enligt O
När jag läste Fredrik Backmans debut En man som hette Ove blev jag helt tagen. Karaktärerna var udda, idén kul och även om historien ibland balanserade på gränsen, höll den sig hela tiden på rätt sida smörgränsen. Därefter har min relation till Backman gått lite upp och ner, men mest upp. Klart är att Backman är en författare jag uppskattar och när han är bra är han riktigt bra. När jag nu läst Backmans senaste bok Mina vänner är jag dock en aning besviken. Boken är för tjock, för rörig, för sentimental, för endimensionell, för ordrik och lika smörig som en dålig romantisk komedi.
I centrum av berättelsen står en tavla och när nutidsberättelsen inleds ska den säljas på auktion. I lokalen befinner sig tonåringen Louisa, en nybliven 18-åring som just mist sin bästa vän och dessutom är hemlös efter att ha rymt från sitt familjehem. När hon målar på flera väggar blir det också tydligt att hon är en talangfull konstnär. Den som inser det är han som kallas Konstnären, en nu vuxen man som slog igenom redan i början av tonåren då han målade en tavla av havet och sina vänner. Det är den tavlan som nu ska säljas och Konstnären har gett sin vän Ted i uppdrag att köpa den.
Konstnären är dödssjuk och när han dör vill han att Louisa ska få tavlan. Trots att de bara mötts en kort stund känner han ett band till henne och säger till Ted att hon är ”en av oss”, alltså en person som hade kunnat passa in i den grupp vänner som både Ted och Konstnären ingick i. En grupp trasiga barn som inte har mycket annat i världen än varandra. Det är inte bara ett liv som är lite jobbigt, utan det är en nattsvart situation för dem alla. Ändå är de tillräckligt känslomässigt mogna för att kunna skapa fina relationer till varandra. Redan där blir det lite märkligt, men jag kan ändå köpa den något glorifierade beskrivningen av de där fantastiska vännerna som alltid fanns där. Att de också skulle hjälpa andra trasiga ungar känns kanske inte så sannolikt.
I nutid reser Louisa och Ted med tåg i sällskap av tavlan. Under resans gång får vi och Louisa veta hur det gick till när Konstnären målade tavlan och vi får också lära känna vännerna han målade av. I dåtiden lyckas Backman med det lite udda konststycket att lägga ett skimmer över en tid och en plats som egentligen var rätt hemsk. Det är som att vännerna vid havet glömmer bort allt hemskt bara de får vara tillsammans. Nu är de vuxna, i alla fall de flesta av dem och vi får veta vad som hänt dem. Bit för bit rullas historien upp och det är genom Teds berättelse om tavlan som vi får ta del av den. Vissa delar är riktigt bra, medan andra inte tillför mycket. Tågresan blir också en resa mot slutet och det är faktiskt ett jag gillar. Backman skapar en snygg koppling till både dåtid och framtid, precis lagom känslomässigt.
Det är imponerande hur Fredrik Backman nått ut med sina romaner. De har blivit översatta, adapteras till både film och tv-serie och många, många har berörts av hans karaktärer. Mina vänner kom ut på engelska redan i våras med den logiska titeln My friends och har blivit utsedd till höstens bok i Jimmy Fallon’s Book Club. Det är stort. Jag kan också tänka mig att det här är en bok som passar den amerikanska publiken mycket väl. Det är en svulstig, känslofylld och överväldigande historia och jag är helt säker på att många kommer att älska den. För mig blev det lite för mycket för det goda, för sockersött, för ordrikt och för omständligt. Däremot kommer jag med säkerhet bära med mig flera av karaktärerna länge, speciellt då Louisa och Ted som är huvudpersonerna i nutidsberättelsen. Kanske mest Ted, läraren som blivit avstängd från sitt jobb efter att ha gått emellan i ett bråk och lyckats bli knivhuggen. Konstnären berörde mig inte lika mycket och egentligen inte berättelsen om de andra på tavlan heller. Det här är ingen sågning, men inte heller en hyllning. Backmans bok hade mått bra av att förkortas, både sett till antal sidor, antal metaforer och antal ord per mening. Om smörigheten höll sig på rätt sida gränsen i En man som heter Ove har den passerats med råge i Mina vänner. Mest påminner den om Min mormor hälsar och säger förlåt, inte heller den en favorit. Kanske är det så att brådmogna ungar inte riktigt är min grej.
Om boken
Mina vänner av Fredrik Backman, Norstedts förlag, (2025), 398 sidor
Noterar att du är långt ifrån ensam om att inte falla pladask för ”Mina vänner”.
”Mormor hälsar och säger förlåt” är fortfarande hans allra bästa (har dock ett par olästa).
Jag har nog Ove som favorit fortfarande, men tyckte också mycket om Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Utspelar sig boken i USA? Att en av huvudpersonerna heter Louisa ringer liksom falskt för mig, på svenska hade väl ungen ändå hetat Lovisa?
Hur som helst har jag ganska svårt för Fredrik Backman, jag tyckte redan Ove gick över smörgränsen och Min mormor… gillade jag inte alls. Däremot har jag förstått att många tycker bättre om Björnstad-böckerna? Vad tror du, skulle jag kunna gilla dem eller är jag bara ett hopplöst fall när det kommer till att se det stora i Backman?
Nej, den utspelar sig i Sverige. Eller det tänker jag mig, men nu när du påpekar det tror jag inte att det nämns var de är, men det känns helt klart som en svensk bok om än med en amerikansk svulstighet.
Björnstad är lite annorlunda, lite svartare och fylld med karaktärer som är lätta att engagera sig i. Språket var för mycket även i den tyckte jag, men berättelsen om samhället där hockeyn är allt är bra. Kanske förutsätter det att du gillar hockey även om det också är en bok som tar upp jämställdhetsfrågor, klass och andra viktiga ämnen.