enligt O
Så avslöjades då nomineringarna till Årets Bok 2026 och jag hade som vanligt få rätt. Fyra titlar prickade jag in och bland dem finns en bok jag verkligen inte tyckte om. Här kommenterar jag nomineringslistan.
Lotusskorna av Jane Yang, Historiska Media
Det här är en bok jag borde haft med, då jag vet att juryn brukar vara svag för mer lättillgänglig litteratur från mer ovanliga litteraturländer. Författaren är född i den kinesiska enklaven i Saigon, men har vuxit upp i Australien. Efter ett gäng ljumma inlägg från personer vars smak jag delar, har jag varit lite skeptisk. Jag kan dock tänka mig att läsa.
Brevbäraren i Lizzanello av Francesca Giannone, Brombergs förlag
Det här är en av de titlar jag gissade på, av helt samma skäl som ovan. Det här är dock en bok som jag är sugen på att läsa, då den känns som en bok som skulle kunna passa mig. Detta trots att släkthistorier inte riktigt är min grej.
Innan natten tar oss av Camilla Grebe, Albert Bonniers förlag
För mig är Camilla Grebe en av våra största spänningsförfattare och det tycker uppenbarligen även juryn. Ännu en bok jag gissade på och en jag absolut vill läsa. Det är dessutom den första i en ny serie, vilket gör att den lockar lite extra.
Jag önskar dig lagom lycklig av Tove Alsterdal, Lind & co
En bok jag inte hade med, men blir glad att se bland de nominerade. Alsterdal har tidigare skrivit spänningsromaner och gjort det med den äran. Det här är en bok jag verkligen vill läsa.
Tolv andetag till sjön av Pauline Richius, Bazar
Det här är en bok som många trodde på och som jag helt missat. Eftersom författaren bor i ”min” kommun blir jag lite extra sugen på att läsa. Boken åker alltså upp på läslistan
Den fjärde väggen av Victor Pavic Lundberg, Albert Bonniers förlag
En av de böcker som fanns på min lista, men jag har inte läst den ännu. Inte heller har jag läst något av författaren och nu är det dags tänker jag. Den fjärde väggen är en fristående kriminalroman som låter riktigt spännande.
Allt som var du av Emily Spurr, LB-förlag
Det här är en bok som jag funderat på att läsa, men valt bort då jag är rädd att den ska vara för sentimental för min smak. När den nu nominerades får jag kanske omvärdera det.
Kära faster av Valérie Perrin, Éditions J.
Klart är att jag valde ”fel” bok från Frankrike, kanske för att Kära faster inte lockar mig så mycket. Jag har dock sett många nominera den och kanske är den värd att läsa. Färskt vatten till blommorna var helt okej, men jag har inte längtat efter att läsa mer av Perrin. Kul ändå att en bok från ett litet förlag nomineras.
Alla fyra av Miranda July, Natur & Kultur
En av få av de nominerade som jag har läst och ändå fanns den inte med bland mina förslag. Främsta anledningen är att jag visserligen kan fatta att den fått uppmärksamhet, men så värst bra var den inte.
Den långa vinterns år av Ariel Lawhorn, Bookmark Förlag
Ännu en bok som länge fanns med på min lista, men valdes bort till förmån för andra historiska romaner som inte nominerades. Inte riktigt min kopp te vad det verkar utifrån beskrivningen av innehållet och ingen bok jag kommer att prioritera.
Mina vänner av Fredrik Backman, Norstedts förlag
Mina vänner fanns med bland mina nominerade, för trots att jag själv inte alls tyckte om den verkar många andra göra det. Jag tycker att Backman brukar hålla sig från att bli för sentimental, men i den här boken går han helt klart över gränsen. Ingen favorit alls för min del, men den kan mycket väl vinna ändå.
Son av Tomas Enger och Johana Gustawsson, Harper Collins Nordic
Det här är en bok jag helt missat och som spontant inte lockar jättemycket. Kanske kommer jag att läsa, men den är inte prioriterad.
Sammanfattningsvis har jag inget stort emot de nominerade, även om juryn valt andra böcker än jag i de kategorier som brukar nomineras. Mina två femmor Namnen av Florence Knapp och Föraktet av Marcus Jarl, Norstedts förlag fanns inte med och av dem tycker jag nog Jarls roman med svärta hade haft sin plats bland de nominerade, då motsvarande bok saknas. Lite besviken blev jag också över att ingen ren feelgood-roman nominerades, vilket är att sänka genren lite. Bland mina nominerade fanns till exempel Schimpanserna på Point Nemo av Cecilia Klang som håller hög kvalitet och dessutom når en bred läsargrupp. Mest synd tycker jag ändå att det är att 17 juni av Alex Schulman inte nomineras, då det är en av de bästa böcker jag läste förra året och dessutom mil bättre än allt annat han skrivit och klart mycket bättre än Backmans bok som kanske är hans största konkurrent.
Jag bor också i Nacka och funderar på att läsa Pauline Riccius bok av den anledningen :). Av de övriga har jag bara läst Alla fyra (som jag tyckte var bedrövligt dålig) men jag vill läsa Kära faster eftersom jag älskat allt annat hon har skrivit. I övrigt så får jag erkänna att det är ett ytterst svalt intresse från mitt håll, har sällan riktigt klickat med Årets bok-böckerna.
Jag tänkte mer på att hon är uppvuxen i Lerum, så lite lokal även för mig. För mig var det faktiskt ovanligt många böcker som lockade. Förra året ville jag knappt läsa någon.
Jag tyckte det var en bättre tolva än på fler år! Blev sugen på att läsa fler av de som jag missat under året.
Från den listan kan man dra slutsatsen att utnämningen Årets Bok är ett sätt för Bonniers Bokklubbar att rensa ut ej sålda böcker!
Ändå var det oväntat många förlag utanför Bonnierförlagen som nominerades i år.
Inte många av författarna jag läst. Men Backman, ”Mina vänner” står oläst i hyllan. Är skeptisk efter vad jag hört om den – ”Mormor hälsar och säger förlåt” är min absoluta favorit av hans böcker.
Av Perrin har jag också läst ”Glömda om söndagen” och den gillade jag.
Alsterdal har jag läst men minns inte vad.
Helt klart är att jag inte kommer att rösta i år heller. Bör man inte ha läst samtliga nominerade innan man avger sin röst? Och att man sen kan rösta, dag efter dag, tycker jag gör priset väldigt svagt.
Jag brukar aldrig rösta heller och håller nog med dig om att man borde ha läst alla för att göra det.
PS noterade att du hade Schulmans ”17 juni” på din egen lista – den fick ju radions romanpris i alla fall! Och jag tyckte iden till den storyn var originell och läsvärd. Även om jag blivit lite trött på hans familj.
Det blev lite mycket, absolut, men jag var ändå imponerad av 17 juni!
Fast Schulman får nog försöka hitta nån annans familj att skriva nästa roman om eller hur …?
Kändes inte den här familjen mer fiktiv än tidigare? Jag läste den mer som en ”riktig” roman.