Är det ett misslyckande?

Linda försöker ta livet av sig. Hon dricker sprit och sväljer en massa piller, skär sig med kniv och hon har ett rep som hon planerar att hänga sig i. Någonting går dock fel och hon vaknar upp på sjukhuset. Hon är  verkligen värdelös. Inte ens att att ta livet av sig fixar hon. Hon lyckas inte heller övertala läkarna om att hon mår alldeles utmärkt och därför kan åka hem. Att bo hos sin mamma är otänkbart och därför blir hon inskriven på den psykiatriska avdelningen.

Misslyckat självmord i Mölndals bro av Linda Spåman är en nattsvart bok som på ett inte sällan obehagligt sätt skildrar huvudpersonens ångest. Ångesten ligger som ett svart moln runt henne och hotar att äta upp henne. Egentligen hade det varit rätt skönt att bli slukad och på så sätt slippa leva. Lindas mål är nämligen att snabbt få lämna sjukhuset så att hon kan göra ett nytt försök. Kanske ska hon använda en plastpåse som väninnan tipsar om.

Orden är få och skrivna med en spretig och barnslig handstil. Det barnsliga bidrar till känslan av att Linda inte ens hunnit börja leva innan hon nu vill sluta göra det. Kanske har hon inte levt på länge. Hon menar själv att depressionen är en del av henne. Att den alltid funnits där. Att hon är så värdelös att hon inte borde få finnas. Illustrationerna talar för sig själva och fler ord behövs inte för att vi ska lära känna Linda och dessa utom känna med henne. Det är inte sentimentalt, bara brutalt. De första sidornas skildring av självmordsförsöket ner till minsta detalj då skärsåren på armarna ensamma får fylla en sida. Det är naket, ärligt och gripande.

Konstigt nog är Misslyckat självmord i Mölndals Bro faktiskt också en riktigt rolig bok. Skildringen av Lindas udda vänskap med Ritva som också är patient är definitivt annorlunda. Ritva älskar Glamour och lyckas få Linda minst lika engagerad i såpans alla absurda vändningar.

Frågan är om Linda i slutet av boken fortfarande tycker att hennes självmordsförsök var misslyckat? Det hade jag hoppats, men tyvärr verkar det knappast så.

SvD hyllar i sin recension, GP tycker som jag att bilderna är fantastiska och att det är skönt att humorn finns med, medan DN är skeptisk. Om jag ska vara ärlig förstår jag inte Jonas Thentes skepsis. Varför irritera sig på att Albert Bonniers förlag ger ut en serieroman och att Spåman med ett stort förlag i ryggen får mer uppmärksamhet än andra liknande böcker. En fördel med ett riktigt stort förlag är väl ändå att även lite mer udda böcker kommer läsarna till hands. Jag är glad att jag upptäckte Spåmans bok något jag tyvärr troligen inte gjort om den getts ut av ett mindre förlag. Förhoppningsvis bidrar denna bok till att fler grafiska roman får chansen att läsas av många. Linda Spåman är helt klart värd all uppmärksamhet hon kan få.

Läs också:

One comment

  • Jag har inte hört talas om den här men som du skriver är det himla bra att även lite smalare litteratur får komma utpå stora förlag. Annars hade jag inte sett den på din blogg och inte hitta den jag heller. Grafiska romaner är smalt och en genre jag inte är så bevandrad men tycker är oerhört intressant. Den här verkar ta upp ett väldigt svårt ämne men göra det på ett sätt som gör det hanterbart. Måste genast kolla upp.
    Bokomaten recently posted..BloggträffMy Profile