enligt O
Vladimir är en märklig tv-serie baserad på romanen med samma namn av Julia May Jonas. Det är en stundtals riktigt obehaglig berättelse om en kvinnlig professor som blir i det närmaste besatt av en ny, yngre kollega vid namn Vladimir. Rachel Weisz porträtterar den namnlösa professorn som skrivit en succéroman för många år sedan och nu är en omtyckt lärare. Hennes man John arbetar på samma universitet och deras situation blir rejält komplicerad när det kommer fram att han haft förhållanden med flera studenter. Även om huvudpersonen själv inte gjort något fel, förutom att veta om det och inte göra något, spiller det över på både hennes person och yrkesroll. När ett nytt lärarpar Vladimir och Cynthia, börjar arbeta på skolan blir det tydligt att Weisz rollfigur har blivit en föredetting. Vladimir har skrivit en mycket uppmärksammad debutbok och Cynthia är en mycket mer positiv kvinnlig förebild än en fru till en otrogen make kan vara.
Rachel Weisz är helt otrolig i sin roll. Greppet att bryta den fjärde väggen gör att vi tittare hela tiden får veta vad hon tänker, men det står ganska snart klart att det inte alltid hjälper oss. Serien inleds med att Vladimir sitter bunden på en stol och vi förstår att det är huvudpersonen som bundit fast honom. Hur de hamnade där förblir länge oklart, men att de kommer att få ett komplicerat förhållande förstår vi nästan direkt. Skådespelarna är överlag riktigt bra, men mest fastnat jag för Leo Woodall som spelar Vladimir och John Slattery som spelar John. Även om Vladimir är en riktigt bra serie måste jag varna för att den också är enormt obehaglig att se. Det är så mycket maktspel mellan karaktärerna och ingen verkar gå att lita på. Sevärd är den utan tvekan, men jag behövde se den i små doser. Extra kul är det förresten av Josephine Bornebusch regisserat tre avsnitt.
