Den tysta patienten

Ibland dyker böcker upp när jag bläddrar runt bland e-böckerna på de tjänster jag prenumererar på och att jag läste Den tysta patienten av Alex Michaelides var faktiskt en slump. Tre saker avgjorde: 1. Boken lyftes fram som ovanligt bra 2. Jag blev nyfiken då jag upptäckte att författaren är från Cypern 3. Modernista brukar ge ut bra deckare. Just Cypern-delen hade absolut ingen relevans, då Den tysta patienten inte utspelar sig där, men en grekisk myt har betydelse för handlingen.

Vi får möte Theo Faber, en meriterad psykoanalytiker som söker jobb på en anstalt där konstnären Alicia Berenson sitter inlåst för mordet på sin make. Sedan mordet har hon vägrat att prata och ingen i personalen har kunnat nå henne. Faber ser det som en stor utmaning att få henne att berätta om vad som egentligen hände den där kvällen då hennes man dog och verkar i det närmaste besatt av Berenson. Bit för bit får vi veta mer om Alicia och hennes liv både innan och efter kvällen som förändrade allt.

Det jag tycker om med Den tysta patienten är sättet historien berättas på, men fokus dels på Alicia, men också på Theo. Det jag inte tycker om är att Theo Faber är en karaktär som är extremt svårt att hysa någon som helst sympati med och hans yrkesetik går helt klart att ifrågasätta. Michaelides debut är spännande och ganska så välskriven, men den känns inte speciellt nyskapande. En spännande thriller, men jag blev inte överväldigad.

Många är dock de som läst och älskat Den tysta patienten, som beskrivs som “2019 års stora thriller-hype” och filmrättigheterna är redan sålda. Frågan är dock hur en bok som till största del består av försök till samtal och en hel del inre monolog ska fungera på vita duken. Det återstår att se. Boken är i alla fall bra underhållning för stunden.