Dag: 28 september, 2018

Vad hände med den arabiska våren?

Nawal El Saadawi är 88 år, men still going strong. Förra gången hon var i Göteborg var 1989 och hon är tacksam över att fortfarande kunna resa.

El Saadawi satt fängslad under Sadats tid och hon säger att hon först då förstod att hon inte varit fri. Hon insåg att hon måste vara en viktig person och därför fick hon mer självförtroende. Hon skrev sina bästa böcker i fängelset på toalettpapper. Därefter levde hon i exil i USA i 20 år. Visst var hon förvisad, men hon kände sig inte som en främling. Allt handlar om inställning, säger El Saadawi och hon har valt att se alla hemska saker som hänt henne som något positivt och stärkande. Hon berättar att hon fått sin optimism från sin farmor, som också hjälpt henne genom att offra allt för att ge sin son, El Saadawis far, en god utbildning. Utan den skulle jag i te sitta här, säger hon. Det handlar om att vara positiv och ha självförtroende.

Under den egyptiska revolutionen 2011 fanns El Saadawi mitt i händelsernas centrum på Tahrirtorget. Det var fantastiskt, säger hon och det kalla tältet hon sov i, mer fantastiskt än någon annan plats hon varit på. Hon hade drömt om den här revolutionen i hela sitt liv. Det var den största revolutionen i Egyptens historia, med miljoner människor på gatorna. Presidenten avsattes, men vad hände sedan? El Saadawi menar att globala makter, med USA i spetsen, hjälpte regeringen att hålla kvar makten, då frihet för folket i Egypten hade betytt att andra länders folk skulle göra samma sa. Att islamiska broderskapet vann makt i fria val, som inte alls var fritt enligt El Saadawi, stoppades folkets makt. Kapitalism styr, tillägger hon, vilket gör att det inte finns några fria val.

Planen var att skapa en islamistisk stat i Egypten, menar hon, vilket var anledningen till att armén tog folkets parti. Folket vill inte ha islamism, menar hon och därför lyckades inte muslimska brödrarskapet behålla makten. Det är bättre nu när al-Sisi är president, säger El Saadawi, men visst finns det problem. Att

Kvinnors rättigheter går framåt, men också bakåt, säger El Saadawi. Revolutionens kvinnor i Kairo är friare än någonsin, men samtidigt har andra kvinnor fått mindre frihet i takt med att islam blivit mer extrem. Det går inte att skilja mellan politik och religion, säger hon och menar att religion är ett sätt att kontrollera folket. Redan i det forna Egypten var faraonerna sedda som gudar och fortfarande är det svårt att skilja makt och religion åt.

Vi behöver kämpa mer för jämställdhet, det är allas vårt ansvar, säger hon. Det går däremot inte att separera förtryck av kvinnor och förtryck på grund av klass och religion. Trots att hon älskar #metoo önskar hon att kampen breddades. I USA är det på tiden att kvinnorna vågar protestera mot sexuellt våld, men vi behöver också se förtryck och orättvisor som en större fråga.

El Saadawi talar om hur vi tappar den kreativitet vi föds med, genom att barn lär sig att inte tänka själva. Att kritisera de styrande eller religion är inte något som accepteras. Istället uppfostras barn att vara lydiga och välja en accepterad väg i livet. De ska lyda föräldrar, lärare och Gud. Själv hör hon fortfarande rösten från sig själv som flicka. Ju äldre hon blir, desto närmare kommer hon sin barndom. Hon var en rebellisk flicka och hennes föräldrar ville styra henne. De älskade henne, men inte hennes oliktänkande. De ville gifta bort henne tidigt och hitta sin plats. Hon fick istället studera vidare, så till syvende och sist är hon ändå nöjd med sina föräldrar. De gav henne frihet jämfört med andra. Själv har hon försökt att ge sina barn en friare uppfostran och de har vågat vara oliktänkande. Det är något hon är stolt över.

Jag blev så imponerad av Nawal El Saadawi, en ung själ i en gammal kropp och fortfarande aktiv i kampen mot de hon anser styr världen i fel riktning. Någon Nobelpris lär hon inte få och det är hon inte intresserad av heller. Det gör henne inte till en mindre viktigt författare och människa

Läsning som demokratisk rättighet

Lina Nordstrand från Vilja förlag samtalar tillsammans med författarna Patrik Lundberg, Susanne Boll, Arkan Asaad och Theodor Kallifatides om lättlästa böcker. Fyra författare vars böcker jag skrivit handledningar till för förlaget. Det finns gratis handledningar till hela Viljas utgivning och det är en fantastisk service för lärare och deras elever.

Viljas bearbetningar är riktigt bra och användbara i undervisningen. Som Nordstrand säger kan den lättlästa versionen vara vägen till originalboken och förhoppningsvis ett helt författarskap.

Vad spelar egentligen läsförmågan för roll i ett demokratiska samhället? Det är den första frågan Lina Nordstrand ställer.

Patrik Lundberg talar om hur mycket viktigare det blivit att kunna läsa och skriva, då samtalen försvinner mer och mer. Istället måste vi skriva för att ställa frågor och läsa för att få information.

Arkan Asaad talar också om hur viktigt det är att kunna kommunicera i skrift för att kunna vara en del av samhället. Vi kan inte gå till posten och fråga något längre. Fler och fler samtal försvinner.

Susanne Boll berättar om ett besök på vårdcentralen där patienterna behövde checka in själva, svårt både för de med annat språk eller som kanske tillhör en annan generation. Där tekniken är ny och främmande. Hon lyfter också fram hur viktigt det är att kunna läsa dagstidningar för att lära känna sitt samhälle.

Theodor Kallifatides berättar om sin uppväxt i ett samhälle där de flesta var analfabeter och bara de med makt hade tillgång till språket. Folket visste inte vad de som bestämde gjorde, då de inte kunde ta till sig skriftlig information.

Kärnan i lättläst

Ungefär 1 av 5 är i behov av lättläst litteratur idag, säger Susanne Boll. Det tar 5000 timmar att träna upp läsförmågan. Läser vi 1 timme 5 dagar i veckan tar det alltså 20år att bli en god läsare, därför krävs det genvägar för t.ex. nyanlända.

Varför är det då viktigt att läsa just skönlitteratur?

Susanne Boll lyfter att skönlitteratur kan utveckla empati och förståelse för andra människor. Kallifatides håller med och berättar om när han kom till Sverige och lärde känna sitt nya land genom skönlitteraturen. Den svenska blicken finns i skönlitteraturen, säger han och uppmanar till läsning av giganter som Söderberg och Stridsberg, men påpekar att alla böcker, oavsett kvalitet förmedlar något om Sverige som facklitteratur inte kan ge.

Patrik Lindberg berättar att han faktiskt inte lärde känna sitt ursprungliga land Sydkorea förrän han läste Han Kans böcker. Sedan vill han också lyfta hur viktigt det är att det får vara ”gött” att läsa. Att hitta en bra bok och sedan få läsa en till och en till. Här tänker jag på eleverna på IM som sällan läst en bok tidigare och som fick lov att läsa helt utan att behöva prestera och hur de efter att ha läst varje morgon faktiskt blev läsare eller i alla fall personer som har hittat lugnet som läsning kan ge.

Arkan Asaad vill lyfta fantasin och upplevelserna böcker kan ge. Fantasi är så otroligt viktigt och något som nästan försvinner när barn och unga matas med färdiga berättelser istället för att få komma på egna.

Att skriva en lättläst bok är en utmaning, berättar Susanne Boll. Det tog många vändor innan den text hon skrivit blev en lättläst bok.

Patrik Lundberg berättar om processen när hans Onanisterna blev bearbetad, eller översatt, till lättläst och att det mycket handlade om att välja spår. Han jämför det med att filmatisera en bok. Det går inte att få med allt, då blir det inte bra.

Kallifatides talar om Per Lagerqvist och Hjalmar Söderberg som två väldigt lättlästa författare, sett till de ord de använder, men djupet finns där ändå. Det gäller att ha kvar känslan trots att en bok bearbeta. Kvalitet handlar om mycket och den behöver finnas kvar. Det ska vara de meningar som behövs som är kvar. Han är glad över att hans böcker bearbetats, även om de amputerats och blivit en annan bok.

Syftet med böcker är ändå att nå läsare med ett budskap, säger Arkan Asaad och det gäller att lägga författaregot åt sidan och inse vikten av att nå ut. Han var ganska svårövertalad och författarkollegor sa till honom att hans legitimitet som författare och hans anseende skulle försämras. Till slut kom han ändå fram till att en bearbetning skulle göra mer nytta än skada. Dessutom har han mött många som börjat med att läsa dem bearbetade versionen och sedan läser vidare och utmanas att läsa svårare böcker. Då blir lättlästa böcker en bro över till annan litteratur.

Jag upplever att den lättlästa litteraturen fått högre status den senaste tiden och jag skulle säga att Lina Nordstrand och Vilja förlag har gjort mycket för att förbättra och utveckla genren. Jag säger som Patrik Lundberg att Vilja är störst och bäst.

%d bloggare gillar detta: