Dag: 18 augusti, 2010

Definitivt örongodis

Bild: Hans Alm

Jag skulle bara ta en kort promenad medan maken nattade grabbarna. Jag började lyssna på podversionen av Johanes Anyurus sommarprogram och promenaden blev mycket längre än jag planerat. Hjälp vilken fantastiskt begåvad person han är. Underbart språk som var en ren njutning att lyssna till. Intressanta tankar kring tid ur både vetenskapligt, känslomässigt och religiöst perspektiv. Jag har svårt att förstå religiositet, men jag förstod mer än någonsin tidigare då jag lyssnat till Anyurus ord.

Allt han sätter ord på blir poesi. Han talar om träden, om somrar som gått utan att han levt i dem, om vänner som fanns och försvann. Om Sapfo och dikter om nuet, kärleken och om framtiden. Han talar också om människor som förändras och ändå alltid är de samma. Det går inte att med ord beskriva hur behagligt det var att lyssna på detta genomtänkta och språkligt fulländade program. Örongodis utan tvekan. Jag rös i hela kroppen över vissa helt galet häftiga formuleringar. Som språknörd var detta ett helt absurt bra sommarprogram.

Jag känner just nu för att läsa att jag ännu inte läst av Anyuru. Det är mycket, då jag faktiskt bara läst en av hans böcker.

Hans Omega är en liten samling dikter, många av dem väldigt sorgliga. De handlar om en död vän och om promenader på Hisingen. En lokal och personlig samling. En bok som väcker känslor och ger mersmak.

Det är svårt att ta ut en dikt eller en strof som beskriver Anyurus diktning. Det är en helhet. Ett högt tempo, vilket säkert har mycket med den ovanliga radbrytningen att göra. Meningarna börjar inte sällan mitt i raden och det känns som om man läser i cirklar. Känslan är svindlande.

Jag väljer att dela med mig av en av de inledande dikterna i Omega, som inte alls är ett exempel på denna udda radbrytning, men som är väldigt stämningsfull:

Linjerna i handflatorna

när man kupade dem

för att dricka

ur kranen

borta vid gympasalen:

fasetterna

i en kristall

Vad för sorts

varelse är människan

egentligen?

Johannes Anyuru har just debuterat som prosaförfattare med romanen Skulle jag dö under andra himlar. Kan han göra ett sommarprogram till en dryg timmes poesi kan han med all säkerhet skriva en fantastisk roman. Jag är sjukt imponerad av Johannes Anyuru.

Tacksam, visst är jag det!

Jag fortsätter min rapport från läsningen av Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe. Ett viktigt kapitel har titeln ”Glad, kåt och tacksam?” och är verkligen intressant läsning.

Tacksamhet är något man förväntas känna och det står ofta i motsats till jämställdhet. Vi småbarnsmammor som har det så himla bra med män som hjälper till hemma, vad har vi att gnälla över? Hjälpa till förresten, det måste vara det värsta uttrycket som finns. Hur kan en pappa hjälpa till hemma och passa sina barn? Vem hjälper han och vems barn är det egentligen?

Gnäller mammor för mycket? Snarare tvärt om. Fasaden är ofta så viktig att ingen vågar gnälla, knappt ens för sina vänner. Vem vågar erkänna att de inte mår bra, att de inte orkar? Väldigt få. Eftersom ingen vågar börja finns det inte heller någon möjlighet att ventilera sina svarta tankar och känslor. För livet är inte så himla kul jämt. Man måste få säga det utan att få höra att man ska vara tacksam över att barnen är friska, att man har ett jobb, ett hus osv. Klart jag är tacksam för det och jag blir inte mindre tacksam för att jag ibland tillåter mig själv att gnälla.

Ett exempel från verkligheten finns i boken, en pappa leker med sina barn och när mamman kommer hem klockan sex undrar hon om maten är färdig. Maten som de brukar äta halv sex så att ungarna inte blir gnälliga och sedan kommer i säng för sent. Pappan menar att hon ska slappna av, de leker ju. Vem har rätt och vem har fel?

Det är en sak att leka och en sak att faktiskt göra det ”tråkiga” också.  Att vara hemma med barnen en hel dag utan att bry sig om disk, matlagning, tvätt och städning är säkert trevligt, men är det hållbart? Vem ska göra skitjobbet? Är det gnälligt att påpeka att det faktiskt är rätt smart att få i ungarna middag i tid?

Konsten att bryta ihop

 

Jag har läst Karin Alvtegens alla böcker på S och jag har verkligen tyckt om dem. De är mänskliga spänningsromaner som inte främst handlar om brott utan om människor. Nu har hon bytt genre och idag kommer romanen En sannolik historia som utspelar sig i en liten norrländsk by. Titeln är rätt söt egentligen, för det här är en sannolik historia om riktiga personer som visserligen skruvats lite ibland, men som är väldigt trovärdiga.

Mycket av Alvtegens berättarstil känns igen från tidigare böcker trots att En sannolik historia inte alls är någon thriller. Människors tankar, känslor, psykiska hälsa, kommunikation eller brist därpå står fortfarande i centrum. Många av personerna är dessutom väldigt trasiga, något som också varit Alvtegens signum.

I centrum står Helena som äger ett hotell i byn. Projektet var från början hennes och makens, men han tröttnade snart på livet i obygden och förhållandet som mer eller mindre dog och flyttade därför tillbaka till Stockholm. Kvar finns den känslomässigt avtrubbade Helena, som försöker undvika att tänka över sitt liv genom att jobba mycket. Dottern Emelie vantrivs och vill inget hellre än att flytta, men vill inte heller lämna sin olyckliga mamma.

Helena själv har verkligen drömt om att återvända till byn där hon tillbringat sina barndomssomrar och vill inte ge upp. Den gamla idolen Anna-Karin har blivit en olycklig och fördomsfull dam, som gör livet surt för de flesta och egentligen har Helena inga riktiga vänner i byn. Det som skulle varit hennes och Martins gemensamma projekt har nu blivit hennes eget. En stor del av henne vill inte alls ha något hotell, men hon vill inte heller ge upp och flytta tillbaka till Stockholm. Hon är ingen person som ger upp, kosta vad det kosta vill.

Affärsmannen Anders dyker en dag upp på hotellet. På väg till byn och originalet Verner som sägs ha en värdefull gitarr i sin ägo, försökte han ta sitt liv genom att köra av vägen. Han lyckades inte och efter att ha vårdats på sjukhus kommer han slutligen fram till byn. Anders, som har mer pengar än han behöver och hundratals miljoner investerade i olika föremål vill köpa gitarren, men Verner vill bara ge bort den till någon som verkligen älskar att spela. Anders berättar ingenting för någon om sina pengar eller vem han är och när Helena erbjuder honom en månads jobb med att färdigställa fler hotellrum tackar han ja.

Jag tycker verkligen om den här boken. Den är lågmäld, stillsam och väldigt mänsklig. Livet i den lilla byn och alla konflikter som uppstår är väl beskrivna och berör. Jag läste den under en lång dag i trädgården. Det var omöjligt att sluta läsa innan den var slut och när jag läst sista sidan och slog ihop boken fylldes jag av en pirrande känsla där lycka och sorg blandades. Det är för mig ett tecken på en väldigt bra bok där personerna är väl värda att engagera sig i. Jag skulle mer än gärna vilja träffa dem igen. Karin Alvtegen säger själv att hon ville skriva något hoppfullt och det tycker jag definitivt att hon har lyckats med. Det gäller att bryta ihop och komma igen.

%d bloggare gillar detta: