Dag: 29 november, 2010

Gör dig lycklig nu

Lycka nu : en praktisk guide i mindfulness

Om mindfulness och konsten att leva i nuet handlar Titti Holmers bok Lycka nu. Faktum är jag själv besökt henne några gånger och jag har stor respekt för henne. Alla vill bli lyckliga och Holmer menar att det går att påverka sin egen ”lyckonivå” genom att aktivt arbeta med det. Hon utgår väldigt ofta från en cirkel bestående av fyra delar: Tanke, Känsla, Kropp, Handling. I varje situation då du blir stressad, deprimerad eller på annat sätt mår dåligt ska du fundera utifrån frågeställningarna, Vad tänkte du? Vilken känsla upplever du? Hur känns det i kroppen? Vad gör du?

Holmer skriver: ”Jag tänker mig att alla människor består av de här fyra delarna. Och i varje nu, i varje ögonblick av våra liv händer det saker i de olika delarna.”  Genom att strukturera upp det som snurrar i huvudet, de symptom som påverkar kropp och handling blir det synligt och därmed lättare att hantera.

Boken är indelad i sex delar: Nuets psykologi, som beskriver vad mindfulness är. Kroppen, Känslor, Tankar och Handling som är de fyra delarna i varje situation.

Det handlar om att observera sig själv och sitt beteende för att kunna hitta strategier för att förändra sitt mående. Enkla lösningar kan man tycka, men ganska svåra att genomföra.

Några strategier har fungerat bra för mig i hanteringen av mitt eget humör. Om jag blir för stressad brukar jag använda mig av ”Stopp-strategin”. Blir det för mycket säger jag ”Stopp” till mig själv. Andas tio gånger och frågar mig sedan ”Kan jag göra något åt det här just nu” eller min egen variant ”Spelar det någon roll” som funkar bra när grabbarna vänder upp och ner på huset.

Jag brukar också stanna i situationen och tänka på cirkelns fyra delar. Just att stanna och observera är ett bra sätt för mig att varva ner istället för att stressa upp mig. Snurrar tankarna för mycket i huvudet försöker jag att inte låta dem fastna. Jag observerar tanken, men släpper den sedan vidare.

”Med hjälp av mindfullness kan du skapa ett utrymme mellan impuls och handling och börja agera istället för att utagera” skriver Holmer och det är viktigt.

Jag gillar Titti Holmers bok. Den är strukturerad, tydlig och personlig. Samtal med patienter varvas med hennes egna funderingar, andra personers forskning och teorier. Boken innehåller också en hel del strategier och övningar som man kan använda för att må bättre. Visserligen blir det ibland lite väl glättigt, men mest av allt genomsyras boken av en tro på varje människas förmåga att förändra sitt liv till det bättre. Jag lånade Lycka nu på biblioteket, men tänker investera i ett eget exemplar som bromskloss när jag börjar snurra igång.

Jag har blivit bättre på att varva ner, men fortfarande känner jag verkligen igen mig i den beskrivning av 70-talister på högvarv som gavs i GP häromdagen. Det här är en mycket bra bok, trots sin töntiga titel. Ingen simpel dussinbok i den förhatliga själv-hjälpsgenren, utan faktiskt en bok som kan hjälpa på riktigt. Synd bara att den försetts med en lite väl smörig titel och ett omslag som jag inte heller gillar. Visst ser hon söt och trevlig ut, men just omslag med porträtt är inte min grej.

Med de ovanligt vanliga i fokus

Det har tagit sin lilla tid att läsa ut Kärlek, vänskap, hat min första bok av Alice Munro och anledningen till att den fått vila ibland är absolut inte att jag inte tycker om den. Tvärtom, jag tycker verkligen mycket om de här novellerna. Det är svårt att beskriva Munros sätt att skriva. Hennes språk är enormt kompakt och kräver sin kvinna.

Personerna är annorlunda, men samtidigt väldigt, väldigt vanliga. Här är det de anonyma kvinnorna som får lov att ta plats och så gott som varje berättelse ger information nog för en bok. Därav behovet av paus, det krävs en del fundering för att kunna smälta all information som Munro lyckas få in med så små medel. Det som gör att jag brukar tycka att noveller är en ganska tråkig litteraturform är just bristen på information. I Alice Munros noveller är det snarare all information och alla detaljer som gör läsningen så speciell. Jag vet ingen som kan få med så mycket ord, utan att för den delen använda något ord i onödan. Det är svårt att beskriva ett så speciellt sätt att skriva, men så här står det på förlagets hemsida:

Genom sin novellkonst har hon bevisat att betydelsen i en skönlitterär text inte beror så mycket på längd, som på innehåll.

Mina favoriter bland novellerna är den inledande titelnovellen som handlar om hur två flickors skämt faktiskt leder till något ganska bra. Huvudpersonen Johanna vet inte vad kärlek är, men hittar någon slags sådan till slut. Det är lågmält och allvarligt, men samtidigt riktigt dramatiskt. Just den lågmälda beskrivningen av väldigt allvarliga saker är något av det jag gillar mest med Munros texter.

I Flytande bro får ännu en kvinna, som känner sig riktigt oattraktiv och betydelselös efter en rad cellgiftsbehandlingar, en liten dos av uppmärksamhet och bekräftelse. Jag tycker verkligen om den här lilla novellen som egentligen är den berättelse som utspelar sig under kortast tid.Kort tid betyder dock inte att händelsen inte har betydelse för livet både innan och efter.

De avslutande raderna är så fantastiskt vackra att jag måste dela med mig. Och nej, inga spoilers faktiskt:

Det hon kände var ett slags sorglöst medlidande, nästan som ett skratt. Ett stråk av öm munterhet som för ögonblicket övervann alla hennes sår och håligheter.

Det jag gillar mest är just Munros förmåga att kombinera ord på oväntade sätt, så att de ibland får en helt ny mening. Vad är ett “sorglöst medlidande” eller en “öm munterhet”? Jag vet inte riktigt, men jag vet att det är de perfekta orden att beskriva det som huvudpersonen känner just då.

Vi får möta så många intressanta kvinnor och ibland även deras män. Alfriede i Släktklenoder som varit så annorlunda och fri i sin unga släktings ögon, men som slutar att imponera. Ytan stämmer inte alltid med insidan, vilket är ett vanligt tema i novellerna. Jag gillar hemmafruarna Lorna och Meril som på olika sätt förändrar sitt liv om än tillfälligt, men mest tycker jag om Tröst där Nina börjar om efter sin mans död. Novellerna är fulla av de ovanligt vanliga, som ändå har mer att säga än man vid första anblick kan tro.

Mitt första möte med Alice Munro var ett bra sådant. Jag vill läsa mer, men då får det nog bli under en period då jag har mycket tid. Kanske under vårens resa.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: