Dag: 27 september, 2018

Identitet och intolerans

Dagens sista seminarium för min del var ett med tre män som skrivit böcker och fantastiska Parisa Amiri som moderator.

De tre var:

Robert Hannah, riksdagsledamot för L från Göteborg. Aktuell med debutromanen Potatisskallen, beskrivning av en person som är född i Sverige, men med utländska föräldrar och som är ”för” svensk. Ingen begrepp jag hört, men jag fattar grejen.

Arkan Asaad, författare till två självbiografiska (eller i alla fall semisjälvbiografiska) böcker och aktuell med en tredje som heter Bortom solens strålar.

Joel Mauricio Isabel Ortiz, debutant med boken Sången om en son, om en skådespelare som till stor de, liknar honom själv.

Tre författare som beskrivit sitt liv i Sverige, ett land som är deras men ändå inte.

Robert Hannah ville berätta om de som bor i förorten, som är svenska, men inte räknas som det. Bland annat om krocken mellan kraven hemifrån och det samhället de lever i. De tre huvudpersonerna kämpar alla för att få bli den de vill vara, fri från kraven för olika håll. Vi talar ofta om förorten, men inte om de ”vanliga” ungdomar som bor där. De som inte är sportstjärnor eller värstingar. Robert i boken växer upp i en väldigt konservativ, assyrisk familj och är gay. Han drabbas av vardagsheder, som är ett begrepp han vill lägga till hedersförtryck och hedersvåld.

Det patriarkala systemet är något som även Arkan Asaad känner till. Han växte visserligen upp på ett väldigt svenskt sätt, med föräldrar som kom till Sverige för att söka frihet och de förvaltade den. De var aldrig uteslutna i samhället, men det förändrades när föräldrarna separerade och de flyttade från villaområdet till en förort. Kanske fanns det ett utanförskap även bland villorna, men Asaad upplevde det aldrig. Förorten gav honom ett utanförskap.

Bortom solens strålar handlar om Amars liv i Sverige från hans första steg, till hans föräldrars liv slås sönder när deras förflutna kommer ikapp dem. Barnen ärver föräldrarnas sorg och påverkas av den.

Joel Mauricio Isabel Ortiz debuterar i den skönlitterära världen, men har en bakgrund inom teatern och musikalscenen, vilket påverkat hans sätt att skriva. Det är mycket dialog och karaktärerna gestaltas genom det de säger. Det började med ett teatermanus som heter Den svenske sonen, där fragment blev början till en roman. Han skickade in sitt manus och Norstedts svarade inom några dagar. Boken tar upp teman som adoption, sexualitet och konflikten mellan far och son. Något som även är centralt i de två andra författarnas böcker.

Huvudpersonen i boken är Angel, en ickebinär person som växer upp i Växjö. Adoptivmamman dör tidigt och han uppfostras av sin adoptivpappa, som är en mycket destruktiv person.

Svenskhet, tillhörighet och identitet. Tre teman som författarna skriver om. Hannah funderar över varför vi måste hitta en definition av svenskhet som handlar om vad vi äter och vilka högtider vi firar. Vissa grundläggande värderingar, som demokrati, jämställdhet och allemansrätt räcker för att bli svensk. Att bli behandlad med respekt, som svensk, oavsett vilken sorts svenskhet man representerar är viktigt. Min svenskhet är vem jag är, säger Asaad. Att vara en god medborgare och en del av samhället är viktigt. Färgen på håret borde inte spela någon roll.

Vi är besatta av att definiera svenskhet, säger Ortiz. Det går inte att definiera den på ett enkelt sätt och ju mer vi pratar om den, desto mer försvinner den. De som kämpar för att definiera svenskhet är just de som vill höra till och den som vill exkludera, påpekar Parisa Amiri, som modererar. Amiri talar om ett Moment 22, där det inte spelar någon roll hur mycket någon anstränger sig för att bli svensk, då det inte går att bli svensk i allas ögon. Vi säger i Sverige att vi inte ska dela upp oss i vi och dom, säger Hannah, men vi gör det ändå. Inte sällan är det vita som talar om integration och om ”dom andra” som är utanför. Kanske är det också en förklaring till att vi diskuterar förorten från ett utifrånperspektiv. Det är då det känns tryggast. Jag tänker t.ex. på drevet som gick mot Leila Ali Elmi, som hade mage att ta klivet från förorten till Riksdagen.

Vi accepterar problem i förorten, som vi inte accepterar på andra platser, säger Hannah. Skolor med så dåliga resultat som vissa förortsskolor skulle inte få finnas på andra platser. Inte heller det våld som finns i förorten. Vi har dubbla måttstockar och ungdomar på olika platser har olika möjligheter. Det gör att vi skapar ett utanförskap och de som bor i vissa områden räknas inte som svenskar och känner sig inte så heller. Det handlar inte bara om socioekonomiska aspekter, utan om ett utanförskap rent kulturellt.

Som nyanländ har du det svårare idag, påpekar Asaad. Vägen in handlar om skolan, men också om föreningslivet och att få en plats som skapar integration, inte segregation. Integration handlar om att alla behöver ta ansvar. Arkan Asaad talar mycket om hur viktigt det är att alla försöker, oavsett vilka vi är och vilken grupp vi tillhör.

Jacqueline Woodson om sorg och hopp

Brun flicka drömmer är nyblivna ALMA-pristagaren Jacqueline Woodsons senaste och enda bok på svenska. Hon debuterade dock på 90-talet och har skrivit en lång rad böcker. Med tiden har hon utvecklats och blivit bättre, vilket gör att hon inte läser ur dem så ofta. Hennes teman är desamma, vänskap, kärlek och att våga vara sig själv. Inte sälla med tuffa delar som rasism eller tonårsproblem.

Själv ser hon sig inte som en författare som skriver om svåra eller hemska ämnen. Istället anser hon sig skriva om det som är viktigt i livet och som berör oss alla. Tyvärr kan vuxna hindra unga från att lösa om sådant och därmed påverkas de att själva undvika det hemska och obehagliga. Det som borde oroa är tystnaden, inte berättelserna.

Brun flicka drömmer är en självbiografi och där spelar berättandet en stor roll. Woodson var inte omgiven av berättande som barn. Kanske för att livet var så svårt och de hamnade mitt i den stora migrationen, där de svarta flydde södern och förtrycket. PTSD drabbade många och de ville inte tala om flykten, för att slippa uppleva det igen. Som barn älskade Woodson södern, men fick veta väldigt lite om baksidorna. Berättelserna gömdes undan och istället inspirerades Woodson att själv fylla tystnaden med egna berättelser.

Att gå från barnet som älskade berättelser, till att bli författare har inte varit enkelt för Woodson som inte hade lätt för att läsa och skriva. Det handlade om kärleken till böcker och om envishet. Oavsett vad hon skulle jobba med var det omöjligt att tänka sig ett liv utan skrivande. Nu kan hon försörja sig på sitt skrivande och det är hon tacksam över. Woodson har skrivit för alla åldrar. Allt från bilderböcker till vuxenböcker. Alltid med en ung huvudperson, men från olika perspektiv.

Att älska sina karaktärer är något som är viktigt för Woodson. Om inte jag älskad dem, kommer läsarna inte att göra det, säger hon. Ibland funderar hon över vad som hänt med dem efter att hon lämnat dem. Hur de blivit som vuxna.

Oavsett vem som är huvudperson skriver Woodson i första person. Inledningsvis med huvudpersoner som var flickor lika henne själv, men sedan även pojkar. En utmaning självklart. Egentligen handlar det inte bara om att könsskillnaden skulle bara svår, utan om att leva sig in i olika karaktärers inre. Att lära känna dem och göra dem verkliga. Det är därför de har både bra och dåliga sidor. Annats skulle de inte vara mänskliga.

Seminariet avslutas med att Woodson läser ur Brun flicka drömmer. Intressant att hon väljer att läsa ett stycke med en dikt som hon själv gjorde en version av som barn. Jag tänker på den ganska barnsliga och definitivt okunniga diskussion kring Athena Farrokhzad, som översatt Brun flicka drömmer, som uppmärksammats för en parafras hon gjort av Allen Ginsbergs dikt America.

Jag köpte ett exemplar av Farrokhzads översatta Brun flicka drömmer, som jag tidigare läst på engelska. En fantastisk bok och eftersom signerade böcker inte räknas in i köpestatistiken var jag självklart tvungen att investera.

Välkommen till Bokmässan 2018

Snart smäller det!

Dags för Bokmässa i dagarna fyra och jag ser verkligen fram emot att träffa alla trevliga människor som jag bara träffar vid bokrelaterade högtider som denna. Känslorna är många och de är starka.

Som känslan när du går in på mässgolvet torsdag morgon.

via GIPHY

Eller när du äntligen träffar andra bokbloggare IRL.

via GIPHY

När du upptäcker att Novellix säljer noveller i lösvikt.

via GIPHY

Frustrationen när Bokmässans app är helt tom, trots att du lagt in programpunkterna minst tusen gånger.

via GIPHY

Glädjen i att liveblogga …

via GIPHY

… om det bara inte vore för den där WP-appen.

via GIPHY

När du sitter längst fram och din favoritförfattaren finns på scenen.

via GIPHY

Tårarna som kommer när Jonas Hassen Khemiri har talat.

via GIPHY

Kanske shoppar vi lite också.

via GIPHY

Andra flyttar böcker från favoritförfattarna för att de ska sälja bättre.

via GIPHY

Signerade böcker räknas inte, det vet ni väl?

via GIPHY

Det är också viktigt att hinna med ett mingel …

via GIPHY

… eller två …

via GIPHY

… eller tre.

via GIPHY

Kanske orkar tanterna hela vägen till Park.

via GIPHY

Allt för att få frottera sig med kändisförfattarna.

via GIPHY

Lätt värt tröttheten dagen efter …

via GIPHY

För att inte tala om söndagens utmattning …

via GIPHY

… och i montrarna går det från det här …

via GIPHY

… till det här.

via GIPHY

Boksmällan på måndag kommer att vara episk!

via GIPHY

Dags för fyra intensiva dagar. Nu kör vi!

via GIPHY

%d bloggare gillar detta: