Den blev utläst ändå

Jag mådde så dåligt av Ond Cirkel av Deborah Gerner om ett minst sagt ohälsosamt och destruktivt förhållande. Så dåligt att jag fick kämpa med att läsa vidare. Inte för att boken var dålig, bara synnerligen obehaglig.

Bokens huvudperson heter Anna. En ung tjej som bor i London. Jag får inte riktigt grepp om hur gammal hon är, men då hon under bokens gång skaffar sin första, egna lägenhet, torde hon inte vara speciellt gammal.

Anna träffar sin stora kärlek Amon, en äldre man från Israel. Passion så att det räcker och blir över, men ganska snart också destruktivitet och våld. Hon tvingas till riktigt obehagliga saker och jag mår illa. Självklart skyller Amon sitt beteende på att Anna ber om det och Anna själv håller med. Hon tror sig behöva Amons behandling för att känna sig levande.

Jag blir äcklad av det våld Anna utsätts för och jag har väldigt svårt att förstå varken Amons eller hennes agerande. Konstigt nog blir jag dock inte speciellt engagerad i deras öde-Jag vet inte om det är Gerners sakliga beskrivning av det fruktansvärda som gör att jag inte berörs, eller om det handlar om att jag själv stänger av känslomässigt.

Ond Cirkel är Deborah Gerners debutbok. En välskriven sådan helt klart. Jag hoppas dock att nästa bok bjuder på mer känslor och mindre distans. Trots detta tror jag att ett distanserande från bokens huvudpersoner var nödvändig i den här boken, då läsningen troligen blivit allt för obehaglig annars. Vi bjuds inte heller på några förklaringar och det torde vara rätt, då inga förklaringar kan rättfärdiga Amons fruktansvärda  beteende. Inget man själv varit med om kan ursäkta att man plågar och skadar en annan människa. Ingenting.

Jag är som sagt osäker på vad jag egentligen ska skriva om den här boken. Jag läste den i små doser, avbröt när illamåendet blev för starkt, men läste ändå klart. Inte det bästa jag läst, men läsvärt. Inte gripande, men starkt.

Läs också:

4 comments

  • Har upplevt samma sak, att man inte blir mer berörd än man borde när man läser om hemska männikoöden, bla när jag läste Pojken som kallades det, kunde inte ta till mig det riktigt och satt mest och undrade om det verkligen var sant allt det som hänt honom. Om han inte skarvade lite här och var. Inte trevligt att känna så när man läser en så hemsk bok, men just den hade jagsvårt att ta till mig.

    Ha en trevlig sommar!

    • Kan vara hjärnans sätt att hålla distans och se till att man inte bryter ihop på riktigt. Jag läste Pojken som kallades det för tusen år sedan, men minns bara att jag läste den snabbt och tyckte att den var okej.

  • Jag läste också den här för ett par månader sedan och minns att den var obehaglig men inte SÅ otäck som du beskriver. Men så är det kanske, att man blir olika berörd av olika böcker. Och språk och framför allt ämnen kanske. Jag tyckte också att den var bra, men kanske som du säger inte mer än mellanbra. En trea? Fast med plus på ändå.

  • Det är svårt att läsa sådana böcker som man blir illamående av. Duktigt av dig att läsa hela boken!