Dag: 29 augusti, 2012

Amal i mitt hjärta

Min chef köpte pocketböcker till oss som sommarpresent och gjorde det väldigt goda valet att ge bort Morgon i Jenin av Susan Abulhawa, som är en välskriven och gripande historia om palestiniernas situation i landet som är allas och ingens. Boken börjar och slutar 2001 då Amal reser med sin dotter tillbaka till Jenin, sin barndoms stad. Däremellan får vi följa Amals förfäder och hennes familj, som tillsammans berättar historien om Palestina och Israel från judarnas diaspora till palestiniernas exil.

Författaren Susan Abdulhawa föddes i Kuwait och hennes föräldrar tillhörde de palestinier som flydde från Israel efter sexdagarskriget 1967. Berättelsen om Yehya Mohammed Abulheja och hans familj tar sin början tidigare, nämligen 1941 då landet fortfarande hette Palestina. Inledningen är så vacker:

I en avlägsen tid, innan historien kom marscherande över bergen och krossade både nuet och framtiden, innan vinden fick tag i ett hörn av jorden och skakade loss dess namn och egenart, innan Amal var född, då levde en liten by sydost om Haifa ett stillsamt liv på fikon och oliver, öppna gränser och solsken.

 

I minnet idealiserar självklart tiden före katastrofer. Innan staten Israel bildades och bönderna kunde leva sitt lugna liv. Samtidigt utgör detta en skarp kontrast det det som komma skall och det är verkligen effektfullt. Katastrofen inleds 1948 då de israeliska soldaterna kom till byn och invånarna tvingades fly. Då har Amals far och hans fru “den otuktade beduinkvinnan” Dalia hunnit få två söner, men ännu igen dotter. Den yngste pojken är fortfarande spädbarn då vandringen från byn inleds. Ena sekunden ligger han vid bröstet och sekunden efter är han spårlöst försvunnen.

Vi vet att soldaten Moshe tagit barnet till sin fru Jolanta, men Dalia har ingen aning om vad hennes älskade son tagit vägen. För henne blir det början till slutet och inte ens Amal, barnet som föds senare, kan få henne riktigt lycklig.

Sonen Ismael växer upp som David i ett israeliskt hem. En gång träffar han på sin bror, en palestinsk terrorist aktiv i PLO. De vet inte om att det är bröder, med anar det helt klart. Det här att placera syskon på olika sidor av konflikter ger historien ännu en dimension.

När sexdagarkriget så kommer splittras familjen totalt och jag tycker om hur Abulhawa låter historien påverka vardagen, precis som den måste ha gjort i verkligheten. Jag är också glad att hon inte lockas att skriva en svart-vit historia där alla palestinier är goda och alla israeler onda, för självklart är det inte så enkelt.

Det tog lite tid att komma in i Morgon i Jenin och det var inte så enkelt att hålla ordning på alla personer. När jag väl fått ihop allt, efter kanske 40 sidor var jag däremot totalt fast. Det är en spännande och gripande historia om en av de mest svårlösta konflikter i världshistorien. Jag rekommenderar dig absolut att läsa den oavsett vad du tycker om konflikten i fråga, då Amal och hennes familj är väl värda att lära känna.

Betraktelser enligt O v.35

Jag har funderat lite kring självbiografiska böcker, både de skönlitterära och de som är rena memoarer. Många skapar ett alterego som de placerar i sin roman, som Karolina Ramqvist i Alltings början som låter Saga leva ett liv ganska likt hennes eget. Hur mycket som egentligen hänt på riktigt förblir väldigt ofta oklart och för mig är det okej. Jag har inte ont av att författare fabulerar i sina sannolika skönlitterära böcker.

Möjligen blir det ett problem om en författare utger sig för att ha skrivit en självbiografisk bok, trots att det snarare är så att endast vissa delar egentligen är självbiografiska. Vem minns inte hur vansinnig Oprah Winfrey blev när det visade sig att James Frey förbättrat sin självbiografiska bok Tusen små bitar och därmed gjort den ännu vassare och hemskare.

Än värre blir det då Herman Lindqvist skriver regelrätta memoarer och ändå inte riktigt kan hålla sig till sanningen. Bonniers stoppade dem, men nu verkar de komma ut igen. Svårt att hänga med i svängarna.

Jonas Gardells första bok i den planerade trilogin Torka aldrig tårar utan handskar handlar om Rasmus och Benjamin, men visst handlar den också om Jonas Gardell själv och hans vänner i 80-talets Stockholm. I artikel efter artikel beskrivs Gardells känslomässiga reaktioner när han berättar om denna bok som han verkligen skrivit med hjärtat. Jag läser mycket hellre hans minnen i romanform än i memoarform.

Faktum är att det gäller i princip alla personers memoarer. Jag är helt enkelt inte ett memoarfan. Troligen för att få memoarer är spännande rent stilistiskt. I princip alla memoarer jag läst är helt kronologiska och börjar med att huvudpersonen föds. Ofta överlever jag inte författarens barndom, utan blir totalt uttråkad och slutar inte sällan att läsa. Det är synd, då många personer som levt ett spännande liv faktiskt inte kan hjälpa att det är skittråkigt att läsa om hur de hade det som barn.

Kristian Johannesson skriver om den obehörige SFI-läraren Johannes i boken Vi måste börja med orden och själv verkar Kristian dela många upplevelser och erfarenheter med sin huvudperson. Sant eller bara sannolikt? Det spelar ingen roll då boken är fantastisk både innehållsmässigt och stilistiskt. Just stilen verkar vara mycket enklare att variera i romaner än i memoarer. Det verkar som att de som skriver sina memoarer sitter fast i en föreställning om hur memoarer ska skrivas.

Egentligen är det omöjligt att veta vad som egentligen hänt på riktigt. All text är subjektiv. Minnen förändras, kanske förskönas de eller så kommer man helt enkelt ihåg fel. Vi kan inte veta om memoarer egentligen är sanna. Kanske spelar det ingen roll, men jag tror att det är en anledning till att jag så sällan läser memoarer. Vad har du för förhållande till självbiografiska romaner och memoarer?

 

 

 

 

%d bloggare gillar detta: