Föraktet

Vad glad jag är att jag plockade upp Föraktet av Marcus Jarl, trots att jag egentligen valt bort författaren. Eller, valt bort är alldeles för starkt uttryckt, men efter att ha blivit vansinnigt irriterad på huvudpersonen i den enda bok jag läst av honom, har det inte blivit av att jag läst mer. Nu har jag trots detta läst senaste boken Föraktet och jösses vad bra den var! Kombinationen av det svartaste svarta och det försiktigt ljusa är så snygg och jag läste boken i ett svep. De sista sidorna med tårarna rinnande och det händer väldigt sällan att jag bli så berörd av en bok.

I Föraktet får vi lära känna fotografen Isak som återvänt till Stockholm efter många år i New York. Ännu längre sedan var det han återsåg barndomsstaden Motala, men när han får sorgliga besked om sin syster Emma måste han åka tillbaka. När vi läser om Isaks barndom förstår vi att det är något han inte vill göra, men systern är trots allt viktig för honom även om det var många år sedan de sågs. Isak och Emma växte upp i en mycket religiös familj och när Isak insåg att han var homosexuell kunde han inte vara kvar i Motala. Han i det närmaste flydde till Stockholm, medan Emma blev kvar i familjen, församlingen och staden.

På vissa sätt påminner Isak om Jude i Ett litet liv, om än inte fullt lika destruktiv. Han lever ett på ytan ganska lyckat liv, men avskyr sig själv, har svårt att komma nära andra och den enda han verkar ha en hälsosam relation med är vännen Esther. Hon är den enda som vet i alla fall lite om hans bakgrund och har till och med valt honom som gudfar till sin dotter. Ändå finns det en distans mellan dem, för det är så Isak hanterar människor runt sig. Jarl beskrivning av Isaks liv går rakt in i hjärtat och efter att ha fått följa med honom fram och tillbaka genom livet står det klart att någonting måste förändras om han ska kunna leva ett liv som faktiskt är värt att leva.

Ibland är det helt klart bra att läsa en bok som kanske inte känns självklar på förhand. Föraktet är nämligen en av de bästa böcker jag läst i år och den kommer definitivt att stanna kvar länge. Kanske skulle den kunna beskrivas som allt för sentimental, men för mig funkar det fint att Jarl öser på med alla möjliga känslor. Att läsa Föraktet är som att åka en riktigt läskig berg- och dalbana. Den som åkt en sådan med mig vet att jag både skriker och skrattar mig igenom färden, med en ångestklump i magen som långsamt löses upp och är försvunnen lagom tills åkturen tar slut. Den enda skillnaden är kanske att inte ens den värsta berg- och dalbanan får mig att gråta.