År: 2020

Min syster, seriemördaren

När Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite nominerades till Women’s Prize for Fiction förra året och tog plats på den korta lista, tänkte jag att jag skulle läsa den direkt. Sedan kom det som vanligt annat emellan och när flera bloggare skrev lite ljumt om den hamnade boken längre ner i prioriteringslistan. Detta tills jag började leta böcker från olika länder till min sommarläslista och när jag väl började läsa kunde jag inte sluta.

Min syster, seriemördaren handlar om systrarna Kodera och Ayoola som båda är vuxna, men fortfarande bor hemma hos sin mor. Medan Kodera är den äldre och definitivt den ordentliga är Ayoola friare, vackrare och definitivt mer egoistisk. Det är också Ayoola som är seriemördaren och boken börjar när hon ringer sin syster för att få hjälp att dölja sitt tredje mord.

Inledningsvis är Min syster, seriemördaren en ganska typisk spänningsroman om än i en för genren ovanlig miljö, men snart utvecklas den till något mycket mer. Briathwaite skildrar de strikta könsroller som råder i Nigeria och de olika förväntningar som råder gällande män och kvinnor. Systrarna, deras mor och hushållerska bildar ett slags kvinnokollektiv och det är tydligt att livet utan en make och far på många sätt är enklare. Relationen mellan Kodera och Ayoola är komplicerad. Visst älskar Kodera sin yngre syster, men hon är också ganska irriterad på henne och riktigt illa blir det när Ayoola börjar dejta en läkare på sjukhuset där Kodera arbetar. En läkare som Kodera själv länge varit förälskad i.

Jag var inte beredd på hur mycket jag skulle tycka om Min syster, seriemördaren och egentligen kan jag inte riktigt förklara vad det är som gör att jag blir så berörd. Kanske handlar det om det oväntade i att det som börjar som en thriller visar sig ha så mycket mer under ytan. Oyinkan Braithwaite har skrivit en lättläst och på många sätt underhållande roman, som också har en svärta och ett oväntat djup som jag verkligen berördes av. En spännande debut av en författare som förhoppningsvis kommer att skriva mycket mer.

The Plot Against America

Det är mer än tio år sedan jag läste Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika om hur den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh ger sig in i politiken och håller tal som tydligt förklarar att det inte handlar om att välja mellan honom och den sittande presidenten Franklin D. Rooseveld, utan mellan honom och krig. Det är som att det amerikanska folket glömt att Lindbergh är vän med Göring och han döljer sina mer kontroversiella åsikter väl.

Nu har boken blivit tv-serie med bland andra Winona Ryder, som spelar Philips moster Evelyn och den sänds på HBO. Skaparen är Ed Burns, som också ligger bakom bland annat The Wire. Bland skådespelarna märks också John Turturro som rabbinen Lionel Bengelsdorf, en varm anhängare av Lindbergh trots sitt ursprung och antingen tror han på det, eller så ljuger han medvetet, när han menar att Lindbergh aldrig sympatiserat med Hitler. Lindbergh själv spelas av Ben Cole och har en ganska tillbakadragen roll. Sanningen är att han inte behöver göra så mycket själv, istället får han andra att jobba för honom

När boken och serien inleds är året 1940 och den unge, judiske Philip bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Hans föräldrar är anhängare av den sittande presidenten och framför allt fadern blir väldigt provocerad av Lindbergh och hans tal bestående av 41 ord som han håller om och om igen i den kampanj som går ut på att han flyger till en plats, håller ovan nämnda tal och sedan flyger vidare.

Ingen tror egentligen att Lindbergh ska vinna över Rooseveld, men hans kampanj är framgångsrik och att den kände rabbinen Bengelsdorf aktivt stödjer hon har säkert betydelse. Som Philips pappa säger blir det nu fritt fram för alla amerikaner att rösta på Lindbergh utan att behöva riskera att kallas nazister. Det har ett mäktigt, judiskt alibi sett till. Valdeltagandet blir rekordhögt och snart står det klart att Charles A. Lindbergh är USA:s 33:e president.

Inledningsvis är serien väldigt långsam och faktum är att jag, första gången jag försökte, knappt kom igenom första avsnittet. Vid andra försöket gick det bättre och jag dras med i den långsamma, men ändå tydliga förändringen av USA. Presidenten må göra allt för att få det att verka som att den enda anledningen till relationerna till Tyskland är att undvika krig, men det blir mer och mer tydligt att judar snart inte har samma rättigheter i landet. Philips pappa kämpar för att göra sin röst hörd, men det är tydligt att Lindberghs anhängare är många och att de delar hans syn på judar, trots att detta sällan är uttalat.

Idag är det den fjärde juli, USA:s nationaldag och det är just nu extra viktigt att se hur en demokrati med fel ledare i små, små steg kan bli något annat än ett land för alla. Philips moster Evelyn får representera den naiva som tror på det hennes älskade rabbin Lionel Bengelsdorf kommer att inte bara se till att USA inte behöver kriga, utan också rädda de amerikanske judarna. Hon vill inte se den rasism som växer runt henne och så länge hon själv klarar sig fint finns det ingen anledning att vara orolig. Så tänker hon tills det är för sent.

Halvvägs

Halva 2020 har gått och det är verkligen inget år som kommer att gå till historien som annat än ett skitår. Detta nästan oavsett vad som händer i höst. Självklart har min läsning påverkats av läget och jag ligger lite efter. Samtidigt brukar det ofta se ut så innan semestern och eftersom jag skickade in sista delen av ett skrivjobb igår har jag nu semester på riktigt. Det blev i alla fall 13 lästa böcker i juni, så lite flyt börjar allt komma tillbaka. Bara 83 böcker kvar att läsa då …

Hur ser det ut med de övriga läsmålen då?

Jag har läst texter av författare från 17 länder och målet är 26. Inte jättemycket kvar alltså, men å andra sidan är många av de “enkla” litteraturländerna redan avbockade. Jag har gjort en lista att inspireras av och redan läst två av titlarna och påbörjat en.

Boktolvan knallar på och jag har läst böcker av sju författarelistan, som jag för övrigt är väldigt nöjd med.

När det gäller vinnare av Nobelpriset och Women’s Prize for Fiction går det trögare, men det är ju å andra sidan utmaningar som kan räcka hela livet.

Vilka böcker är då bäst hittills i år?

Topp fem av de jag hunnit både läsa och skriva om skulle jag säga är:

The Stranger Diaries av Elly Griffiths

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Snöstorm av Augustin Erba

de av Helle Helle

Daisy Jones & the Six av Taylor Jenkins Reid

 

Hur går det för er med läsningen? Har ni några läsmål? Vilka är de bästa böckerna ni läst i år?

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

 

500 miles from you

På svenska är Jenny Colgan aktuell med Den lilla bokhandeln i hamnen (The Bookshop on the shore) men på engelska har även en tredje bok om livet i den lilla byn Kirrinfief i Skottland. Den heter 500 miles from you och utspelar sig både i Kirrinfief och i London. I Skottland finns sjuksköterskan Cormack och i London finns Lissa. Två personer med samma yrke, men helt olika arbetssituation. När de får möjligheten att byta jobb och därmed liv med varandra flyttar Cormack in i sjuksköterskehuset i centrala London, medan Lissa istället tar plats i hans lilla stuga i Kirrinfief. För Cormack är det mest en rolig grej att tillbringa tre månader i huvudstaden, medan Lissa har blivit rekommenderad att byta miljö efter att ha varit med om en minst sagt obehaglig händelse där en tonårspojke dödades. Kul idé och faktiskt ett riktigt bra utförande av Colgan.

Det är inledningsvis Lissa som står i centrum. Vi får följa henne i London och lära känna henne lite innan hon är med om det fruktansvärda och tre månader i Skottland ses som en del av hennes rehabilitering. Det och besök hos en online-psykolog som är minst sagt annorlunda. Jobbet i Kirrinfief är helt annorlunda än det hon är van vid och det är inte helt friktionsfritt när byborna ska möte en ny sjuksköterska. De är vana vid Cormack och Lissa är inte Cormack. Med två unga kvinnor som redan flyttat från England till Kirrinfief tycker de dessutom att det räcker. För jo, Nina och Zoe finns med på ett hörn.

Cormack får också en smärre chock när han anländer till London. Lissa bor i ett litet, opersonligt rum i ett hus för sjuksköterskor och att göra hembesök hos patienter i London är något helt annat än att göra det i Kirrinfief. Inte blir det heller direkt enklare när Lissa visar sig vara rätt ovillig ha ha någon som helst kontakt. Hon mjuknar dock och snart börja de höra av sig till varandra regelbundet och det är inte bara patienterna de diskuterar.

Det är kul att Colgan låter både en stadsbo dra till landet och en något osäker skotte hantera storstaden. Hon skriver om Cormacks och Lissas nya liv på ett underhållande sätt och det märks att hon både älskar och hatar de båda miljöerna, i alla fall lyckas hon levandegöra dem. Charmigt, underhållande och inte utan varken svärta eller djup är 500 miles from you ett rejält uppsving från den lite för mesiga The Bookshop on the shore.  Jag får helt enkelt det jag är ute efter, bra och välskriven feelgood.

Böcker att se fram emot i juli

Få böcker kommer ut i juli, men några guldkorn har jag hittat:

Beatrice, Lina Bengtsdotter, Bokförlaget Forum, 1 juli

Får jag följa med dig hem, Marie Aubert, Wahlström & Widstrand, 2 juli

Den lilla bokhandeln i hamnen, Jenny Colgan, Norstedts förlag, 6 juli

I hjärtats bibliotek, Phaedra Patrick, Bokförlaget Forum, 8 juli

Vi ses i Havanna, Chanel Cleeton, LB förlag, 8 juli

Vara vuxen, Marian Keyes, Norstedts förlag, 13 juli

Sju lögner, Elizabeth Key, Norstedts förlag, 13 juli

Fränder, Emma Donoghue, LB förlag, 15 juli

Den sorgsne busschauffören från Alster, Håkan Nesser, Albert Bonners förlag, 31 juli

 

På engelska släpps några böcker som jag ser fram emot:

Sex and vanity av Kevin Kwan, Random House, 1 juli

Pull of the stars av Emma Donoghue, Pan Macmillan, 23 juli

The End of her av Shari Lapena, Bantam press, 27 juli

Det här med recensioner

För ett tag sedan dök journalisten Celia Svedhem upp i gruppen Bokbloggare på Facebook och frågade om någon av oss hade fått ta emot kommentarer från författare och/eller förlag kring det vi skrivit om en bok. Igår publicerades artikeln i GP med titeln Författarna som försöker hota och tysta är en skam och där finns flera exempel på helt orimliga ageranden. Värst måste det ändå vara att som Systrarna Boktokiga få en alternativ recension skickad till sig från författaren med uppmaning att publicera den istället för sin egen.

Sura mail eller kommentarer har många fått, även jag. Oftast tar jag det inte som annat än en ganska pinsam reaktion på mina åsikter som jag har all rätt att uttrycka utan att bli uppläxad och hånad. Sedan förstår jag verkligen att det är hårt att vara författare och läsa negativa ord om sin egen skapelse, speciellt om man är en författare som sällan eller aldrig recenserar i tidningar av “riktiga” recensenter. Att gå på någon som skriver negativt om ens bok är bara dumt. Låt vara att skribenten i fråga fått ett recensionsexemplar, men ett sådant garanterar inte ett positivt omdöme. Ibland påpekar jag det till författare som själva skickar frågan om jag vill läsa och skriva om deras bok, speciellt om det är en författare som är förhållandevis okänd och därför kanske får lite uppmärksamhet för sin bok. Om jag inte tror att boken passar mig svarar jag istället nej, då jag inte vill riskera att hamna i en situation där jag behöver såga en författares bok.

Ibland känns det som att förlag är mest nöjda med en bild på bokens omslag, en kort kommentar eller en avskrift från baksidan och sedan helst ett högt betyg som gärna visas på ett sådant sätt att ingen kan missa det. Ren reklam alltså. Precis som Svedhem skriver i sin artikel tror jag nämligen att många, både författare och förlag, ser bokbloggare och kanske ännu mer bokstagrammare (är det ens ett ord) som reklampelare, snarare än recensenter att ta på allvar. Kanske är det också därför som bloggar med längre texter blir färre. Frågan är vad som är hönan och ägget. Jag har skrivit om just bristen på längre texter tidigare, så det ska inte bli ännu ett sådant inlägg igen, men ni vet vad jag tycker.

Kanske handlar det om att många blir så glada för recensionsexemplar att de inte har något emot att faktiskt fungera som reklampelare. Tidigare har vi bland bokbloggare diskuterat det här med att tacka för recensionsexemplar. Är det något man borde göra eller inte? Själv gör jag det i princip aldrig, utan är istället noga med att länka till förlagen som skickat böcker. Att tacka bekräftar egentligen bara synen att bokbloggare och de som skriver om böcker på sociala medier är just reklampelare och inte recensenter. Jag är inte formellt recensent och skulle inte heller kalla mig det, men jag har läst litteraturvetenskap, undervisar i svenska på gymnasienivå och läser massor. Det ger mig i alla fall vissa kunskaper om litteratur och inte minst en förmåga att skriva om det jag läst. Däremot har jag inte skrivit något skönlitterärt verk själv, men jag vet ärligt talat inte om det verkligen är en nackdel när det kommer till att skriva bra om böcker.

Har jag då fått några elaka mail eller kommentarer? Ganska få faktiskt och det var länge sedan. Jag har däremot fått mail från en författare som klagade över att texten om hens bok var för kort och att hen hade förväntat sig mer när jag nu fått en gratis bok. Någon gång har jag också fått höra att jag är för långsam och borde läsa och skriva snabbare, men där brukar ett mailsvar lösa det mesta. Det har dock fört med sig att jag mer sällan tackar ja till böcker av mer okända författare, då jag upplever att de är mer på och även om det är helt förståeligt får det mig att känna att läsningen och bloggandet blir ett tvång och något jag gör för att andra kräver det. Ingen trevlig känsla. Nu är jag en person som skakar av mig just kommentarer rätt lätt och mest skrattar lite åt den inte så klädsamma desperationen som de andas. Det är lätt att skriva något i stundens hetta, men det blir faktiskt bara dumt och visst finns det författare som är ökända bland oss bokbloggare. För mig har det dock inte gått så långt att jag slutat läsa böcker av en författare eller ett förlag. I alla fall inte på grund av mail eller kommentarer.

Ofta har jag istället fått trevlig respons, senast från en favoritförfattare som ville att jag skulle läsa hens senaste bok och var helt med på att jag självklart skulle skriva vad jag tyckte. Hon skrev att hon uppskattade att jag var ärlig, men aldrig elak i mina inlägg. Det är en bra utgångspunkt tycker jag och något jag försöker tänka på. Det är viktigt för mig att vara ärlig, men jag har inget behov av att trycka ner någon. Speciellt inte en svensk författare, som kanske läser det jag skriver. Ibland vill jag verkligen älska en bok för att författaren är så sympatisk, men så funkar det ju inte tyvärr. Samtidigt så skriver jag inte heller för att få ett tack. Jag skriver för att jag vill sätta ord på min läsupplevelse och för att minnas det jag läst. Extra bonus är det om jag kan få någon annan att läsa.

Annan rolig respons har jag fått från medarbetare på ett par mindre förlag som tycker om att jag försöker lyfta fram något mer än bara det som står på baksidan av boken och verkligen visar att jag läst. Det tycker jag faktiskt att jag är skyldig författaren och förlaget om jag fått en bok av dem, att oavsett vad jag tycker försöka lyfta fram saker som är bra eller kanske mindre bra och inte minst förklara varför jag tycker som jag gör. De som får längst texter är inte nödvändigtvis de böcker jag tycker bäst om, för ibland är det svårt att sätta ord på de känslor en bra bok väcker, men visst är det så att böcker jag inte tycker så mycket om inte heller får så mycket plats. Jag kan inte ljuga, men jag behöver inte heller ösa ur min frustration över en inte så bra läsning.

Något intressant som Svedhem tar upp i sin artikel är huruvida det är författaren eller läsaren som har tolkningsföreträde. När författaren släpper ifrån sig sin bok och den möter läsarna lämnar hen över åt andra att läsa, tolka, tycka och tänka kring texten. Att då som författare läxa upp en bloggare och förklara att denne inte förstått boken är riktigt märkligt. Återigen, jag förstår att det måste kännas svårt om en bok med karaktärer som man säkert älskar, inte får det mottagande man önskar, men om det är så viktigt att texten tolkas på ett visst sätt får man som författare vara tydligare på att skriva fram det i texten. Om en läsare tolkar texten “fel” är det kanske inte automatiskt så att det är läsaren som är korkad och okunnig. Kanske är texten helt enkelt inte tillräckligt bra, eller så handlar det bara om att varje läsare faktiskt tolkar texter utifrån sina unika erfarenheter och att det är det som är så speciellt med läsning.

 

Photo by Ana Viegas on Unsplash

 

Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik

När Kristina Lugn gick bort insåg jag att det var på tok för länge sedan jag läste något av henne och började med Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik från 1989. Den fick mig att minnas vilket otroligt fin poet hon var. Kanske hade jag glömt det mitt i allt kaos kring Svenska Akademien, men oavsett hur Lugn agerade då (eller rättare sagt valde att till stor del inte agera) går det inte att komma ifrån att hennes dikter har något alldeles extra.

Inte minst just nu finns en debatt om huruvida det går att skilja verk, upptäckt eller gärning från personen och hens åsikter. Jag måste säga att jag, även om jag är en känslomänniska och kanske inte skulle plocka upp en bok av Horace Engdahl, försöker att tänka att texter som inte berör hemska åsikter borde få stå för sig själva. Men det där är någon som kräver ett eget inlägg.

Åter till Hundstunden.

Som alltid är det svårt att skriva om lyrik. Visst går dikter att analysera och visst skulle jag kunna räkna versfötter och redovisa stilfigurer och bildspråk, men framför allt är dikter känslor och det är som alltid svårt att sätta ord på dem. Det mest fantastiska med Lugns dikter är dessutom hur oväntat hon kombinerar ord och det är verkligen något som är svårt att beskriva. Det bara är. Som här:

 

Jag är nog bara en avart
av en borgerliga kulturens allra sämst
heminredda krukväxter.
Jag är nog bara en sorg
av svenskt tenn
i en kropp som förlorat hela sitt
underhållningsvärde,

 

Och här:

 

Dagarna somnar alltid i mina fickor
redan innan de hunnit börja
och om nätterna försöker jag övertala
främmande människor
att ansöka om vårdnaden av mig.

 

Och så lite om döden:

 

Döden har så snygga svarta stövlar
på sina långa slanka ben.
Och människornas skräck är som stjärnor
i hennes långa hår.

 

Ännu vackrare är kanske dikten till den döda modern som inleds “Nu skimrar döden över betesmarkerna och all min längtan ligger spegelblänk”, roligast är nog den som inleds “När jag var gift med Hermann” och så den avslutande dikten som också berör döden och avslutas:

 

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

 

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det var så hon kände sig, ledsen och kanske ensam. Det finns så många svarta känslor i dikterna i Hundstunden, men också så otroligt mycket humor. I höst har jag tänkt att mina elever ska få möta mer lyrik och då är dikter av Kristina Lugn en självklarhet. Hon var verkligen en av de stora.

Statistik om läsning är livet …

Ni som följer bloggen vet att jag brukar frossa i statistik när jag summerar årets läsning och efter ett tips i gruppen Litteraturgäris fick jag lära mig hur ett google sheet kan generera såväl diagram som en världskarta. Självklart var jag tvungen att testa och jag har nu lagt in de böcker jag läst 2015-2020. Tyvärr är det de enda år där jag sammanställt min läsning i google sheets och de tidigare åren från 1998 finns bara i vanliga dokument och innan dess förde jag inga anteckningar över böcker jag läste. Lite synd då det hade varit kul att ha koll på vad jag läste under studietiden då jag bland annat studerade litteraturhistoria. Sista terminen finns med, men inte mer. Någon regnig dag ska jag lägga till fler år för att få en snyggare och mer korrekt karta. Än så länge finns det en hel del länder som saknas, trots att jag vet att jag läst böcker från dem.

Så här ser det ut hittills i år:

För ni statistik på vad ni läser? Innefattar sammanställningen i så fall författarens ursprung?

Sweet Magnolias med extra allt

Ibland behöver jag en serie som är som Gilmore girls eller Beverly Hills för vuxna, mys, smör och romantik utan speciellt mycket djup (myset främst i Stars Hollow, men det fattar nu). Sweet Magnolias hade premiär på Netflix i maj och är egentligen alldeles för helylleamerikansk för min smak, men jag fastnade ändå. Serien finns än så länge bara i en säsong på Netflix och handlar om tre vänner i den lilla staden Serenity i South Carolina. Serien baseras på Sherryl Woods böcker och med tanke på att hon skrivit tio böcker i serien och första säsongen avslutas med en rejäl cliffhanger, utgår jag ifrån att det blir fler säsonger än en.

Första säsongen inleds med att trebarnsmamman Maddie Townsend blir lämnad av och/eller lämnar sin man som lyckats göra en av sina anställda gravid. Skrik, panik och en rejäl margaritakväll med vänner löser inte allt, men ger i alla fall en viss tröst. Det är vännerna som kallar sig Sweet Magnolias och ja, det är lite mycket, men det går att ha överseende med. Även om jag kanske inte är helhjärtat förtjust i just Maddie så tycker jag verkligen om Dana och Helen som är hennes vänner. Dana som driver en lokal restaurang och bor ensam med sin tonårsdotter Annie och Helen som är advokat och är den som (självklart) representerar Maddie i skilsmässoförhandlingarna.

Sweet Magnolias saknar inte girl power och är på många sätt en klassisk “komma igen efter skilsmässan” berättelse. En ganska trevlig sådan, kanske främst för att både de vuxna och deras tonåringar får ta plats i handlingen. Mest av alla tycker jag om Maddies yngste son Kyle som spelar Puck i En midsommarnattsdröm och är så ljuvlig att det är svårt att inte älska honom. Äldre sonen Ty är inte ointressant, men mer fast i den klassiska manliga sfären med baseboll som största intresse. Självklart blir det märkligt när både mamma, pappa och hans gravida älskarinna ska komma på matcherna och det blir inte direkt bättre när coachen börjar dejta nämnda mamma.

Söker du en lagom lättsam och känslofylld serie och klarar mängder av smör och lite för mycket amerikansk skenhelighet är Sweet Magnolias något för dig. Jag gillade trots att jag som alltid skräms lite av amerikanska, konservativa småstäder som lever på skvaller.

 

 

Brevvännerna är en söt historia

Malin lever i ett stabilt äktenskap och har det på ytan ganska bra. Visst sörjer hon att gården inte längre har några djur, men maken har växlat över till skogsbruk och själv håller hon ställningarna hemma. Att fly in i böckernas värld lockar och därför är Bokbussens besök veckans höjdpunkt. Det är också genom den hon får en hemlig brevvän och snart skriver de till varandra regelbundet, först genom brev gömda på bussen och sedan via undersidan på en av de minst besökta hyllorna på det lokala biblioteket. Den Malin skriver till är anonym, men vi vet att han heter Erik och ganska nyss har flyttat från Stockholm till Norrtälje. De är två ganska ensamma själar och finner en speciell gemenskap trots att de aldrig träffats.

Brevvännerna är mitt första möte med Eli Åhman Owetz och den största anledningen till att jag läste den är nomineringen till Årets Bok. Det är en söt historia hon bjuder på och läsningen är trevlig. Jag gillar blinkningarna åt You’ve got mail och den trevliga miljön. Lite irriterad blir jag allt på Malin och hur svårt hon har för att kommunicera med sin familj, medan det går så lätt att skriva brev. Kanske är det symptomatiskt för ett äktenskap där det inte varit någon idé att prata. Underhållande och lättsamt blir betyget.

Nu har jag läst fyra av de nominerade böckerna och Camilla Grebes Skuggjägaren är min favorit så här långt. Ett par till kommer jag att läsa, men resten lockar inte jättemycket. Jag och juryn har inte riktigt samma smak i år känns det som.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: