Monthly Archives: augusti 2010

Det blir faktiskt inte alltid som jag tänkt mig

Egentligen hade jag varken söndagsångest eller någon speciellt trög morgon. Det var trevligt att träffa kollegorna och klockan började närma sig 8.30 när det var dags för information från våra skolledare. De är rätt trevliga figurer, men efter en halvtimme började det krypa i hela kroppen. Jag är så fruktansvärt dålig på att sitta still, det är därför jag valt ett jobb där jag slipper det större delen av tiden. Vi fick då veta att vi efter en kort fika skulle lyssna på en föreläsare i två timmar. Behöver jag säga att jag fick lätt panik? Funderade över om det funkade att surfa på mobilen för att överleva.

Jag placerade mig ganska långt bak och beredde mig på två sega timmar. Och så kom han då vår föreläsare och efter bara ett par minuter stod det klart att de här två timmarna inte alls skulle bli som jag befarat. Istället skrattade jag, log instämmande, funderade, skrattade igen och slutligen fick jag ett rejält blåmärke på höger pekfinger.

Föreläsaren heter Olof Röhlander och kommer den 25/8 ut med en bok med titeln Det blir alltid som du tänkt dig -Handbok i mental styrketräning. Vilken kille? Jag vet inte om jag kommer att vara superpositiv hela läsåret, det är mer troligt att jag inte kommer att vara det, men jag kommer definitivt att ha hans ord i bakhuvudet och målvakten i Grunden Bois med sin coola gest som tar bort allt dåligt som händer. Det blir alltid som vi tänkt oss menar Röhlander och syftar då på hur mycket vår mentala inställning faktiskt påverkar det vi gör att hur vi tar oss an en uppgift. Här kan du läsa mer om honom och här finns en sida där du kan lära dig mer om mental träning.

Och det blå pekfingret då? Vi avslutade föreläsningen med att slå av blyertspennor med bara vårt pekfinger. Första gången jag försökte fegade jag ur och drog undan fingret, då blev det inte så bra. Andra gången drog jag av pennan hur lätt som helst.

Läs också:

Pengar är pengar är pengar

När jag började arbeta på Individuella Programmet tyckte jag att jag fått världens bästa jobb. Jag, en fritidspedagog och tio misslyckade grabbar spenderade dagarna tillsammans. De dök upp i augusti med kepsen neddragen över ögonen, jackan uppdragen, kanske en sjal över ansiktet. Allt som syntes var deras arga och ibland tomma blick. De var värstingar, de var arga och de hatade skolan och alla som representerade den.

Min fritidspedagogkollega gav mig ett råd. ”Ring hem jävligt snabbt, innan det händer något strul och beröm dem rejält”. Första samtalet. Jag presenterade mig för en pappa. Hans första kommentar var ”Vad har han gjort nu?” ”Gjort?” sa jag ”jo han har jobbat hur bra som helst och varit fantastiskt trevlig” Resultat: En förälder på min sida, på skolans sida. Fortsätter ringa, berömmer deras söner, berättar hur trevligt vi tycker att det är att ha dem i klassen. En mamma blir gråtfärdig och säger att hon måste sätta sig. Det var länge sedan någon berömde deras barn. Så enkelt och så effektivt.

Veckorna går. Här finns resurserna. Här finns tiden att bry sig om. Här får alla lyckas på sin nivå. Varje dag ringer jag deras föräldrar. Oftast kan jag berömma och när jag behöver framföra kritik är det okej. De vet att jag bryr mig, att jag tycker om deras barn. De vet att jag vet att de gör så gott de kan. Både barnen och föräldrarna.

Pojkarna skriver sin första text, läser sin första bok. Lyckas. Får beröm. Snart åker sjalen från ansiktet. ”Vad trevligt att se ditt ansikte!” Kepsen åker av. ”Har du klippt dig? Du ser så annorlunda ut”. Blicken förändras, ögonen glittrar till ibland. Ett leende, ett skämt, en kram. Självförtroende.

Nästa höst börjar. En kollega tjänstledig, en sjukskriven. Ingen vikarie. Vi andra jobbar mer, resurserna krymper. Vi kan inte längre fånga upp alla som behöver vår hjälp. Idag på vår handledning pratade vi om dem vi tappat. Vad händer med dem? Jag har inte längre världens bästa jobb. Jag räcker inte till. Jag hinner inte med den extra pratstunden, den extra kramen. Jag försöker, försöker, försöker och det enda som händer är att min kropp säger ifrån. Det räcker nu, ta det lugnt.

Snart börjar en ny höst. En kollega kommer tillbaka. Två kollegor tjänstlediga, en blir övertalig. Ingen av dem ersätts. Vad ska vi göra? Vem ska vi offra? Vad ska hända med de vilsna och misslyckade pojkar och flickor som inte kan få vår hjälp? På vilket sätt sparar detta pengar?

Jag har inte längre världens bästa jobb.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-05-07

Valet närmar sig. Skolan är i fokus och som vanligt lovas allt och lite till. Jag skulle önska en nyanserad skoldebatt och bredare överenskommelser så att vi slipper alla ”nya” idéer och fantastiska förslag om burkaförbud och annat som knappast handlar om vår vardag. Jag vill ha tid att göra skoltiden så bra det bara går för varje unge. Med eller utan keps eller burka.

Läs också:

Vi har i alla fall Facebook

Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten kommer ut den 8 september på Forum bokförlag. Jag har läst ett manus som Boktipset.se skickade och recenserar den därför redan nu. Tidigare har Bergensten skrivit Familjens projektledare säger upp sig och När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) och nu debuterar hon som skönlitterär författare.  Jag läser också hennes blogg som du hittar här.

Konsten att vara otrogen på Facebook handlar om Tove som får åka ambulans till Östra sjukhuset efter en rejäl panikattack och inser att hon inte kan fortsätta att jobba så mycket som hon gör. Istället låter hon sin man Fredrik övertyga henne om att flytta från Göteborg till Varberg och frilansa så där lite lagom. I Varberg ska de få en ny start och kanske äntligen den familj som de kämpat länge för att få. Toves sociala liv kommer mer och mer att utspela sig på Facebook där en fyndig statusrad är enormt viktig och kan ge henne rejäl prestationsångest.

Genom Facebook lyckas Tove hålla kontakten med vännerna Tess och Sanna, trots att hon sällan hinner till Göteborg för att träffa dem. Ibland frilansar hon på sitt gamla jobb och träffar då även Sannas före detta Anders. Aktiva i diskussionerna på nätet är också Tess man Jonas som är bäste vän med Toves man. En dag får hon kontakt med sin gamla kärlek som hon aldrig riktigt kunnat glömma. En Facebooks-flirt utvecklas till en flirt i verkliga livet och Tove vet inte riktigt hur hon ska bete sig. Även kompisen Sanna flirtar vilt med den mystiske Kim, som visar sig vara en helt annan än hon trott. En händelserik och rapp historia med både kärlek och vänskap drar igång.

Gunilla Bergensten skriver lättsamt och roligt, men det är ingen ytlig bok och kritiken mot vårt uppkopplade och samtidigt frånvarande liv där alla egentligen verkar vara ganska olyckliga. Bra chick.lit på svenska, med trevliga personer och riktiga, många gånger viktiga problem. Kanske lite väl trevande ibland, men historien är ändå riktigt bra. Jag gillar att varje kapitel inleds med ett gäng statusrader, med tillhörande kommentarer och ”tummen upp” och inser det absurda i livet vi lever.

Läs också: