Dag: 1 augusti, 2012

Nu var det några veckor sedan jag läste Mercurium av Ann Rosman, men jag har haft svårt att sammanfatta mina tankar. Inte för att jag inte tyckte om boken, utan tvärtom för att jag gjorde det och vill göra den rättvisa. På pappret är det här en vanlig, klassisk, svensk deckare om en ung, kvinnlig polis som inte alltid har det superlätt på jobbet och som dessutom har ett lite trassligt privatliv. I verkligheten är det en välskriven bok, som tar oss med både på en storstilad fest på Carlstens fästning 2011 och till en av fångarna som satt inlåst där i början av 1800-talet.

Båda berättelserna handlar om makt, pengar och arv. Hur svårt det kan vara att faktiskt ta kontroll över sitt liv, då lagar och regler sätter sig emot det man vill åstadkomma. Det gäller både Metta, som försöker skapa ett bra hem, samtidigt som hennes något korkade make gör sitt bästa för att förstöra det och de nutida syskonen på Stola Herrgård, som slåss om ett arv.

Det finns väldigt många böcker som innehåller två parallella historier som på något sätt möts. Ann Rosmans Mercurim är ett bra exempel på hur två historier kan balanseras på ett adekvat sätt. Hon berättar två historier som utspelar sig i olika tider, men som verkligen hör ihop och dessutom  utan att känna sig manad att kursivera den ena. Tack för det!

Frågan är om denna den fjärde boken om Karin Adler också är den bästa. Visserligen står poliserna i bakgrunden och vi får inte veta så mycket om Karins privatliv, men jag tycker att det är ganska bra. På så sätt läggs fokus på deckarhistorien, istället för att det blir diskbänksrealism. Inget ont om diskbänksrealism, men vill jag läsa det väljer jag en bok där vardagslivet är det viktigaste, inte en deckare. Det går lite inflation i deckare där själva deckargåtan känns som en allt för liten del av det hela. Detsamma gäller deckare där ett historiskt perspektiv finns med utan att egentligen fylla någon större funktion.

Ann Rosman är som bäst då hon får grotta ner sig rejält i historiska detaljer. Det märks att hon är påläst och hon lyckas göra Metta Fock Ridderbielke till en människa av kött och blod. Berättelsen om henne är bokens starkaste, men till skillnad från i Porto Francos väktare, tycker jag att den nutida- och historiska berättelsen kompeletterar varandra på ett mycket bra sätt. Det hade inte blivit en lika bra bok om någon av dem tagits bort.

Med jämna mellanrum utropas en ny deckardrottning och nu tycker jag att det definitivt är dags igen. Härmed utnämner jag Ann Rosman till Sveriges deckardrottning.