År: 2018

Gott nytt år!

Egentligen känner jag alltid mer nystartskänsla när höstterminen startar i augusti, men ett nytt år är ändå ett nytt år och det är ju det vi firar.

Vi säger hej då till 2018, som jag kommer att minnas som ett ganska tungt år, men med rejäla ljusglimtar. Många av de roligaste händelserna under året har varit bokrelaterade.

Redan i februari var det dags för den andra upplagan av Bokbubblarnas Läsretreat i Varberg. Eller förresten, det är ju Annette som fixar det mesta, så hylla den som hyllas bör. Många tycker att det är lite småknäppt att åka iväg en helg “bara” för att läsa, men för mig (och de andra deltagarna) är det ungefär så bra som det kan bli.

En av höjdpunkterna under året var utan tvekan resan till Brighton med Breakfast Bookclub. Att återse staden efter mer än 20 år var en fin upplevelse. Sällskapet och det fina vädret gjorde sitt till. Jag skulle gärna åka tillbaka snart igen.

Några träffar med Kulturkollo har det blivit under året. I april samlades vi i Göteborg och i november i Stockholm, men den mest exotiska resan gick utan tvekan till Kalix och Malören.

Resten av sommaren var vi hemma och många var de timmar jag satt i våra nyinköpta möbler på altanen. Varmt var det så att det räckte och blev över. Tur att vi väntar med att så gräsmatta till nästa år.

Hösten innehöll en Bokmässa som var bättre än förra året, men ändå saknade de riktigt stora namnen. Alltid trevlig dock när kulturen kommer till oss i väst.

Det måste också sägas att det finns mycket som gör livet fint. Jag har ett jobb som jag trivs med och är så glad att jag har såväl elever som kollegor som gör det roligt att gå till jobbet. Tänk er själva att vackla in trött på jobbet och kanske längta tillbaka till sängen och sedan mötas av elever som inte sällan bjuder på trevliga hälsningar eller till och med en kram. Jag kan bli vansinnigt trött på elever ibland, men grunden är att de jag möter är fina ungar som är lätta att tycka om. Det finns mycket att säga om läraryrket, men tråkigt är det aldrig.

Jag har också familj och vänner som faktiskt inte befinner sig i bokbloggarmaffian och är viktiga delar av mitt liv. Familjen har fått extra mycket tid i år och vi har kämpat på tillsammans. Det är skönt att känna den tryggheten.

Snart är det 2019 och jag har ovanligt få planer inför det nya året. Vår livssituation just nu tillåter inte så många planer, men en fungerande vardag räcker långt. Det önskar jag av det nya året.

Om ungefär en månad är det dags för Läsretreat på Hotell Gästis i Varberg med ett gäng fina bokälskare. Det är tredje året och därmed en tradition. Helt klart en helg att se fram emot.

Jag funderar också på att åka till LitteraLund igen i april. Det var riktigt trevligt förra gången och jag har en del fortbildningspengar att använda.

Så mycket mer är inte planerat under våren, men kanske händer något mer trevligt och bokrelaterat. Eller bara något trevligt som inte alls har med böcker att göra.

Gott nytt år önskar jag er alla!

 

 

 

Photo by Roven Images on Unsplash

The Café at Seashell Cove

Det finns verkligen hur många böcker som helst som utspelar sig på ett café eller ett bageri eller något liknande. Alltid är huvudpersonen en kvinna mitt i livet som behöver en nystart. Karen Clarkes The Café at Seashell Cove står sig ganska bra i genren.

Tanken var att jag skulle läsa The Christmas Café at Seashell Cove, men det visade sig vara tredje delen i en serie och eftersom jag är i det närmaste fixerad vid att läsa böcker i rätt ordning fick jag helt enkelt börja med bok ett i serien.

The Café at Seashell Cove handlar om Cassie som blir av med sitt fina jobb i London och reser till sina föräldrar för att samla energi. Självklart utan att berätta för dem vilken den riktiga orsaken till hennes “semester” är. Hennes föräldrar äger ett café och är helt nöjda med sin verksamhet. När Cassie anländer börjar hon dock försöka hjälpa sina föräldrar genom att skapa en massa speciella events, men det blir inte alltid som hon tänkt sig.

Det här är en trevlig berättelse om att våga vara sig själv med budskapet att en karriär i storstaden kanske inte är det viktigaste om det inte gör en lycklig. Cassie träffar sina gamla vänner och börjar måla igen efter många år. Visst är det så att ett förlorat jobb är ett misslyckande, men det perfekta livet kan se ut på olika sätt. De två andra böckerna i serien om caféet vid stranden handlar om Cassies vänner Meg och Tilly och jag tror faktiskt att jag kommer att läsa vidare om än inte just nu.

 

Bokbloggarboktipsutmaningen 2019

För några år sedan gjorde jag en läsutmaning där jag läste böcker som andra bokbloggare tipsade mig om och läste då flera riktigt bra böcker som jag kanske hade missat annars. Nu kör jag en ny omgång av Bokbloggarboktipsutmaningen (smidigt ord) där ett gäng bloggare har tipsat om favoritböcker som de tror skulle kunna passa mig. Varje bloggare gav tre tips och jag har valt ut de som jag lockas mest av. Dessutom har jag genom mina val försökt att variera genrer, länder och förlag. Som vanligt blev det dock fler böcker skrivna av kvinnor än män. Totalt innehåller listan tio böcker.

AnnaKulturkollo och och dagarna går … tipsar om Annie John av Jamaica Kincaid och det är definitivt hög tid att jag bekantar mig med denna gigant.

Ulrica på Kulturkollo och Västmanländskans bokblogg tipsar om Johanna Holmströms Själarnas ö, som är en utmaning för mig med sitt historiska perspektiv, men som också låter mycket bra.

Carolina på Kulturkollo och Carolina läser tipsade om böcker i genrer som jag sällan läser och av dem valde jag Lögnernas träd av Frances Hardinge.

MettaKulturloggen tipsar om Máni Steinn av Sjón och det är ännu en författare jag verkligen vill läsa något av och tänkt att göra så mycket länge.

Lotta på Kulturkollo och Hyllan väljer deckare och tipsar om Felsteg av Maria Adolfsson, som utspelar sig på den fiktiva ön Doggerland.

AnnaStories from the city rekommenderar mig att läsa Totalskada av Helena von Zweigbergk och det vill jag verkligen göra.

Helena på Kulturkollo och Fiktiviteter tycker att jag ska läsa Med kallt blod av Truman Capote och eftersom jag tänkt göra det hur länge som helst fick den ta plats på listan.

Hanna Feministbiblioteket vill inte att jag ska missa Den som lever stilla av Leonora Christina Skov och det låter onekligen som en bok som kan passa mig.

Annette Bibliotekskatten tipsar om The Perfect Husband av Lisa Gardner. Ännu en författare som stått på min läslista länge, så det här blir en extra spark i baken.

LindaWhat you readin? tycker att Why Mummy drinks av Gill Sims är en bok för mig och det kan det säkert vara.

 

Photo by César Viteri on Unsplash

Bögtjejen är en bok som berör

Aleksa Lundberg skriver om sitt liv i den självbiografiska Bögtjejen och det blir tydligt att det aldrig är enkelt att älska sig själv eller att vara nöjd med sitt liv, även om lösningen på pappret kan se enkel ut. För Aleksas del handlar det om kroppen, men inte bara.

Aleksa föddes som Mattias och förstod ganska tidigt att hon inte var “som alla andra”, vad det nu är. När dagmammorna skulle dela upp barnen i en tjejgrupp och en killgrupp ville Mattias tillhöra tjejerna. Det var där han kände tillhörighet. Andra berättade dock för honom att han gjorde fel när han såg sig som flicka, då han utan tvekan var en pojke. För alla andra i alla fall. Rent biologiskt. Gång på gång under livet får Mattias och senare Aleksa veta att det inte är okej att vara någonting mittemellan. Det förvirrar omgivningen och leder till en diskriminering som ofta är helt absurd.

En av de första som Aleksa diskuterade sin sexualitet med var hennes farmor. Det är hos henne hon får prova spetsnattlinnen och det är också där hon ser After Dark för första gången. Först kommer hon ut som homosexuell för sin farmor och senare som trans. Den förvånansvärt okomplicerade relationen mellan farmodern och hennes barnbarn är verkligen fin och står i total kontrast till förhållandet mellan Aleksa och hennes pappa. I slutet av boken förklarar hon att beskrivningen av den våldsamma pappan är helt sann, men att den också har en annan sida. Hon älskar fortfarande sin pappa trots allt och verka inse att den mansroll som påverkat honom också påverkade synen på sin sons utveckling.

Bögtjejen är en ärlig, brutal, men också eftertänksam berättelse om att inte passa in och att hela tiden försöka bli den person en är innerst inne. Att hitta denna person är inte det lättaste för någon, men kanske ännu svårare om utsidan av ens kropp inte passar ihop med den bild en har av sig själv. Idealbilder är alltid svåra att leva upp till, men alla kräver inte en könskorrigering.

Jag imponeras av Aleksa Lundbergs mod. Den berättelse hon bjuder oss på är brutalt ärlig och allt annat än idealiserande. Jag lyssnade på boken och hörde författaren själv berätta om Mattias upplevelser som bög och hur han sedan blev den han ville vara som Aleksa. Kapitlen som handlar om Mattias första Pride-festival och senare hur Aleksa funderar över sin operation och nästan ångrar sig strax innan hon ska sövas, berör mig mycket. De tre sökningarna till scenskolan och alla nötter hon träffar där gör mig provocerad och arg.

Jag tycker också om ögonblicksbilderna.  Symboliska saker som att Aleksa väljer mat “för kvinnor” när hon går på restaurang och nästan föraktar de äldre transvestiterna som hon är ute med, som inte fattar att det inte är okej att beställa en öl och en köttbit, trots att det är vad Aleksa själv skulle ha velat ha. Så gör inte kvinnor och det är viktigt att tas för kvinna. Här tänkte jag på alla gånger jag och min man fått fel mat, då han beställt något räkspett eller någon sallad, medan jag tagit en biff med pommes. Ingen tvekar över min könstillhörighet ändå, men för den som riskerar att tas för man när hon är kvinna kan valet av mat vara en pusselbit som kan kännas nog så viktig.

Bögtjejen är en bok som jag kommer att tipsa mina elever om. Det är en välskriven och drabbande berättelse, som inte förenklar, utan snarare tvärtom låter ältandet ta plats, vilket gör den trovärdig. Det är många som funderar över sin identitet och jag tror att Aleksa Lundberg kan ge pusselbitar som ofta fattas. Det är viktigt.

 

Hustrun på vita duken

Igår hade jag biodejt med Anna och vi såg filmen The Wife baserad på en bok av Meg Wolitzer med en helt fantastisk Glenn Close i huvudrollen.

När boken mest befinner sig inne i hustruns huvud, där minnen av ett äktenskap delges oss, är filmen mer av en studie över ett äktenskap och en familj. Jag tycker om att parets barn får en större roll och jag tycker att de förändringar som gjorts fungerar väl på vita duken. En av de största förändringarna är att det pris författaren Joe Castleman tilldelas inte är det fiktiva Helsingforspriset, utan Nobelpriset. När filmen inleds ligger Joe och Joan Castleman i sängen och väntar på samtalet med stort S från Sverige och Svenska Akademien. Och det kommer. Joe Castleman tilldelas Nobelpriset i Litteratur 1992 och reser till Stockholm tillsammans med sin fru och sin son.

The Wife är en lågmäld och långsam film, men de stora känslorna finns helt klart under ytan. Joan Castleman var själv en begåvning och fick mycket beröm för sina första noveller. Hon var elev hos Joe Castleman och han lämnade sin fru för henne. Båda har offrat en del, men det är helt klart mest synd om Joe. I alla fall enligt honom själv. Han är notoriskt otrogen, men det är inte hans fel. Självklart inte. Hustruns roll är att finnas vid den store kulturmannens sida alldeles oavsett vad han företar sig.

Björn Runge har skapat en filmatisering av en bok som inte kan ha varit helt lätt att översätta från ord till bild. En stor anledning till att det lyckas handlar om miljön och känslan som skapas, men framför allt om skådespelarinsatserna. Glenn Close är makalös och jag hoppas att hon får den Oscar hon så väl förtjänat. Även Jonathan Pryce gör en fin rolltolkning och lyckas göra Joe Castleman både älskansvärd, uppblåst och totalt patetisk på samma gång. Riktigt roligt var det också att se Christian Slater som Nathaniel Bone, som vill skriva en bok om Joe Castleman. En bra film helt enkelt och som vanligt tänker jag att jag borde gå på bio oftare.

Vintersport går bort

Vintersport går bort är den andra boken om Ottilia i serien Note to self, skriven av Marie Hammar och Abbe Wahlquist. Jag tyckte väldigt mycket om Rutiga byxor funkar inte här och blev verkligen inte besviken nu heller.

Ottilia, kallad Otto, har nu gått ett tag i sin nya skola på Lidingö och det är snart dags för den årliga skidresan. Självklart är Ottilia inte så bra som hon själv hoppats efter att ha studerat youtube, utan börjar med att fastna i liften. Sur-Emil är med på resan och ser kanske ändå lite gladare ut än vanligt, men det är Steven Otto vill imponera på. Det går sådär.

Otto försätter sig i de mest pinsamma situationer och böckerna om henne är roligare än varenda bok om Sune eller Bert och dessutom helt fria från unken sexism. Visst är det så att Otto, på tonåringars vis, sätter etiketter på människor omkring henne, men böckerna genomsyras av en sund humor, snarare än omogen drift med folk.

Jag förlänger min Nobelutmaning

Tanken var att jag 2018 skulle läsa något av alla (de är ju rätt få) kvinnor som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Det gick sådär och jag har i år bara läst noveller av Herta Müller, Selma Lagerlöf och Alice Munro. Det betyder att jag har tre kvinnliga nobelpristagare kvar att upptäcka, nämligen Elfriede Jelinek, Svetlana Aleksijevitj och  Grazia Deledda och åtta till att återupptäcka.

Jag har investerat i några av de fina böckerna på bilden ovan och målet är att läsa några av dem i år och att det på bloggen ska finnas minst ett inlägg om någon bok/novell/dikt av varje författare. Det borde jag klara.

Jag släpper dig aldrig

Jag släpper dig aldrig av Petra Holst handlar om vänskap och saker som kan äventyra den. Isabel, Anna och Ellen är gamla vänner, men lever nu ganska olika liv. Isabel är nyskild och har sin dotter Vilma varannan vecka, Anna drömmer om barn, är sambo med David och sjukskriven för depression medan Ellen lever familjelivet fullt ut med sin man Peter. När David, som arbetar som mäklare, visar en lägenhet för Isabel händer något mellan dem. Isabel vill inte gå vidare, men David får henne att tveka. Han menar att Annas svartsjuka har förstört deras förhållande och att han inte kan vara utan Isabel.

Jag släpper dig aldrig kallas för en relationsrysare och det är ett passande epitet. Under några sommarmånader får vi följa Anna, Isabel och David, som turas om att berätta vad som händer. Det är snyggt och rappt skrivet, men blir mer underhållning för stunden än något djupare som stannar kvar. Sådana böcker behövs också och jag är glad att jag läste den.

Höstdåd — ett bra första möte med de la Motte

Sist på bollen är jag helt klart gällande deckarförfattaren Anders de la Motte, som vunnit en rad priser sedan debuten [geim] som tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris 2010.

Höstdåd är den andra fristående delen i hans årstidskvartett och nominerades av Svenska Deckarakademin för Bästa svenska kriminalroman 2017. Ett pris som han också nominerades till 2018 fortsättningen Vintereld.

I Höstdåd får vi träffa Anna Vesper, som just flyttat till det lilla skånska samhället för att ersätta polischefen Henry Morell. Hon bidrar med friska ögon och reagerar på hur mycket lojalitet och vänskap spelar roll. Faktiskt mer än att lösa brott.

Anna och hennes dotter Agnes flyttar in i det mytomspunna huset Tabor, som hyrs ut av Elisabeth Vidje, vars son hittades död, kanske mördad, 27 år tidigare. Elisabeth tror inte att sonen Simons död var en olycka. Hon är också tämligen säker på att någon vet sanningen, men gör allt för att dölja den.

Det var fem ungdomar som tältade vid ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. De har just tagit studenten och hela livet ligger framför dem. På morgonen hittas en av dem död och livet förändrades för dem alla. Flera av dem finns dock kvar i byn. En av dem är Morells son, en annan högt uppsatt i kommunpolitiken, precis som hennes far varit och två är nu gifta och driver en restaurang tillsammans. Ingen av dem är direkt överlyckliga när Anna Vesper bestämmer sig för att öppna utredningen igen.

Höstdåd är välskriven och ganska spännande. Slutet är för mig något av ett antiklimax, men jag förstår tanken och det är utan tvekan en genomtänkt berättelse. Jag är inte överväldigad, men tillräckligt imponerad för att vilja läsa mer av författaren. Bäst är han på att skapa trovärdiga karaktärer och skriva fram levande miljöer. Det skapar en fin stämning.

Novellkalender enligt O del 1-24

Här kommer en sammanställning av årets Novellkalender enligt O med 24 bra noveller. Det har varit lite av en utmaning för mig att sammanställa den här kalendern, men jag är ändå ganska nöjd med utfallet. Visst finns det favoriter kvar som inte fick plats den här gången, men jag tycker om de texter som blev valda.

  1. Ett halvt ark papper, August Strindberg
  2. Annabelle, Claire Castillon
  3. Fettot, Etgar Keret
  4. I hjärtat av den gyllene triangeln, Petina Gappah
  5. Fakturan, Jonas Karlsson
  6. Den gula tapeten, Charlotte Perkins Gilman
  7. Stjärnklart, Chiep Kim Héang
  8. Det osynliga barnet, Tove Jansson
  9. Smycket, Guy de Maupassant
  10. Tröst, Alice Munro
  11. Berg som vita elefanter, Ernest Hemingway
  12. Början, Gun-Britt Sundström
  13. Tjejen, John Ajvide Lindqvist
  14. En privat angelägenhet, Chimamanda Ngozi Adichie
  15. En kopp te, Katherine Mansfield
  16. Nyårsnovell, Jonas Hassen Khemiri
  17. De blå skorna, Linda Olsson
  18. Den andre, Rubem Fonseca
  19. Den skänkta timmen, Juli Zeh
  20. Mirabell, Astrid Lindgren
  21. Johnny Panic och drömbibeln, Sylvia Plath
  22. Pälsen, Hjalmar Söderberg
  23. Liten julnovell, Mattias Göransson
  24. Julklappsboken, Selma Lagerlöf

 

 

Photo by Toa Heftiba on Unsplash

 

%d bloggare gillar detta: