Years and Years

Years and Years är en mini-serie i sex delar, skapad av BBC och HBO tillsammans. Vi får träffa familjen Lyons från Manchester med matriarken Muriel i spetsen. Hennes fyra barnbarn Stephen, Rosie, Edith och Daniel och deras partners och barn är de som lever i ett Storbritannien några år från nu. Ett land som är som vårt, men som sedan förändras och inte till det bättre.

Serien börjar en kväll 2019 när familjen samlas kring Rosie, som blivit mamma för första gången. På tv debatterar politiker och en av dem utmärker sig. Det är Vivienne Rook, politisk vilde och senare ledare för det nystartade The Four star party. En politiker som vågar “säga som det är”, när hon deklarerar att det är helt ointressant att diskutera situationen i Israel/Palestina och istället vill diskutera hur britterna kan få det bättre.

Vi förflyttar oss raskt fram till 2024 och ett land i förändring. Dels känner vi igen de högerextrema och nationalistiska vindar som redan blåser och nu utvecklas till en smärre storm, men det handlar också om andra saker, som teknikens utveckling och hur staten kontrollerar oss genom den. Vädret ställer också till det för oss och ekonomisk kaos är att vänta. I Storbritannien förlorar människor sina besparingar och lever i fattigdom. Vissa försvinner spårlöst och ingen vet var de tar vägen. Journalister tillåts inte ifrågasätta makten och om de trots allt gör de kallas de förrädare och anklagas för att sprida fejk news. Tio år tar det från de första stegen mot katastrofen tills den är ett faktum 2029 när serien går mot sin upplösning. Orimligt? Gå tio år tillbaka och se hur orimligt vårt samhälle skulle ha varit då. Tänk er att vi fått veta 2009 att Donald Trump blivit president och fått höra de helt vansinniga uttalanden han gör med ett språk som är helt ofattbart för en ledare. Tänk om vi fått veta att SD skulle vara nära att bli Sveriges största parti, trots att de verkligen inte gjort upp med sitt nazistiska förflutna och att alla partier inklusive socialdemokraterna gör allt för att de som redan har ska få mer. Tänk om vi fått höra om Brexit, om nationalism i stora delar av Europa och nedmontering av demokratin i flera länder som Polen och Ungern. Tänk om vi fått höra att många tycker att det är en sund utveckling mot ett samhälle där hudfärg återigen är mer betydelsefullt än mycket annat.

Years and years är så mycket mer än en nattsvart dystopi som beskriver ett samhälle långt in i framtiden. Det är en skildring av hur det samhälle vi har kan förändras i små, små steg som knappt märks, till vi en dag vaknar upp i ett land vi verkligen inte vill bo i. Som Muriel påpekar i sista avsnittet är det alldeles för få som har protesterat, utan accepterat de stegvisa förändringar så länge de bara påverkat andra. Precis så låter debatten i Sverige idag. De som påverkas negativt av besparingar och begränsningar är inte den välbärgade delen av befolkningen, utan de som inte har någon röst. De som i Years and Years stängs in under natten för att de bor i ett problemområde, de som inte är födda i landet och därför inte är önskvärda och de som har mage att säga emot de som styr. Hur långt har vi egentligen dit?

Seriens skapare Russel T. Davies lämnar oss dock med någon slags hopp om att det faktiskt går att förändra samhällsförändringen och förhindra att det Storbritannien han skapat i serien blir verklighet. Det gäller “bara” att inte falla för populistiska politiker som Vivienne Rook, skickligt spelad av Emma Thompson, men hur det ska gå till har jag just nu svårt att se. Years and Years fick mig både att tappa hoppet, men faktiskt också att våga hoppas på en förändring. När vi lämnar familjen Lyons 2034 har vändningen kommit och jag hoppas att det inte behöver gå lika långt innan det vänder för oss. Tyvärr är det väl också som Muriel säger, att när vi dödar ett monster kommer det ännu ett. Problemet är att de är så himla svåra att känna igen innan det gått för långt.

 

By Source (WP:NFCC#4), Fair use, Link

2 reaktioner på ”Years and Years”

    1. Nej, den här har jag faktiskt sett helt själv. Några riktigt obehagliga scener och lite för nära för att jag skulle våga låta dem se. Kanske fjortonåringen, men han hade kanske tyckt att den var långsam.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: