Dag: 15 augusti, 2012

Att mingla eller inte?

Jonas Thente menar i en krönika i DN att det faktum att det nu minglas en massa i litteraturvärlden, både rent fysiskt, men också i den virtuella världen, är “ett litteraturkritiskt problem”.

Samma diskussion som förts en massa gånger tidigare, även om detta inte endast är en känga till bloggare. Umgås “författare och författarwannabees” för mycket blir resultatet att de sociala medierna”även i Sverige börjar […] tvinna samman ett pyjamasparty av litteraturvärlden, där alla på sikt kan peppa och dunka varandra i ryggen”.

Jag kan förstå tanken, men inte riktigt problemet. Här finns dock en skillnad mellan dagstidningars kritiker och bloggare. Kritiker i tidningar har betalt för att recensera böcker. Det är deras jobb. Det är också deras jobb att förhålla sig professionell. På samma sätt som jag inte ska undervisa eller sätta betyg på mina barn, utan lämna detta till en annan lärare, ska recensenter inte skriva om bästa kompisens böcker.

För nej, alla böcker är inte bra. Alla böcker kan inte hyllas. Som bokbloggare känner jag dock att jag har min fulla rätt att skriva vad jag vill och hylla helt galet mycket om jag känner för det. Min uppgift är att tipsa om böcker och avråda från böcker jag inte tycker är läsvärda. Mitt intresse för böcker gör också att jag gärna diskuterar det jag läst med andra boknördar. Det är därför jag har en blogg. Kalla det pyjamasparty om du vill, men jg är inte litteraturkritiker till yrket.

Lika lite som jag kan sätta F i betyg på elever för att jag behöver balansera alla A och inte ska hylla för mycket, tänker jag såga för sågandets skull. Jag slutar läsa böcker jag inte tycker om och skriver kanske en rad om det. Annars väljer jag självklart böcker som jag tror att jag kommer att älska. Varför skulle jag inte göra det?

Annika Koldenius, bloggare och litteraturkritiker på Borås tidning kommenterar krönikan i ett blogginlägg. Hon påpekar att kritiker och författare troligen inte ska vara för bra vänner och säger sig tala om när hon träffat en författare vars bok hon recenserar. Jag tänker att det kanske är bättre att inte skriva om böcker vars författare man har en relation till, i alla fall inte i en stor dagstidning. Vill en kritiker göra det i sin privata blogg ser jag däremot inget hinder med det.

Och ja, det kan bli ett problem om allt blir för “mysgulligt”, samtidigt handlar det om litteratur och positiva omdömen om böcker kan knappast skapa några större samhällsproblem. Tvärtom kan jag irritera mig på dem som ser det som sin grej att alltid kritisera och såga. Hur seriöst är det?

 

Uppdatering:

Simona Ahrnstedt skriver också om krönikan och konstaterar att det är ett problem, men inte hennes problem som författare. Jag vill också förtydliga att jag inte anklagar Annika Koldenius för att vara en dålig kritiker, eller att det faktum att hon sprungit på en författare på ett mingel skulle diskvalificera henne från att recensera hens bok. Jag håller med Simona Ahrnstedt om att det handlar om att ha integritet, men att ingen annan kan bestämma över en kritikers sådan. Problemet torde finnas i all bedömning, oavsett om det handlar om simhopp, litteratur, skolbetyg eller musik. Den som har till yrket att bedöma måste vara professionell och jag betvivlar på intet sätt att Koldenius är det.

Betraktelser enligt O v.33

Veckans betraktelse blir på sätt och vis en fortsättning på förra veckans. Jag har funderat vidare på vem det egentligen är som har makten att berätta och för vem.

Att ge röst till de som inte själva kan berätta. En av de viktigaste uppgifterna litteratur har om du frågar mig. Jag har just läst Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar: 1 Kärleken och den är verkligen en viktig bok som berättar en historia som behöver bli berättad. Nu är jag inte purung, men jag var ändå överraskad över hur gömda de homosexuella var under 80-talet.

Historien berättas av vita män från mäktiga länder och den handlar i princip uteslutande om vita män från samma länder. Heterosexuella män, i alla fall utåt kanske ska tilläggas. Dessutom är det självklart vinnaren som skriver historia. Detsamma gäller allt för ofta i litteraturens värld. Det är männen från väst som prisas i litteratursammanhang. De är de stora författarna. Nu är 2012 och fortfarande skulle många höja rejält på ögonbrynen om en kvinna fick Nobelpriset i litteratur två år i rad. Jag skulle mest blivit ordentligt överraskad, för något sådant har aldrig hänt.

Det är kvalitet och inte kön som ska styra. Så brukar det låta när det ska förklaras varför en så stor del av dem som får Nobelpriset och andra litteraturpris är män. Undantaget Orange Prize for Fiction då, men är det verkligen ett riktigt pris om bara kvinnor kan få det?

Vad gör denna snedvridning med rösterna? Vems historia får vi höra? Jag läser gärna böcker om både män och kvinnor och ganska ofta är de skrivna av en kvinna. Det slumpar sig så. Kanske för att jag väljer efter kvalitet och inte kön. Eller kanske helt enkelt för att jag är kvinna.

Jag vill höra kvinnornas röster. Hur de lever i länder som jag inte varit i och inte vet mycket om. Jag vill höra minoriteters röster. De som lever ett liv i utkanten av samhället. De som inte är normen. Inte för att jag vill ha någon form av exotism, utan för att jag vill veta hur andra har det. Hur andra har haft det. Vad det är som gör att människor hamnat där de hamnat och levt på de sätt som de har levt.

Och så ibland vill jag bara ha igenkännelse. Vill läsa om någon som har det ungefär som jag och inse att jag inte är ensam. Sådan läsning kräver (kanske) en bok av och om en kvinna. Eller så räcker det att det handlar om en människa.

%d bloggare gillar detta: