Betraktelser enligt O v.35

Jag har funderat lite kring självbiografiska böcker, både de skönlitterära och de som är rena memoarer. Många skapar ett alterego som de placerar i sin roman, som Karolina Ramqvist i Alltings början som låter Saga leva ett liv ganska likt hennes eget. Hur mycket som egentligen hänt på riktigt förblir väldigt ofta oklart och för mig är det okej. Jag har inte ont av att författare fabulerar i sina sannolika skönlitterära böcker.

Möjligen blir det ett problem om en författare utger sig för att ha skrivit en självbiografisk bok, trots att det snarare är så att endast vissa delar egentligen är självbiografiska. Vem minns inte hur vansinnig Oprah Winfrey blev när det visade sig att James Frey förbättrat sin självbiografiska bok Tusen små bitar och därmed gjort den ännu vassare och hemskare.

Än värre blir det då Herman Lindqvist skriver regelrätta memoarer och ändå inte riktigt kan hålla sig till sanningen. Bonniers stoppade dem, men nu verkar de komma ut igen. Svårt att hänga med i svängarna.

Jonas Gardells första bok i den planerade trilogin Torka aldrig tårar utan handskar handlar om Rasmus och Benjamin, men visst handlar den också om Jonas Gardell själv och hans vänner i 80-talets Stockholm. I artikel efter artikel beskrivs Gardells känslomässiga reaktioner när han berättar om denna bok som han verkligen skrivit med hjärtat. Jag läser mycket hellre hans minnen i romanform än i memoarform.

Faktum är att det gäller i princip alla personers memoarer. Jag är helt enkelt inte ett memoarfan. Troligen för att få memoarer är spännande rent stilistiskt. I princip alla memoarer jag läst är helt kronologiska och börjar med att huvudpersonen föds. Ofta överlever jag inte författarens barndom, utan blir totalt uttråkad och slutar inte sällan att läsa. Det är synd, då många personer som levt ett spännande liv faktiskt inte kan hjälpa att det är skittråkigt att läsa om hur de hade det som barn.

Kristian Johannesson skriver om den obehörige SFI-läraren Johannes i boken Vi måste börja med orden och själv verkar Kristian dela många upplevelser och erfarenheter med sin huvudperson. Sant eller bara sannolikt? Det spelar ingen roll då boken är fantastisk både innehållsmässigt och stilistiskt. Just stilen verkar vara mycket enklare att variera i romaner än i memoarer. Det verkar som att de som skriver sina memoarer sitter fast i en föreställning om hur memoarer ska skrivas.

Egentligen är det omöjligt att veta vad som egentligen hänt på riktigt. All text är subjektiv. Minnen förändras, kanske förskönas de eller så kommer man helt enkelt ihåg fel. Vi kan inte veta om memoarer egentligen är sanna. Kanske spelar det ingen roll, men jag tror att det är en anledning till att jag så sällan läser memoarer. Vad har du för förhållande till självbiografiska romaner och memoarer?

 

 

 

 

4 reaktioner på ”Betraktelser enligt O v.35”

  1. Nä, någon stor memoarläsare är inte heller jag, men några har slunkit igenom under åren med den enkla motiveringen att jag varit så himla nyfiken. Oftast är de inte vidare intressanta. En har dock stått ut och det är Patti Smiths Just Kids, som både är välskriven och hon har ett fascinerande liv. Så den kan jag varmt rekommendera. Sen gillar jag även att läsa böcker som är baserade, icke nödvändigtvis direkt avbildade, från verkligenheten såsom t.ex. Blonde och Älskade syster av JCO. Men det blir ju någon slag av subkultur till den här genren då författarna själva har bestämt innehåll och form. Men som sagt, har du inte läst Just Kids så kan jag varmt rekommendera den.

  2. Åh, jag älskar memoarer, av precis den anledningen som gör att du inte gillar dem. Tycker det är superspännande att få veta mer om vad som format en person. Gillar också böcker som Blonde, som handlar om en verkligen person men som inte nödvändigtvis stämmer helt överens med verkligheten.

    1. Fejkbiografier som Blonde gillar jag verkligen, även American wife. Det är snarare formen än innehållet som stör mig med memoarer.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: