År: 2020

Release för Övervintra

Övervintra är Therese Widenfjords debut och igår höll hon release på fina Majornas Böcker och Kaffe. När jag bodde i Majorna innehöll lokalen en barnklädesaffär, men en kombinerad bokhandel och café är ju så mycket bättre. Många av böckerna var placerade på ett mycket inbjudande sätt med omslaget frotat och jag hade lätt kunna köpa en hel hög. Nu kom jag istället hem med ett signerat exemplar av kvällens huvudbok och dessutom en kortlek med historiska kvinnor.

Therese berättar om hur diktsamlingen Övervintra kom till och att hon egentligen hade planerat att debutera med en helt annan bok. Efter att ha gått på skrivarskola i Skurup började Therese skriva på det hon hade tänkt skulle bli hennes debutroman. Skrivandet gick bra och hon skrev varje dag. Hennes företag var ganska nystartat och hon arbetade som redaktör, men en halvtimme om dagen ägnade hon år sin egen bok. Det var en tun höst då hon drabbades av infektion efter infektion och dessutom började få en hel del märkliga fysiska åkommor. Med facit i hand borde hon ha bromsat, men istället pressade hon sig själv lite till och lite till. Tröttheten tog över henne och hon kunde knappt gå några hundra meter utan att behöva vila. När livet förändrades radikalt på ett personligt plan gick hon och lade sig en kväll och morgonen därpå kom hon bokstavligen inte ur sängen. Ingen läkare ville riktigt lyssna på henne, utan hon uppmanades bara att vila lite och gå långa promenader. Detta trots att hon mådde så dåligt att hon behövde flytta hem till sin pappa. Det var december och i pappans hus nära havet, mitt ute i ingenstans gjorde hon inte mycket mer än att sitta framför brasan. Allt hon minns är mörker och hur hon är en del av det. Om detta handlar de första dikterna i Övervintra.

En lycklig slump, eller kanske ödet, gör att hon får chansen att hyra en liten stuga i närheten av pappans hus. Ett litet hus precis vid havet. Egentligen vore det perfekt om inte ångesten hade tagit henne i sitt grepp. Ångesten som tog formen av skog, vilket också beskrivs i flera av dikterna. När Therese läser dikter om sin ångest är orden så övertygande att ångesten börjar riva i mig. Det är då jag tar fram min skrivbok, sätter mig på huk en stund och skriver ner det hon säger. Ord på ett papper som gör att fokuset förflyttas från ångesten till det faktum att jag faktiskt vill kunna minnas och sedan skriva det här inlägget. “I skogen om natten” så inleds en av de dikter Therese läser för oss och så snart jag läst hela hennes diktsamling kommer jag att återkomma till den och andra dikter.

Ångesten är så stark att vård krävs och om denna period finns också dikter som beskriver smärtan att inte kunna leva eller i alla fall inte kunna se hur livet ska kunna vända åter. Efteråt återvänder hon till det lilla huset vid havet och blir för första gången tagen på allvar av en läkare och sjukskriven. Nu mår hon lite bättre och kan klara sig själv. Hon vågar vara själv. Sitter i sin gungstol och blickar ut över havet. Går en kort promenad och lyckas hitta små, små saker som är bra. Hon håller hårt i dem, känner någon slags lycka och är rädd att den ska försvinna.

I maj går hyrestiden ur och meningen är att Therese ska flytta tillbaka till Lund och fortsätta sitt gamla liv. Det går inte alls och istället vänder hon åter till havet, men till en annan stuga på en annan plats. Det är genom en terapeuts råd att skriva ner sina tankar och sedan lyssna på det hon skriver, som får henne att inse att hon måste lämna Lund. Ännu en vinter tillbringar hon nära havet och naturens kravlöshet är precis vad hon behöver för att läka.

Dikter som väcker starka känslor kräver tid att läsa och bearbeta. Jag hoppas hitta sådan tid snart och då ägna den åt att läsa Övervintra.

Häng med på bokmässestafett

 

 

Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!). 

En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan – pirret i magen innan när allt ska packas och planeras, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till info@enligto.se senast 25 september kl 1800, så får du en publiceringstid av mig. När det väl är dags att publicera kan du tagga ditt bidrag med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi kan hitta varandras inlägg. 

Hela listan med deltagare hittar du dessutom här och hos Fiktiviteter, … och dagarna går och Västmanländskans bokblogg på lördag morgon.

Välkommen med din anmälan!

 

 

Veckans kulturfråga v. 38

Regn och höstrusk är något vi får stå ut med den närmaste tiden och då passar det perfekt att titta på en bra tv-serie. Jag önskar mig därför tips på bra och sevärda tv-serier, gärna någon som har premiär i höst.

Vilken tv-serie planerar du att se i höst?

 

Som vanligt kan jag inte följa mina egna regler, utan har valt två serier. En som är helt ny och har premiär snart och en vars andra säsong släpps i dagarna.

Ratched är tv-serien om nurse Ratched från Gökboet. Det utspelar sig 1947 och vi får veta hur hon blir den där rätt läskiga sjuksköterskan som inte verkar bry sig det minsta om sina patienter. Första säsongen har snart premiär på Netflix.

Älska mig var en av de bästa serier jag såg förra året och nu kommer andra säsongen på viaplay. Tv-serien är skapad av Josephine Bornebusch som också spelar huvudrollen. Tyvärr är det lika få avsnitt den här säsongen som förra och bara två av de sex avsnitten har hittills släppts. När alla finns på plats ska jag njuta av dem.

 

Nu är det din tur att besvara frågan. Är du mest sugen på att se en ny serie i höst, eller satsar du på någon gammal favorit? Skriv ditt svar i en kommentar, på din blogg eller sociala medier. Lämna gärna en länk så att jag och andra kan ta del av ditt inlägg.

#detfinnsingafulatjejer

Tilde har ganska nyss flyttat till Gnesta och hon är inte imponerad. Livet är ganska ensamt och hon trivs inte speciellt bra. Än värre blir det när det nystartade instagramkontot Fula tjejer publicerar hennes totalt misslyckade bild ur skolkatalogen. Ful, ensam och utskrattad får Tilde verkligen kämpa för att ens ta sig till skolan.

I samma klass som Tilde går Eleni och Jasmine. Eleni hör inte heller riktigt till, men har ändå någon slags status som klassens pluggis. Jasmine däremot är tillsammans med en av skolan snyggaste killar och har ett humör som skrämmer de flesta. Tillsammans bestämmer sig denna minst sagt udda trio att avslöja vem som ligger bakom kontot och ställa honom (för de räknar kallt med att det är en kille) mot väggen.

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson inleds i högt tempo och jag vill läsa vidare direkt. Tilde, Eleni och Jasmine turas om att berätta och trots att de inledningsvis befinner sig långt ifrån varandra förenas de i kampen mot att tjejer förnedras av kontot Fula tjejer. Lite otroligt är det under några kapitel att de ens skulle börja prata med varandra, men jag blir snart övertygad och därefter läser jag hela boken i ett svep. För den som planerar att läsa boken med sina elever (och det tycker jag verkligen att alla som undervisar i år 5-9 ska göra) är det viktigt att hjälpa dem över de kapitel som följer efter inledningen och se till att de läser vidare tills historien verkligen tar fart. Det är inte helt enkelt att hålla tre olika personer i huvudet, men snart går det av sig själv. Tilde, Eleni, Jasmin och deras vänskap är nämligen riktigt väl skildrade.

Författarna har verkligen lyckats skriva en bra, spännande, rolig, peppande och viktig bok om ett mycket viktigt ämne. Vi vet att mobbing på sociala medier förekommer och behöver bli bättre på att diskutera det. Jag menar verkligen inte att skolan och lärarna har allt ansvar, men med hjälp av Fula tjejer får de på ett utmärkt sätt att föra upp frågan på agendan. Är det verkligen rätt då att tvinga klassens killar att läsa en bok som handlar om tjejer och där killar framställs som skurkar? Självklart säger jag, eftersom boken faktiskt inte har som syfte att peka ut alla killar som svin, utan faktiskt diskutera hur sociala medier påverkar oss alla. Dessutom är Fula tjejer en riktigt härlig och feministisk bok som uppmanar tjejer att våga säga ifrån. Jag kan lova att ingen kille kommer att skadas av att läsa om det. Minst lika intressant hade det varit att läsa en liknande bok ur killars perspektiv, men all läsning i skolan behöver inte fokusera på att killar ska känna igen sig.

Till boken finns en lärarhandledning som kan ge inspiration inför läsningen. Jag hade nog fokuserat ännu mer på att alla kan drabbas av uthängningar på sociala medier och hur viktigt det är att veta hur man ska hantera det. Visst är det enkelt att säga att man ska prata med en vuxen, men riktigt så okomplicerat är det inte i verkligheten. Alla vuxna behöver våga tala med bar och unga om sociala medier och då inte bara utifrån perspektivet att porrfilter är guds gåva till mänskligheten eller att vi ska förbjuda sociala medier som Tik Tok. Vi kan inte stänga ut barn och unga från sociala medier och därför måste vi istället lära dem hantera livet på internet. Att läsa Fula tjejer tillsammans i skolan är ett exempel på hur vi på ett enkelt sätt kan samtala kring dessa frågor. Genom att tala om karaktärernas agerande behöver ingen känna sig utpekad, samtidigt som tankar ändå väcks.

Fula tjejer är första delen i en planerad serie och det är jag glad över då Tilde, Eleni och Jasmine är väl värda mer utrymme. Tillsammans har de potential att förändra världen och förändring börjar, som så ofta, i skolan.

 

Jag borde sagt det först

När Fias man Kristian kläcker ur sig att han vill skiljas är det bara en tanke som snurrar i hennes huvud. Hon borde sagt det först. Varför är det hennes ointresserade make, som tillbringar all tid i sin studio i källaren, som till slut vågar uttala orden hon tänkt säga så länge? Trots att hon inte längre älskar Kristian, frågan är om hon ens tycker om honom, innebär familjelivet en trygghet som hon inte vågar lämna.

Det står ganska snart klart är det är Fia som är projektledaren i familjen. När hon och Kristian träffades var han en hyfsat känd musiker med en lovande karriär. Hon var lite yngre och drömde om att bli konstnär. Tillsammans skulle de leva ett kreativt och annorlunda liv. Ändå sitter de här i en stor villa, med två barn och Fia har ett heltidsjobb på en reklambyrå. Inte det liv Fia tänkt sig, men alternativet är inte heller så lockande. En skilsmässa betyder nämligen att hon måste flytta från sitt älskade hus som hon renoverat tillsammans med sin pappa.

Jag borde sagt det först är Annika Walls första roman och den är verkligen fantastisk. Jag älskar hur jag såväl asgarvar som gråter, när berättelsen om ett ganska misslyckat äktenskap rullas ut. Jag lider med Fia som verkligen gjort allt, men ändå blir lämnad, samtidigt som jag blir rätt förbannad på henne för att hon nöjt sig med så lite. Kristian blir jag mest provocerad av. Han sitter där i sin studio och drömmer om en solokarriär som en annan tonåring, samtidigt som hans fru jobbar heltid och sköter allt i hemmet. Möjligen kan han tänka sig att pallra sig till köket och äta den framdukade middagen, men det är knappt. Att han då har mage att kritisera Fia för att hon gett upp sin dröm och börjat jobba på en reklambyrå är så lågt att jag inte vet vad jag hade gjort om han funnits i min närhet. Aldrig har en mansbebis skildrats så levande i en roman och som en sann sådan är Kristian inte alls medveten om hur lite han gör.

Vikten av en perfekt fasad och en putsad yta är central för Fia och får hon bara bo kvar i sitt hus som hon fyllt med loppisfynd och Lisa Larsson-figurer är hon tillräckligt lycklig. Vad nu lycka är. Nu har jag inte tänkt skilja mig, men förändringen av livets mer materiella delar hade troligen skrämt mig mest också. Att behöva flytta, dela på barnen, bli av med saker som känns som mina men inte är det. För att inte tala om alla personer som egentligen också tillhör den andre. Även om Fia inte alls är speciellt intresserad av att ha Kristian kvar kan hon stå ut med honom för att få vara kvar i sitt trygga hus. Wall skildrar separationens alla känslor och hon gör det så ärligt och så bra. Jag lever mig verkligen in i Fias liv och hennes ibland ganska märkliga sätt att hantera livets förändringar. Slutet får mig att hoppas på fler böcker, då jag väldigt gärna återser Fia.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Sällan har jag blivit så berörd som när jag läste Patrik Lundbergs text om sin mamma med titeln Historien om mammas lidande bär många namn som publicerades i Expressen, 14 april 2019. Texten är en replik, eller kanske snarare ett tillägg, till Édouard Louis bok Vem dödade min far och Lundberg beskriver sin mors hårda och allt för korta liv. I årets sommarprogram försökte Lundberg ytterligare hitta förklaringar till varför det blev som det blev och resultatet blev ett gripande och allvarstyngt program som belyser det faktum att lågutbildade kvinnors liv ofta tar slut i förtid. Med Fjärilsvägen lägger Patrik Lundberg fler bitar i det pussel som var hans mammas liv och försöker förstå varför det gick som det gick. Det handlar inte bra om det faktum att modern slets ut och dog i förtid, utan också om den distans som skapades mellan henne och hennes barn. Speciellt Patrik själv hade svårt att umgås med sin mamma de sista åren och det går en tråd av skuld och skam genom boken.

Birgitta Lundbergs liv började på många sätt ganska bra. Hon går visserligen bara åtta år i skolan, men därefter på husmorsskola och slutligen får hon ett kontorsjobb. När man och barn läggs till ekvationen är det fortsatt ett ganska bra liv hon lever. Patrik Lundberg var en del av det livet och försöker att beskriva det som en utomstående, men samtidigt som ett barn som nu blivit vuxen och försöker förstå. Ibland glimrar det verkligen till, men andra stunder blir det svårt att skylla på de två rollerna. Barnet och författaren är samma person och det gör distansen omöjlig.

Mitt liv liknar inte Patrik Lundbergs. Jag är uppvuxen med en mamma och en pappa som var närvarande, mamma mer än pappa förvisso som jobbade jämt, men de fanns ändå alltid där. Vi var nog en ganska klassisk medelklassfamilj, som inte hade massor, men inte heller behövde spara in på det viktigaste. Att jag och min syster skulle gå på gymnasiet och sedan studera vidare var givet, främst var det pappa som drömt om att få gå på Chalmers, som pushade oss. När jag läser Annas inlägg om boken sätter hon dock ord på en del tankar som väcktes under läsningen. Det handlar främst om klass som förklaringsmodell. Jag håller med henne om att boken berättar mer än så. Den berättar om en kvinna som skapar sig ett liv tillsammans med sin man i ett Sverige där socialdemokraternas politik gör det möjligt att skapa sig ett stabilt liv utan någon högre utbildning. De har huset på Fjärilsvägen och de adopterar två barn. Förändringen verkar komma när pappan lämnar familjen och någon uppgörelse med honom gör Lundberg aldrig.

Kanske är det fel att lägga skulden på en individ, men att vi accepterar att pappor försvinner ur sina barns liv är något som måste problematiseras. Nu tror jag inte att Birgitta Lundberg hade fått en fantastiskt liv om äktenskapet bara hade fungerat, men ett större ekonomiskt stöd och en annan förälder att dela barnens uppfostran med hade mest troligt ändå underlättat hennes vardag. Nu offrar hon istället allt och sliter ut sig för att ge sina barn en bra uppväxt och när de är redo att lämna boet så försvinner de. Där finns förvisso klassperspektivet, både i hur Birgittas liv varit och hur hennes barns liv blir. När hennes kropp inte längre orkar, när piller och alkohol dövar sorg och smärta och när en ny man träder in i hennes liv och förstör det totalt spelar klass självklart roll, men också avsaknaden av jämställdhet. Även idag finns kvinnor som Birgitta som lämnas ensamma med sina barn och kämpar livet ur sig för att hålla ihop vardagen och ge dem någon slags vettig barndom. Om kvinnan i fråga har ett av de många kvinnoyrken som samhället behöver, men inte värderar, blir resultatet troligen att hon måste vända på varje krona och helt bortse från sina egna behov för att istället fokusera på barnen. Det handlar om klass, men också om kön och en mansroll som borde vara utraderad.

Fjärilsvägen är utan tvekan en viktig bok. En välskriven bok av någon som inte bara är en klassresenär som skriver om sin uppväxt, utan en mycket begåvad författare som försöker lyfta de orättvisor som finns i samhället. Skillnaderna mellan det Sverige som var och det som är skildras också genom 90-talets finanskris som sänkte många. Någonstans därefter började det sociala skyddsnätet att krackelera och sjuka som utförsäkrats blev en ny underklassen som samhället inte vill låtsas om. Även om perspektivet vacklar ibland är jag glad över att Lundberg berättar Birgittas historia som ger henne och alla andra Birgittor ett ansikte.

Min syster är ett spöke

Vilken fantastiskt fin bok Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg är. Dikter på rim om olika teman, inte sällan allvarliga sådana, illustrerade på ett stämningsfullt sätt. Om jag inte bestämt mig för att fokusera på lyrik i september och fått frågan på Twitter om dikter för yngre barn, hade jag kanske missat den här pärlan.

Sjöbergs dikter är på ytan ganska enkla, men inte förenklade för målgruppen. Språket är klart och tydligt. Rytmen och rimmen ger en poetisk känsla, utan att bli krystad. Jag som brukar hävda att jag inte uppskattar dikter på rim blir riktigt imponerad.

Samlingen inleds med dikten “Du och jag” som handlar om en ojämlik vänskap där en talar och en lyssnar. Den som passivt får ta del av vännens pladder börjar inse att hen är trött på den så kallade vännen. Något som jag tror att många kan känna igen. Föräldrar som inte finns tillgängliga är ett tema som återkommer i flera dikter. I “Frukost” är det rätt oskyldigt med en mamma som gömmer sig bakom tidningen, medan föräldrarna i “I hallen utanför” gömmer sig i sovrummet och deras arga röster hörs även utanför och så pappan i “Fråga inte” som gjort något hemskt som diktjaget helst inte vill prata om. I “Den blomstertid nu kommer” vet vi inte om det är föräldrarna som är problemet, men vi anar och klart är att diktjaget verkligen inte ser fram emot att ha sommarlov och tvingas vara hemma. En viktig dikt som jag hoppas att få känner igen sig i, men tyvärr tror att många gör. Det må vara sommar, men i diktjaget är det höst och hemma är det istid.

Här inne råder istid.
Den ska vara länge än.
– i väntan på att skolan
ska börja igen.

 

Pappan i “Håll mig nära” finns dock där för sitt barn, men trots att han betyder trygghet är det svårt att känna sig trygg på väg från hemlandet till ett annat, förhoppningsvis tryggare. En gummibåt är säkert tryggare med en pappa vid sin sida, men trygg blir det aldrig.

Regntung himmel, gummibåten,
Havet är så stort och kallt.
Under filten kommer gråten.
Vind och vågor överallt.

 

“Mormors lägenhet” är en favorit och den tillhör de texter som jag tror att även äldre elever kan uppskatta. Barnbarnet har nyckeln till sin döda mormors lägenhet och där ser det precis ut som det gjorde när hon fanns. Morgonrocken luktar till och med av henne fortfarande. Jag som just mist min mormor blir berörd och faktiskt lite tårögd av den här dikten. “Farmors utdragssoffa” handlar istället om hur tryggt det är att ligga i farmors närhet och somna till ljudet av hennes symaskin. En så väldigt fin beskrivning av den viktiga tryggheten som äldre släktingar kan ge.

Känslosamma “Här hos mig” illustreras av ett barn med en kyckling i handen, men den som sover och som diktjaget stryker ett finger över kan egentligen vara såväl djur som människa. Jag tänker på när barnen var små och jag försiktigt rörde vid dem när de sov. En dikt som går att läsa på många olika sätt, precis som en bra dikt ska vara. Fina “Handen på min panna” handlar istället (i min tolkning) om barnet som vill vara liten igen och få en trygg famn att vila i. Den påminner också om Harriet Löwenhjelms “Tag mig — Håll mig — Smek mig sakta” och hade kunnat tolkas som en kärleksdikt.

Barnet som inte vet vem hon ska vara berättar i dikten “Hon” om de olika delarna som finns inom henne:

Hon som sa det där var inte jag.
Jo, jag vet att vi är lika.
Men hon är natt och jag är dag,
och aldrig att jag skulle skrika
och slå i dörrar och leva om
och brusa upp för minsta lilla […]

Man behöver inte vara barn för att känna igen sig i hur det kan bli när ilskan och frustrationen tar över. Även en 46-åring kan relatera.

Kärlek är temat i dikten som heter precis så. Också den en “allåldersdikt” som kan passa många. Den där pirriga värmen och stöten som går genom kroppen när man råkar snudda vid den du är förälskad i går att känna igen oavsett ålder.Andra “allålersdikter” är den avslutande “Nyårsdikt” som jag tycker mycket om.

Om jag jobbade på mellanstadiet hade Min syster är ett spöke och andra dikter varit en självklar del av min undervisning. Vissa av dikterna kan passa får både yngre och äldre. Illustrationerna är dessutom ganska åldersneutrala, vilket gör att det går fint att ta in några av texterna även på högstadiet. När eleverna når gymnasiet brukar de inte vara lika känsliga, så där hade jag mycket väl kunnat använda såväl text som bild. I alla fall i år 2 och 3 när de insett att det inte är fel att läsa sådant som kan ses som barnsligt, speciellt inte när texten är universell.

 

Och natten viskade Annabel Lee

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

Strandläsning av Emily Henry

Sommaren får väl tyvärr sägas vara över, trots att solen lyser lite försiktigt här även nu. Vill du uppleva en gnutta sommar, sommarhus och inte minst stora känslor rekommenderar jag dig att läsa Strandläsning av Emily Henry. Jag hade väntat mig en trevlig och lättsam bok och det fick jag förvisso, men jag fick också väldigt mycket mer. Henry har skapat karaktärer att engagera sig i och jag läste boken i ett svep.

January Andrews har ärvt ett hus av sin pappa. Ett hus hon inte visste att han haft, där han bott med en kvinna hon inte känt till. Nu åker hon dit för att försöka förstå vad som egentligen hänt, kanske hitta ett sätt att förlåta sin pappa, men mest av allt för att skriva färdigt den där boken som verkligen inte skriver sig själv. Eländet med pappans svek är inte heller det enda hon behöver komma över. Hon har dessutom blivit singel och livet känns minst sagt eländigt.

Att skriva romantisk feelgood när livet känns hopplöst är verkligen inte enkelt. Förlaget ligger på och January hävdar hela tiden att skrivandet flyter på fint, men hon lyckas inte riktigt lura dem längre. Problemet är att hon inte har någon som helst idé om vad hon ska skriva om.

I huset bredvid bor en märklig och rätt otrevlig man. När January träffar honom inser hon att han är den hyllade romanförfattaren Augustus Everett, som skriver riktigt fina, creddiga böcker som genererar fina litteraturpriser. Det visar sig dock att inte heller han har någon som helst inspiration att skriva sin nästa bok och i en diskussion kring fin och ful litteratur (January skriver ful och Everett fin såklart) bestämmer de sig för en gemensam utmaning. De ska byta genre och det är Januarys tur att skriva något svårt och djupt, medan Everett ska skapa romance.

Underhållning med mycket svärta är vad Strandläsning bjuder på och jag tycker verkligen om Emily Henrys bok. Diskussionerna kring litteratur tillför charm och den “vanliga” jakten på den rätte blir något mer än det brukar bli i en den här typen av böcker. Romance och feelgood är inte bara yta, vilket January envist hävdar. I just det här fallet har hon rätt.

 

Den 25:e vinnaren av Women’s Prize for Fiction

Det blev ingen livesändning av prisutdelningen för mig idag. Onsdagar är nämligen spelkväll hos familjen O och vi har spelat Spader Dam, eller Hjärter som det väl heter när det spelas på datorn. Två omgångar blev det, är jag förlorade stort första och vann andra.

Istället fick jag titta på prisutdelningen i efterhand och det funkade fint det också. Sändningen inleddes med en bildkavalkad över de tidigare 24 vinnarböckerna och jag påmindes om utmaningen #ReadingWomen som helt ärligt går sådär. Klart är i alla fall att jag vill läsa årets vinnarbok.

Martha Lane Fox, en av kvinnorna i årets jury, är den som inleder sändningen. Hon talar om priset som grundades för 25 år sedan och under åren lyckats lyfta kvinnliga författare. Hon talar också om hur läsning och böcker förhoppningsvis gett människor glädje under detta på många sätt fruktansvärda år. I katastrofer, såväl som i vardagen är det inte sällan kvinnor som har det svårast och därför är det ännu viktigare att

Jurymedlemmarna älskade olika böcker av de nominerade, men enades om att årets vinnare hade något speciellt. Sex böcker presenterades av de fem jurymedlemmarna innan den slutliga segraren korades. Faktiskt blev jag riktigt rörd när Maggie O’Farrell avslöjades som årets vinnare för sin bok Hamnet och fick torka bort en tår i ögonvrån. Jag har följt henne sedan debuten för 20 år sedan och hon tillhör en av mina absoluta favoritförfattare. Det kändes stort att få se henne ta emot ett av de viktigaste litteraturpriser som finns och fint att få dela hennes glädje. Hamnet kommer snart på svenska och det är favoritförlaget [etta] som ger ut den, vilket gör det hela ännu mer speciellt. För en litteraturvetare och boknörd är det också extra spännande att läsa en skönlitterär bok om William Shakespeare.

Efter avslöjandet följer ett samtal från Edinburgh där vinnaren intervjuas av jurymedlemmen Paula Hawkins. Att vara en del av en grupp av 25 stora författare som vunnit Women’s Prize for Fiction är något Maggis O’Farrell lyfter som riktigt stort och det är det verkligen. Hon jämför situationen för kvinnliga författare för 25 år sedan med nu och hur Women’s Prize for Fiction haft en stor betydelse för förändringen. Det finns mycket kvar att göra, påpekar hon, men det har trots allt hänt en hel del.

Maggie O’Farrell tackar bland annat sin redaktör och sin agent som hon jobbat med sedan debuten. Även skaparen av det fantastiska omslaget får ett extra tack såväl som hennes engelsklärare. Trevligt!

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: