och hans totala fokusering på att bli något stort. Kanske för att imponera på sin pappa, som förutspår att han ska misslyckas totalt i livet.

Det började med en gigantisk affisch på Anna Nicole Smith på pojkrummet. Därefter verkar hans liv varit fullt av blondiner. Tydligen har han upptäckt de flesta silikonbrudar som figurerat i diverse dokusåpor de senaste åren. Eller fel, ingt nu utan då Big Brother var som störst och Carolina Gynning stegade ut som vinnare. Hon är förresten en av all blondiner som figurerar i boken som jag faktiskt kan relatera till. En cool tjej som inte verkar ha förstått innebörden av ordet lagom. Bingo fotar dem alla, har sex med de flesta, bor med några och gifter sig i Las Vegas med en. Kärlekslivet som det beskrivs ger mig definitivt ångest. Bingo verkar tro att han inte är någonting utan några blondiner som bihang och i boken upprepas gång på gång hur oansenlig han är och hur förundrad han är över all uppmärksamhet.

Till slut kom då kärleken på riktigt. Ja, dottern Nova fanns så klart redan innan, men i Katrin finner den osäkre Bingo äntligen något riktigt. Jag hoppas i alla fall det då den taniga fotografen med de stora tänderna, som inte vill annat än att bli älskad, faktiskt lyckades väcka mina sympatier.

Så tack Bingo, du höll  vad du lovade, det var en underhållande bok. Bättre språkligt än kändisbiografier brukar vara, men kanske lite väl mycket namedropping ibland. Boken är inte skriven för mig det är tydligt då den beskriver en värld som inte alls fascinerar mig. Många andra drömmer dock om att bli kända och då kan den säkert funka. Jag är glad att det inte är en enda lång glorifiering av kändislivet utan även innehåller en del kritik mot det och funderingar kring vad ett liv med sprit, droger och sex faktiskt kan innebära. Jag tycker fortfarande att jag hade rätt. Jag hade nämligen helt klart överlevt utan den här boken, men nu har jag läst den och jag överlevde även det.

%d bloggare gillar detta: