Att mingla eller inte?

Jonas Thente menar i en krönika i DN att det faktum att det nu minglas en massa i litteraturvärlden, både rent fysiskt, men också i den virtuella världen, är “ett litteraturkritiskt problem”.

Samma diskussion som förts en massa gånger tidigare, även om detta inte endast är en känga till bloggare. Umgås “författare och författarwannabees” för mycket blir resultatet att de sociala medierna”även i Sverige börjar […] tvinna samman ett pyjamasparty av litteraturvärlden, där alla på sikt kan peppa och dunka varandra i ryggen”.

Jag kan förstå tanken, men inte riktigt problemet. Här finns dock en skillnad mellan dagstidningars kritiker och bloggare. Kritiker i tidningar har betalt för att recensera böcker. Det är deras jobb. Det är också deras jobb att förhålla sig professionell. På samma sätt som jag inte ska undervisa eller sätta betyg på mina barn, utan lämna detta till en annan lärare, ska recensenter inte skriva om bästa kompisens böcker.

För nej, alla böcker är inte bra. Alla böcker kan inte hyllas. Som bokbloggare känner jag dock att jag har min fulla rätt att skriva vad jag vill och hylla helt galet mycket om jag känner för det. Min uppgift är att tipsa om böcker och avråda från böcker jag inte tycker är läsvärda. Mitt intresse för böcker gör också att jag gärna diskuterar det jag läst med andra boknördar. Det är därför jag har en blogg. Kalla det pyjamasparty om du vill, men jg är inte litteraturkritiker till yrket.

Lika lite som jag kan sätta F i betyg på elever för att jag behöver balansera alla A och inte ska hylla för mycket, tänker jag såga för sågandets skull. Jag slutar läsa böcker jag inte tycker om och skriver kanske en rad om det. Annars väljer jag självklart böcker som jag tror att jag kommer att älska. Varför skulle jag inte göra det?

Annika Koldenius, bloggare och litteraturkritiker på Borås tidning kommenterar krönikan i ett blogginlägg. Hon påpekar att kritiker och författare troligen inte ska vara för bra vänner och säger sig tala om när hon träffat en författare vars bok hon recenserar. Jag tänker att det kanske är bättre att inte skriva om böcker vars författare man har en relation till, i alla fall inte i en stor dagstidning. Vill en kritiker göra det i sin privata blogg ser jag däremot inget hinder med det.

Och ja, det kan bli ett problem om allt blir för “mysgulligt”, samtidigt handlar det om litteratur och positiva omdömen om böcker kan knappast skapa några större samhällsproblem. Tvärtom kan jag irritera mig på dem som ser det som sin grej att alltid kritisera och såga. Hur seriöst är det?

 

Uppdatering:

Simona Ahrnstedt skriver också om krönikan och konstaterar att det är ett problem, men inte hennes problem som författare. Jag vill också förtydliga att jag inte anklagar Annika Koldenius för att vara en dålig kritiker, eller att det faktum att hon sprungit på en författare på ett mingel skulle diskvalificera henne från att recensera hens bok. Jag håller med Simona Ahrnstedt om att det handlar om att ha integritet, men att ingen annan kan bestämma över en kritikers sådan. Problemet torde finnas i all bedömning, oavsett om det handlar om simhopp, litteratur, skolbetyg eller musik. Den som har till yrket att bedöma måste vara professionell och jag betvivlar på intet sätt att Koldenius är det.

5 reaktioner på ”Att mingla eller inte?”

  1. “Annika Koldenius, bloggare och litteraturkritiker på Borås tidning kommenterar krönikan i ett blogginlägg. Hon påpekar att kritiker och författare troligen inte ska vara för bra vänner och säger sig tala om när hon träffat en författare vars bok hon recenserar. Jag tänker att det kanske är bättre att inte skriva om böcker vars författare man har en relation till, i alla fall inte i en stor dagstidning. ”

    Svårt att aldrig recensera en bok av någon man träffat om man skall skriva om annat än debutanter, dock. Den svenska litteraturscenen är ganska liten. Folk som sysslar med litteratur riskerar alltid att förr eller senare att springa in i varandra, och efter ett tag blir man väldigt begränsad.

    //JJ

    1. Skillnad på att ha träffat och att ha en relation till helt klart, annars är det som du skriver svårt att få till några tidningsrecensioner alls. Goda vänners böcker är det ändå bättre att hoppa över tycker jag. Som bokbloggare känner jag mig friare.

      1. Förstås. Jag gjorde dessutom det slöa misstaget att kommentera vad du skrivit utan att läsa vad Koldenius själv skrivit, och hade en liten annan uppfattning om vad hon skrev än vad som visade sig vara fallet.

        //JJ

  2. Jag har inte varit särskilt medveten om problemet förrän jag läste Myggor och tigrar av Maja Lundgren och några kapitel om just “de litterära offentligheterna” i Sverige och insåg att här tycks finnas en hel del problem med kritikers behov av att positionera sig för att bygga en egen karriär o s v…

    Som bokbloggare har det faktiskt hänt att jag avböjt att recensera en bok av någon som jag har en nätrelation till. Jag kände att det skulle varit svårt att skriva negativt, om jag nu inte gillat boken.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: