Dag: 1 augusti, 2012

Betraktelser enligt O v.31

Tänkte att jag skulle låta favoritinläggen med temat “jag tänkte på en sak” få mer uppmärksamhet framöver. Varje onsdag blir det någon form av betraktelse över livet kopplat till en och annan bok. Jag har ingen aning om exakt vad det kommer att betyda, men nu kör vi!

Jag har fortfarande semester, eller “sommarlov” som många menar att det är. Ett par veckors längre sommarledigt än de flesta  andra som tack för den extra tid som lagts ner under läsåret.

Varje sommar tänker jag att jag ska hinna så mycket. Jag ska umgås med familjen (brukar hinnas med),  träffa vänner (lite svårare att få till), läsa en massa ( jo tack, det går hyfsat nu) och varva ner (jobbar på det). I år har det varit extra svårt att varva ner då vårens händelser inte lämnade mig riktigt. Nu är de bearbetade, men då börjar höstankarna smyga sig på.

Jag önskar att jag var en person som gjorde något vettigt för att varva ner. Och med vettigt menar jag något som syns. Vi har visserligen fixat en massa hemma som syns, men det gjorde mig bara arg och stressad. Tänk om jag istället hade varvat ner genom praktiskt arbete.

Jag har inte rensat rabatter, inte planterat något nytt, inte odlat några grönsaker, inte klippt några buskar och inte heller målat den del av fasaden som verkligen behöver målas. Istället läser jag böcker och plöjer tv-serier, aka saker som inte räknas. Möjligen imponeras någon boknörd av en lång läslista, men inte så många andra.

Vad kommer jag då ha kvar, förutom de överfulla bokhyllorna? Kunskaperna så klart. Allt jag lärt mig under sommarens resa i böckernas värld. Jag har läst om grymheter i Nigeria och att det inte är direkt lyckat att semestra där, lärt känna den enda kvinnan som suttit fängslad på Carlstens fästning, rest till Kurdistan på nära håll fått följa ett offer för tvångsäktenskap, tagit en tur runt Afghanistan, levt med en man med Alzheimers och mycket, mycket mer.

Det är ett par lediga veckor kvar och jag planerar fler resor, som förhoppningsvis kommer att vidga mina vyer ytterligare.

Vad har du gjort i sommar?

 

Konsten att hitta rätt balans

Nu var det några veckor sedan jag läste Mercurium av Ann Rosman, men jag har haft svårt att sammanfatta mina tankar. Inte för att jag inte tyckte om boken, utan tvärtom för att jag gjorde det och vill göra den rättvisa. På pappret är det här en vanlig, klassisk, svensk deckare om en ung, kvinnlig polis som inte alltid har det superlätt på jobbet och som dessutom har ett lite trassligt privatliv. I verkligheten är det en välskriven bok, som tar oss med både på en storstilad fest på Carlstens fästning 2011 och till en av fångarna som satt inlåst där i början av 1800-talet.

Båda berättelserna handlar om makt, pengar och arv. Hur svårt det kan vara att faktiskt ta kontroll över sitt liv, då lagar och regler sätter sig emot det man vill åstadkomma. Det gäller både Metta, som försöker skapa ett bra hem, samtidigt som hennes något korkade make gör sitt bästa för att förstöra det och de nutida syskonen på Stola Herrgård, som slåss om ett arv.

Det finns väldigt många böcker som innehåller två parallella historier som på något sätt möts. Ann Rosmans Mercurim är ett bra exempel på hur två historier kan balanseras på ett adekvat sätt. Hon berättar två historier som utspelar sig i olika tider, men som verkligen hör ihop och dessutom  utan att känna sig manad att kursivera den ena. Tack för det!

Frågan är om denna den fjärde boken om Karin Adler också är den bästa. Visserligen står poliserna i bakgrunden och vi får inte veta så mycket om Karins privatliv, men jag tycker att det är ganska bra. På så sätt läggs fokus på deckarhistorien, istället för att det blir diskbänksrealism. Inget ont om diskbänksrealism, men vill jag läsa det väljer jag en bok där vardagslivet är det viktigaste, inte en deckare. Det går lite inflation i deckare där själva deckargåtan känns som en allt för liten del av det hela. Detsamma gäller deckare där ett historiskt perspektiv finns med utan att egentligen fylla någon större funktion.

Ann Rosman är som bäst då hon får grotta ner sig rejält i historiska detaljer. Det märks att hon är påläst och hon lyckas göra Metta Fock Ridderbielke till en människa av kött och blod. Berättelsen om henne är bokens starkaste, men till skillnad från i Porto Francos väktare, tycker jag att den nutida- och historiska berättelsen kompeletterar varandra på ett mycket bra sätt. Det hade inte blivit en lika bra bok om någon av dem tagits bort.

Med jämna mellanrum utropas en ny deckardrottning och nu tycker jag att det definitivt är dags igen. Härmed utnämner jag Ann Rosman till Sveriges deckardrottning.

%d bloggare gillar detta: