Sex and Vanity är en underhållande parafras

När jag började läsa Kevin Kwans nya bok Sex and Vanity visste jag inte att det är en parafras på E. M. Forsters klassiker Ett rum med utsikt. När jag insåg det förstod jag både placeringen i Italien och ett ganska märkligt tidshopp. Jag har inte själv läst Forsters bok, men väl sett filmen från 1985 med en ung Helena Bonham Carter i huvudrollen.

Kwans Lucy heter  Lucie Tang Churchill och reser inte till Florens, utan till Capri för att gästa ett gigantiskt bröllop med all tänkbar lyx och lite till. Hon har sin kusin Charlotte (även kallad “Madam Buzzkill”) med som sällskap och förkläde. Den som gifter sig är Isabel Chui, som satt barnvakt åt Lucie som tonåring och sedan dess haft kvar kontakten. Eftersom brudgummen Dolfi är en italiensk greve känns miljön för bröllopet självklar. Ett bröllopsfirande som inleds en tisdag och avslutas på söndagen med all tänkbar lyx och lite till.

Jag saknar Asien måste jag säga och den miljö som beskrivs i Kwans tidigare trilogi. Däremot finns en del av problematiken kvar. Lucie bor i New York och har en pappa som  är amerikan och en mamma som har kinesiskt ursprung, något som påverkat henne mycket. Att vara en Churchill innebär status, men också ett visst ansvar.

När Lucie och Charlotte anländer till Capri och kommer till hotellet blir Charlotte direkt missnöjd. Hon har bokat ett rum med havsutsikt och fått ett mot baksidan. En fruktansvärd tragedi som får henne att fullständigt explodera. När Rosemary Zao erbjuder sig att låta dem få hennes och sonen Georges rum blir hon definitivt inte glad och tacksam, utan ännu mer arg och dessutom förolämpad. Det viktiga är att ha status nog att få rummen från början, inte av någon nyrik dam från Hong Kong.

George heter i Kwans version inte Emerson, utan Zao och reser inte med sin pappa, utan med sin mamma. Han är rik, men ändå opassande och Lucie spyr på hans osmakliga vita speedos och hans provocerande självförtroende. När han dessutom verkar befinna sig precis där hon är hela tiden, blir hon lika delar irriterad och smickrad.

Det som gör Sex and Vanity till något mer än en bok om rika människor som är fixerade vid märkeskläder är Kwans humor. Han skriver om det fina folket på ett rätt elakt om än kärleksfullt sätt, driver med deras fixering vid att ha gått på rätt skolor (presentationen av varje ny karaktär inleds med att hens skolor från kindergarden till universitetet radas upp inom parentes) och kommenterar när de ljuger och/eller överdriver i de fantastiska fotnoterna. Även om jag tyckte mer om trilogin om de galet rika asiaterna är Sex and Vanity en underhållande bok som jag kan rekommendera. Trots att det primära är att underhålla lyckas Kwan ändå få med en del svåra frågor om t.ex. ursprung och släktskap som förutsättning eller sänke. Det är inte lätt att vara rätt utan passande rötter.

Underhållning med klassiskt förlaga alltså. Nu ska jag försöka få tag på James Ivorys film. Apropå film så är även filmrättigheterna till Sex and Vanity sålda och dessutom är det en uppföljare till Crazy Rich Asians på gång.