Hannah Gadsby är min nya idol

Jag har just sett Hannah Gadsbys föreställning Nanette från 2018, som finns på Netflix och är helt golvad. Jag tror aldrig att jag skrattat och gråtit (!) så mycket till en föreställningen med en stå-upp-komiker. Hannah Gadsby är helt klart en komiker som inte liknar någon annan. Jag är så sjukt imponerad av henne och det budskap hon för fram är riktigt viktigt.

Hannah Gadsby kommer från Tasmanien och berättar om hur det var att växa upp i en riktigt konservativ miljö, något som inte direkt blev varken bättre eller lättare då hon insåg att hon är homosexuell. Föreställningen som hölls på Sydney Opera House 2018 och handlar bland annat om att vara lesbisk och enligt många “okvinnlig”. Jag gapskrattar åt hennes berättelser om homosexuellas dåliga rykte på Tasmanien under hennes uppväxt, hur brutala “letters to the editor” var. Som “slow Twitter”. Skrattar, men sätter skrattet i halsen, när hon berättar om hur hon äntligen vågade erkänna för sin mamma att hon var “a little bit lesbian, (babysteps you know)” och mamman uttrycker en önskan dottern skulle bespara henne den informationen.

Jag fnissar åt hur hon anklagats för att ha med för lite “lesbian content” i sina föreställningar och hur Pablo Picasso led av den psykiska sjukdomen misogyni. Sedan gråter jag på riktigt när hon berättar om varför hon inte hatar män, men varit rädd för många av dem och hur hon både misshandlats och våldtagits. Just de tvära kasten mellan det roliga och det nattsvarta är så effektfullt och Nanette är verkligen en skickligt komponerad föreställning. “My story has value”, säger Hannah Gadsby och hon har så rätt.

“Fear difference and you learn nothing” säger Gadsby i slutet av föreställningen och påpekar vikten av att vi ser världen ur olika perspektiv. Att vi låter olika röster komma till tals. Gadsbys röst är viktig och jag är glad att jag äntligen har upptäckt den.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: