Kristian Johannesson

Glad gul påsk x 10

Förra året rotade jag i hyllan efter gula böcker, men nu litar jag på internet. Glad påsk önskar jag er med hjälp av några gula böcker jag läst eller vill läsa.

Läser just nu

Det här är boken jag läser just nu och jag vet ärligt talat inte vad jag tycker. Nu efter ca 70 sidor börjar jag komma in i den, men jag älskar inte. Långt ifrån. Anna gillar däremot.

gul

Däremot älskade jag boken Gul utanpå där Patrik Lundberg skriver om sin jakt på sin biologiska familj. Mycket tänkvärd bok.

9789170015694_200_som-vi-alskade-varandra_pocket

Som vi älskade varandra av Anders Paulrud är en riktig Linda-bok om gammal vänskap som blivit förstörd av någon anledning. Mycket bra.

Vi maste borja med orden_framsida_high

 

Vi måste börja med orden av Kristian Johannesson är en experimentell och mycket bra bok om en obehörig vikarie i SFI som letar språk tillsammans med sina elever.

13041292_O_1-1

 

 

Karolina Ramqvist skriver om sitt alterego Saga som söker kärleken och vuxenlivet i Alltings början

 

919789270X

 

Berättelsen om Jösta och Johan är otroligt fin. Utgiven av Sagolikt bokförlag som vågar utmana könsrollerna.

619007

 

John Hall av Sophie Elkan är boken vi läser tillsammans i Göteborg läser. En bok jag trodde skulle vara seg, men som jag gillar skarpt. Läs ikapp och häng med på nästa träff i april!

917355250X

Berättelser från yttre förorten är en superfin bok av Shaun Tan som jag läst, men ännu inte skrivit om. Kanske ska göra det i påsk…

9789127133365

Lite gult finns det allt på omslaget till en av årets bästa läsupplevelser. Jag var rädd för att Och i Wienerwald står träden kvar, skulle vara tung, men det var den definitivt inte. Mycket läsvärd och tänkvärd!

9186703145

Och så en gul bok jag gärna vill läsa Blattejävlar av Goran Vojnovic, utgiven av Rámus förlag.

 

 

Snart dags för August

Augustpriset delas ut i tre klasser, bästa skönlitterära bok för vuxna, bästa i klassen barn- och ungdom och så bästa fackbok. Den tredje klassen har jag ofta svårt att bedöma, då jag läser extremt lite i genren, men i de övriga två är det kanske dags att fundera över nomineringarna. Tidningen ViLäser ber oss berätta vilka vi vill nominera i den första klassen och i topp just nu ligger Torka aldrig tårar utan handskar och Dit drömmar färdas för att dö. Två böcker jag läst och uppskattat, men där herr Gardell allt är några strå vassare.

På listan återfinns också Väldigt sällan fin och den kan jag absolut hålla en tumme för. Om inte annat är Samir Said en het kandidat till Borås Tidnings debutantpris. Juryn där borde dessutom ta sig en titt på Vi måste börja med orden av Kristian Johannesson.

Mina andra nomineringsönskningar till Augustpriset är Diktsamling av Lina Ekdahl och Havsmannen av Carl-Johan Vallgren.

Henrik tipsar om Reviem för en vanskapt av Mattias Hagberg och den låter visserligen inte på pappret som en Linda-bok, men å andra sidan brukar Henriks favoriter inte sällan vara de samma som mina.

När det gäller fackböcker har jag som sagt definitivt läst för lite, men ungdomsböcker läser jag och i den klassen vill jag definitivt lyfta fram Kaninhjärta av Christin Ljungqvist.

De nominerade till Augustpriset presenteras 22 oktober och den 26 november delas priserna ut.

 

Felicia och Kristian om klass

Vad är egentligen klasslitteratur? Vad är klass egentligen idag? Felicia Stenroth och Kristian Johannesson om sina böcker och hur klass skildras i dem. De talar om maktstrukturer och hur det så fort böcker handlar om människor som arbetar t.ex. inom vården blir det klasslitteratur.

Kan klass ha en sådan betydelse att vissa ställs utanför samhället, trots tar de lever mitt i samhället. Vissa saker är inte för dem, som utlandsresor eller universitetsstudier. Kristian talar också om hur de som är nyanlända i Sverige inte blir en del kanske för att vi inte riktigt bryr oss om, varken hur de levt själva eller det liv de lever utanför t.ex. skolan. Jag tänker att han har rätt. Tyvärr.

Det är två debutanter och två ganska nervösa sådana som talar om sina böcker och sina huvudpersoner. Samtalet är intressant, trots att det ibland blir tyst. Jag tänker på Johannes i Vi måste börja med orden, och hur han “leker” lärare. Jag undrar om Felicia och Kristian känner att de leker författare. Det behöver de absolut inte göra.

Felicia Stenroths bok har jag just fått och jag hoppas att den är lika bra som den låter. Jag tycker att hennes huvudperson verkar både annorlunda och spännande. Jag återkommer garanterat till den!

20120929-154033.jpg

Bokmässepepp del 24: Kristian Johannesson

Foto: Kristoffer Granath

Kristian Johannessons debutbok Vi måste börja med orden tillhör höstens bästa läsupplevelser för min del. I boken kombineras ett personligt språk med en spännande form och ett angeläget innehåll och då kan det inte gå fel. Idag berättar Kristian Johannesson om sin bok och sina planer inför bokmässan.

 

Du debuterade nyss på X Publishing med boken Vi måste börja med orden. Kan du berätta om den?

Den handlar om tjugofemårige Johannes K och hans sätt att förhålla sig till bakgrund, roller och känslan av att vara en bluff. Som lärarvikarie för en grupp nyanlända ungdomar på en gymnasieskola i Malmö möter Johannes en ny verklighet. Ett sammanhang där det är tillåtet att börja om från början och plötsligt möjligt att se det fantastiska med att kunna säga ett enkelt Hej!

Vi måste börja med orden är både lek och allvar i en berättelse om språk, hämmande rädsla och stegen vi trots allt tar. Allt påhejat av en högst irriterande leksaksakrobat som heter Jimmy och alltid vet bäst.

 

Huvudpersonen Johannes har, liksom du arbetat som lärare på SFI. Hur självbiografisk är boken?

Jag vill poängtera att det är en roman. Men visst. Medan en del skeenden och karaktärer är uppdiktade är ganska många tagna rakt av från verkligheten, i vilken mån nu något kan vara det.

Därtill vill jag påstå att Johannes är aningen mer naiv, rädd, tillskruvad än vad jag själv är. Samtidigt skulle nog både han och akrobat-Jimmy påstå detsamma om mig.

 

I slutet av september är det Bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Vad har du för planer för årets mässa?

Att vara på plats! Exakt hur mässdagarna kommer att se ut är inte riktigt spikat än, men säkert är att jag ska delta i ett seminarium på lördagen (15.30). Med Alice Kassius Eggers som moderator ska jag tillsammans med debutant- och X Publishing-kollegan Felicia Stenroth (Bilder som inte angår mig) samtala utifrån rubriken ”En ny generation klasslitteratur?” Spännande värre.

 

Det här är din första bokmässa som författare och jag kan inte låta bli att ställa den klassiska frågan, hur känns det?

Lätt overkligt.

 

Vilken författare vill du själv lyssna till?

Har ärligt talat ännu inte hunnit titta igenom programmet ordentligt. Det har varit fullt upp senaste veckorna. Mässprogrammet är en godispåse jag ser fram emot att snart få öppna.

 

Vilken monter missar du inte?

Ser det mesta, tror jag. Det brukar dock vara skönt att kryssa bort från monstermontrarna till såväl antikvariat som serieförlag och Internationella Torget.

 

Årets tema är Norden. Vilken är din nordiska favoritförfattare?

Hm, det var ett tag sedan jag läste Peter Høeg, men minns att jag fick en slags åksjukekänsla under läsningen. Det kan betyda att det är bra.

 

Vad har du för råd till den som besöker mässan för första gången?

Sätt en passande bokköparbudget och var beredd på att tvingas multiplicera den med minst 1,3. Väl på mässan: njut av allt fantastiskt som händer, men håll i huvudet var nödutgångarna finns.

 

Budget är bra definitivt. Brukar inte riktigt lyckas med det. Lyssnar gärna till seminariet om en ny generations klasslitteratur, som verkar mycket intressant. Jag gillar trenden att låta människor utan egen röst komma till tals i  litteraturen.

Solar och pannkakor i augusti

Augusti var en intressant läsmånad. En del klassiker, omläsning av en riktig favorit, några rejäla toppar, en och annan positiv överraskning och en liten besvikelse. Fjorton böcker blev det totalt och med tanke på den intensiva terminsstarten får det väl anses godkänt, trots att jag hade hoppats på mer. Min lässommar blev helt klart inte lika bra som de senaste två åren.
De här böckerna blev lästa:
  1. Män kan inte våldtas, Märta Tikkanen
  2. 100 meter lycka, Maria Nygren
  3. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  4. Modershjärtat, Katerina Janouch
  5. Morgon i Jenin, Susan Abulhawa
  6. Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken, Jonas Gardell
  7. Hitta hem, Ann-Helén Laestadius
  8. Mrs Dalloway, Virginia Woolf
  9. A i alla ämnen, Raman Mehrzad
  10. En lat jävels guide till MVG i alla ämnen, Douglas Berglund
  11. Rosengädda nästa, Emma Hamberg
  12. Vi måste börja med orden, Kristian Johannesson
  13. Som om jag frågat, Johanna Lindbäck
  14. Överenskommelser, Simona Ahrnstedt

 

Romaner: 9

Ungdomsböcker: 3

Facklitteratur: 2

Klassiker: 3

Boktolvan: 1

Månadens överraskning: Helt klart Överenskommelser som jag inte trodde skulle vara en bok för mig.

Månadens besvikelse: Tyvärr var Rosengädda nästa inte alls lika bra som de tidigare böckerna jag läst av Emma Hamberg.

Månadens äntligen 1: Var helt klart Jonas Gardells nya bok, som dessutom var månadens bästa.

Månadens äntligen 2: Var att Mrs Dalloway äntligen blev läst, efter att ha varit på gång i flera år.

Fler toppar: Var Morgon i Jenin och Vi måste börja med orden, men de tre ungdomsböckerna var också mycket läsvärda.

 

Vad har du läst i augusti?

Konsten att börja om

Vi måste börja med orden är Kristian Johannessons debut om en obehörig SFI-lärare, eller snarare en obehörig Professeur de Mathématique, eller rätt och slätt poeten Johannes, som lär dem som redan kan matematik orden de behöver för att räkna matte på svenska. Vi måste börja med orden.

Det går att börja om. Det budskapet måste Johannes och hans kollegor stå för. Ta på det glada lågstadiefrökenleendet och låtsas att allt är normalt. Att eleverna inte kommer från kriget till ett nytt land där deras hemska upplevelser får beteckningen “omständligt och lite besvärligt”. Där läraren försiktigt rättar eleven som säger att han kommit till Sverige under en lastbil, för i måste väl ändå vara den korrekta prepositionen i sammanhanget. Vi måste börja med orden.

Och när eleverna lärt sig några ord, dragit streck mellan ord som hör ihop, svarat ja eller nej på mer eller mindre meningslösa frågor i läroboken och kanske börjat hitta orden, då är det lov. Alla gråter. Johannes lämnar skolan och orden. Istället blir han vårdbiträdet Johannes, fast han helst vill vara poeten Johannes. Poeten Johannes som letar efter orden som ska göra honom till den han verkligen vill vara. Vi måste börja med orden.

Kristian Johannesson har makt över orden. Hans debutbok spretar år alla håll, orden skapar nya ord genom att de kombineras på oväntade sätt och placeras på oväntade ställen. Ibland förs berättelsen framåt av en typisk språkövning för dem som är nybörjare på svenska. Jag ler åt de naiva och inte sällan patroniserande övningarna. Samtidigt skäms jag lite över den övertydliga roll som jag själv går in i ibland. Vi måste börja med orden, men sedan då?

Kanske passar Vi måste börja med orden extra bra för mig, som känner igen så mycket av min vardag. Jag lever med de ordövningar som Johannesson experimenterar med, möter de unga människor han möter. Kristian Johannesson har få svar, men ställer många bra frågor. Hans alterego (?) Johannes gör allt för att försöka finna sig själv och skäms ibland över att hans vardagliga problem tar sig så stora proportioner, när eleverna han möter kanske blir utvisade imorgon.

Det är på många sätt mina elevers verklighet som beskrivs. De som kommer hit för att börja om och möts av ett Sverige där landskronabo betyder ungefär sverigedemokrat. När de första orden lärts in och det går smidigt att presentera sig börjar allvaret. Det gäller att komma förbi “hejjagheterxochjagär16årgammalochjagkommerfrånx jagtyckerombilarmenjagtyckerinteomkattertacksåmycketfördulyssnar”.

Vad gör vi för att komma vidare när vi har börjat med orden? Hur gör vi det möjligt att verkligen börja om?

 

 

 

 

Bokmässepepp del 7: X Publishing

Förlaget X Publishing tillhör favoriterna helt klart. De ger främst ut böcker för unga vuxna och säger sig själva söka böcker som är beroendeframkallande. Jag skulle definitivt vilja påstå att de lyckats. Gladast är jag över att ha upptäckt David Levithan och Rachel Cohn, men även svenska författare som Malin Isaksson och debutanten Kristian Johannesson. Många av deras titlar är både udda och bra. Karin Mossed är redaktör på förlaget och idag är det hon som peppar inför bokmässan.

Vad har du för planer för årets mässa?

Att träffa folk såklart! Och upptäcka böcker som jag missat under året … Springa på så många seminarier jag hinner. Sen kommer jag att dricka ett traditionsenligt glas vin med en gammal familjevän uppe i Heaven 23. Hissen blir läskigare och läskigare för varje år.

 

Vilka böcker vill du lyfta fram från ert förlag?

Jag tror att mässan utgör ett perfekt tillfälle att upptäcka hela X Publishings utgivning, vi tar med oss alla böcker från starten 2007 (med undantag av tre titlar, som är slutsålda). Men det är klart att jag vill puffa lite extra för våra höstnyheter. I år ger vi ut två debuter: Vi måste börja med orden av Kristian Johannesson och Bilder som inte angår mig av Felicia Stenroth. Där Kristian leker med såväl innehåll som ord och form är Felicia en mer traditionell romanförfattare, men samtidigt en i det facket unik ung röst. Böckerna har klassperspektivet gemensamt och även författarna delar vissa egenskaper, ett exempel är att de visar en oerhörd respekt för det skrivna ordet.

Vi måste börja med orden grep tag i mig direkt när vi hade manusmöte den där kvällen i oktober förra året. Farhågorna var dock många: Omfamnar författaren för mycket? Statarbakgrunden, osäkerheten i rollen som obehörig lärarvikarie på SFI, Landskronarasismen, arbetet på vårdhemmet och förälskelserna – finns det någon risk för rörighet? Men nej, jag kunde lugnt läsa vidare: Kristian Johannesson är ytterst medveten om vad han gör med orden. Och det med den äran.

Bilder som inte angår mig gav mig en liknande känsla som den jag fick när jag läste Vi måste börja med orden, “Det här är för fint för att vara sant!” Boken slår till i mellangärdet med sin ojämförliga skildring av utanförskap – det som många av oss tar för givet är bokens huvudperson helt främmande. Men Bilder som inte angår mig är allt annat än en mörk roman. Tvärtom: Felicia Stenroth piggar upp, hennes debut liksom kittlar sig längst in i själen. Ja, även redaktörer och förläggare har sådana. Själar alltså.

Så har vi två översatta böcker, lika olika varandra som oemotståndliga: I begynnelsen var Bob av Meg Rosoff och Askungeleken av Kelly Link. Dem kan jag prata länge om och gör det gärna på plats.

 

Vilka av era författare finns på plats?

Felicia Stenroth, Kristian Johannesson och Isabella Nilsson (möt Felicia Stenroth och Kristian Johannesson! Isabella Nilsson och Felicia Stenroth deltar dessutom i en kväll som anordnas av Dynamo, en del av Göteborgs stadsbibliotek. Programmet kommer upp här så småningom).

Tre författare som väl inte kan kallas “våra”, men som alla skrev varsin del i kollektivromanen Avståndet mellan, nämligen Kevin Frato, Jenny Jägerfeld och Anneli Jordahl, kan du se och höra här.

 

Vilken författare vill du själv lyssna till?

Vilken? Inte vilka? Hu, så svårt. Vill? Oerhört många. Hinner? Inte lika många. Men jag kommer definitivt att gå på prisutdelningen av årets Peter Pan-pris: Mats Kempe presenterar Ho Baek Lees bilderbokskonst och intervjuar författaren, som kommer resande ända från Sydkorea. Och okej då, jag vill väldigt gärna lyssna på uppläsningar av Nina Hemmingsson och Alice Kassius Eggers i Rum för poesi. Samt försöka hinna med att lyssna vid något av de tillfällen då Lawen Mohtadi pratar om sin biografi över Katarina Taikon.

 

Vilken monter missar du inte?

Trasten och Tranan, Rosenlarv (är mkt nyfiken på Sara Tuss Efrik som debuterar där i höst!), Kolik, Sveriges radio, Sekwa. Med många fler.

 

Årets tema är Norden. Vilken är din nordiska favoritförfattare?

Tillåt mig upprepa: Vilken? Inte vilka? Sofi Oksanen tycker jag om. Och Vigdís Grímsdóttir, Gro Dahle, Tove Jansson, Harald Rosenløw Eeg (framförallt AVIG, missa inte!) Trude Marstein, Beate Grimsrud, Tomas Lagermand Lundme, Maria Parr, Monika Fagerholm, Áslaug Jónsdóttír. Med en hel del fler.

 

Vad har du för råd till den som besöker mässan för första gången?

Det här är nog knappast första gången ni hör det, men jag stämmer in i kören: Stressa inte. Det är omöjligt att ta sig fram snabbt i myllret och allt blir värre om du har bråttom. Ha bra skor. Drick mycket vatten. Hitta andningsluckor – var inte rädd för att gå ut och ta en promenad längs vattnet, jag gör ofta det. Sätter mig på en bänk och käkar lunch ur en låda vid fint väder. Läser en … bok.

 

 Måste verkligen säga att jag gillar att det finns fler än jag som är helt oförmögen att välja en författare när det efterfrågas! Många bra tips på författare där. Och tipset om att hitta andningspauser under mässan är också bra. Ses vi i X Publishings monter?

Betraktelser enligt O v.35

Jag har funderat lite kring självbiografiska böcker, både de skönlitterära och de som är rena memoarer. Många skapar ett alterego som de placerar i sin roman, som Karolina Ramqvist i Alltings början som låter Saga leva ett liv ganska likt hennes eget. Hur mycket som egentligen hänt på riktigt förblir väldigt ofta oklart och för mig är det okej. Jag har inte ont av att författare fabulerar i sina sannolika skönlitterära böcker.

Möjligen blir det ett problem om en författare utger sig för att ha skrivit en självbiografisk bok, trots att det snarare är så att endast vissa delar egentligen är självbiografiska. Vem minns inte hur vansinnig Oprah Winfrey blev när det visade sig att James Frey förbättrat sin självbiografiska bok Tusen små bitar och därmed gjort den ännu vassare och hemskare.

Än värre blir det då Herman Lindqvist skriver regelrätta memoarer och ändå inte riktigt kan hålla sig till sanningen. Bonniers stoppade dem, men nu verkar de komma ut igen. Svårt att hänga med i svängarna.

Jonas Gardells första bok i den planerade trilogin Torka aldrig tårar utan handskar handlar om Rasmus och Benjamin, men visst handlar den också om Jonas Gardell själv och hans vänner i 80-talets Stockholm. I artikel efter artikel beskrivs Gardells känslomässiga reaktioner när han berättar om denna bok som han verkligen skrivit med hjärtat. Jag läser mycket hellre hans minnen i romanform än i memoarform.

Faktum är att det gäller i princip alla personers memoarer. Jag är helt enkelt inte ett memoarfan. Troligen för att få memoarer är spännande rent stilistiskt. I princip alla memoarer jag läst är helt kronologiska och börjar med att huvudpersonen föds. Ofta överlever jag inte författarens barndom, utan blir totalt uttråkad och slutar inte sällan att läsa. Det är synd, då många personer som levt ett spännande liv faktiskt inte kan hjälpa att det är skittråkigt att läsa om hur de hade det som barn.

Kristian Johannesson skriver om den obehörige SFI-läraren Johannes i boken Vi måste börja med orden och själv verkar Kristian dela många upplevelser och erfarenheter med sin huvudperson. Sant eller bara sannolikt? Det spelar ingen roll då boken är fantastisk både innehållsmässigt och stilistiskt. Just stilen verkar vara mycket enklare att variera i romaner än i memoarer. Det verkar som att de som skriver sina memoarer sitter fast i en föreställning om hur memoarer ska skrivas.

Egentligen är det omöjligt att veta vad som egentligen hänt på riktigt. All text är subjektiv. Minnen förändras, kanske förskönas de eller så kommer man helt enkelt ihåg fel. Vi kan inte veta om memoarer egentligen är sanna. Kanske spelar det ingen roll, men jag tror att det är en anledning till att jag så sällan läser memoarer. Vad har du för förhållande till självbiografiska romaner och memoarer?

 

 

 

 

En liten smakbit från min verklighet

Just nu läser jag Vi måste börja med orden av Kristian Johannesson, en annorlunda och mycket fin bok om en sfi-lärares vardag. En obehörig sådan som undervisar i matematik, trots att han tyckte att det var viktigare att spela kort än att läsa matte C när han själv gick i skolan. Jag skulle kunna bjuda på hur många citat som helst, då det finns gott om tänkvärda formuleringar, men jag nöjer mig med det här om skolavslutningen:

Ett par elever häller försiktigt upp ett glas saft var, som de hinner fylla med ett par tårar innan de sätter sig och börjar dricka. Jag frågar den vietnamesiska pojken om han vill ha något. Han ler och skakar på huvudet och säger tack fyra gånger.

Amara, Hooda och Zara gråter ikapp i ena hörnet av klassrummet och då förstår jag att det kanske inte bara handlar om skolan. Att det kanske handlar om att de inte kommer att kunna se varandra på ett tag. Att det som är skolan och kompisar ska bytas ut mot olika kök och plikter och förbud. Och det är synd, när de nu tycker så bra om varandra.

 

Jag känner igen det så väl. Den otroliga tacksamheten över att få studera och sorgen inför loven. Den här boken både beskriver och ironiserar över min värld, på ett så kärleksfullt sätt att jag bara kan le. Johannesson beskriver också frustrationen och orättvisan. Jag ser verkligen fram emot att läsa vidare!

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: