År: 2019

Augustnominerade 2019

Idag avslöjades så de nominerade till årets Augustpris i tre kategorier och som vanligt tippade jag inte jättebra. Några rätt blev det i alla fall, några besvikelser och några glada överraskningar.

 

Årets svenska skönlitterära bok:

 

Barnet: En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Ordfront förlag. En av årets roliga överraskningar och en bok som är på väg hem till mig i detta nu. Stort grattis till Olivia!

Väderfenomen av Anna Fock, Natur & Kultur. En av de böcker jag funderade på, men inte tog med bland de böcker jag tippade. Fock fick både Katapultpriset och Borås Tidnings Debutantpris 2014 och är en pristagarförfattare som jag har kvar att upptäcka.

Odenplan av Daniel Gustafsson, Nirstedt Litteratur. Årets doldis från det lilla förlaget och dessutom en debutant.

Osebol av Marit Kapla, Teg Publishing. Ännu en bok som doftar lyrik, men jag hade placerat denna intervjubok bland fackböckerna.

W av Steve Sem-Sandberg, Albert Bonnier Förlag. När Sem-Sandberg skriver blir det en nominering, det borde jag ha insett. Ingen bok som lockar dock.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts. En bok jag läser just nu, i alla fall i små portioner. Jag tycker om den, men den är tung.

Lite överraskande att stora namn som Monika Fagerholm och Athena Farrokhzad saknas, men förutom någon överraskning egentligen väntade val. Jag gissade rätt på två, men en av dem i fel kategori.

 

Årets svenska fackbok:

 

Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg & Nina Ulmaja, Atlantis Bokförlag. En rolig och oväntad nominering. Även om Röda rummet definitivt inte tillhör mina klassikerfavoriter och formgivning egentligen inte intresserar mig är jag sugen på att läsa.

Nobel av Ingrid Carlberg, Norstedts förlag. Jag vade fel bland alla de biografier om gubbar som getts ut i år. Nobel är säkert intressant, men biografier är det sällan.

Världens yttersta platser – judiska spår av Peter Handberg, Bokförlaget Faethon. En otippad nominerad som ändå känns väldigt logisk.

Bin och människor av Lotte Möller, Norstedts förlag. Ännu en logisk nominering som jag funderade på, men valde bort. Ett aktuellt och viktigt tema.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm, Albert Bonniers förlag. En av de biografier som faktiskt lockar och en av de böcker jag trodde skulle nomineras.

Ålevangeliet av Patrik Svensson, Albert Bonniers förlag. Ännu en väntad nominering och en bok som verkar så osannolik att jag nästan måste läsa.

 

Årets svenska barn- och ungdomsbok:

 

Sen kom vintern av Per Gustavsson, 3+, Lilla Piratförlaget. En författare jag tippat skulle nomineras, men för en annan bok.

Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, 9-12 år, Rabén & Sjögren. Jägerfeld är helt enkelt för bra för att gå förbi, trots en mängd nomineringar och en vinst. Hatten av för Jenny!

Vänta på vind av Oskar Kroon, 9-12 år, Brombergs. En bilderbok för mellanåldern som kanske kan vara något.

Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, 3-6 år, Rabén & Sjögren. Årets versbok. Hade tippat andra titlar i den kategorin, men den här är säkert fin.

Jordgubbsbarnen av Sara Olausson, 6-9 år, Rabén & Sjögren. En bok om ett svårt och viktigt ämne.

Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg, 4+, Mirando Bokförlag. En av de böcker jag trodde skulle nomineras och också vill läsa.

I år kan vi stryka ungdomsböcker i kategorin och helt enkelt kalla den Årets bästa svenska barnbok. Ännu ett år då juryn misslyckas med att täcka alla de delar som denna gigantiska kategori ska innefatta, men att inte ha med någon bok alls som är skriven för läsare över 12 år är en smärre katastrof. Inte ovanligt och inte heller oväntat, men faktiskt lite pinsamt. Inget ont om de nominerade titlarna, men någonting måste göras åt den här kategorin.

 

Vad tycker du om de nominerade titlarna? Vilka nomineringar gjorde dig extra glad? Vilka tycker du är märkliga? Är det några böcker du saknar?

 

Foto: Anders Wiklund/TT

Vilka nomineras till Augustpriset 2019?

Jag inser när jag studerar mina läslistor att jag har läst väldigt få, nya svenska böcker i år och av dem är det ännu färre som jag tror blir nominerade till årets Augustpris. De böcker som nomineras ska vara utgivna på svenska mellan 22 oktober 2018 och den 20 oktober 2019. Boken måste finnas i handeln senast vecka 43, 2019.

Augustpriset delas ut i tre klasser och de nominerade presenteras senare idag.

Jag kan ibland tycka att det är klurigt att veta vilka böcker som ska nomineras i vilken kategori, men på Augustprisets hemsida finns klara besked.

  • Till den skönlitterära klassen ska romaner, novellsamlingar, diktsamlingar samt memoarer och essäer med skönlitterär prägel anmälas.
  • Till fackboksklassen ska fackböcker av alla slag samt biografier anmälas.
  • Självbiografier ska alltså anmälas till den skönlitterära klassen, medan biografier ska anmälas till fackboksklassen.
  • Till barn- och ungdomsboksklassen ska text-, fakta- och bilderböcker för barn och ungdom anmälas.

Trots att jag som sagt läst få böcker har jag försökt mig på någon slags gissning om vilka titlar som kommer att finnas bland de nominerade. Jag har begränsat mig till sex titlar i varje kategori, men i alla tre klasserna hade jag lätt kunnat lista ett gäng titlar till. Jag har fått ställa böcker mot varandra och funderat över hur många kända författare, debutanter, doldisar, diktsamlingar, självbiografiska böcker, författarbiografier, biografier om kända vetenskapsmän, böcker för tonåringar och hur många bilderböcker som det är rimligt att nominera. Till slut har jag kokat ner mina tips till följande 18 titlar och då har jag tippat en del med hjärtat, men också en del med hjärnan.

Skönlitteratur för vuxna

Teonauter av Sam Ghazi

Herravälde av Elin Olofsson

Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort av Erik Rosén

Testamente av Nina Wähä

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

I rörelse av Athena Farrokhzad

 

Fackböcker för vuxna

Osebol av Marit Kapla

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Tidskapslar av Meta Isæus-Berlin

Hovjuvelerarens barn av Gunnar Bolin

Mannen som ordnade naturen av Gunnar Broberg

Ålevangeliet av Patrik Svensson

 

Barn- och ungdomsböcker

Dyksommar av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg

Är det nu allt börjar? av Siri Spont

Trollet är inte hemma av Lars Lerin

Under mattan av Sara Lövestam, illustrerad av Per Gustavsson

Folk av Emma och Lisen AdBåge

Bli kvar av Maja Hjertzell

 

Queen of f*cking everything

 

I fredags fick jag casha in födelsedagspresenten från maken och vi lämnade för första gången ungarna själva en fredagskväll och hann käka en bit innan det var dags för Jonas Gardell på Lorensbergsteatern. Queen of f*cking everything beskrivs som “ett hejdundrande spektakel” och det är verkligen en show med extra allt. Få hade kommit undan med att uppträda iförd rosa elefantbyxor, en aristocat-tröja och en tiara som hänger på svaj, men Jonas Gardell klarar det finfint. Jag gillar verkligen kombinationen av total svulst och finstämdhet. Samarbetet mellan Jonas Gardell och Ulrik Munther känns på pappret lite märkligt, men det fungerar så himla bra och de sånger Munther framför själv är fantastiska.

Jonas Gardell lägger inte fokus på humor i första hand och lite synd är det nästan. Samtidigt är han riktigt rolig och jag gillar hur han inte bara är fnittrig och glad, utan också härligt bitter. Som när han talar om sin man Mark och hur han alltid är så himla glad, “det aset”. Gardell är en stor komiker och kommer därför undan med att han ibland blir lite predikande. Vi behöver vettiga röster i dagens svarta, exkluderande och inte sällan hatiska samhälle. Fler pastellfärgade 1700-talsperuker med matchande krinoliner, mer glamour, mer kärlek och mer glitter.

En kväll med skratt och tårar. Kan det bli bättre?

 

 

Foto: Mats Bäcker

Allt jag inte kan säga

Jag lyssande på Emilie Pines bok Allt jag inte kan säga och den gjorde sig bra som ljudbok. Nackdelen är, som alltid med ljudböcker, att jag inte kan markera favoritcitat på samma sätt och därmed inte kan gå tillbaka vid behov. Det hade behövts. Pines självbiografiska essäer handlar om ämnen som vi sällan talar om, som alkoholism, barnlöshet, sexuella utnyttjanden och mens. Hon tar oss inledningsvis med till Grekland där hennes alkoholiserade far ligger på sjukhus i en miljö som aldrig skulle vara möjlig i Sverige. Vi kan klaga på vår sjukvård eller i alla fall köerna som uppstår, men att som patient eller anhörig behöva införskaffa så basala saker som engångshandskar vore otänkbart här.

Boken består av det svartaste i Emilie Pines liv samlade i sex essäer. Förutom faderns sjukdom skriver hon om sin egen kamp för att få barn och systerns stora förlust, hur hon levt med ett sjukt förhållande till mat och till sin kropp, hur hennes föräldrars separation påverkade henne och hur absurt det är att irländska par inte officiellt fick skilja sig förrän efter en folkomröstning 1995. Fram till i våras krävdes fyra års särboende innan skilsmässan kunde gå igenom, men nu krävs endast två. En essä handlar också om att vara en duktig flicka, men det är också något som löper som en röd tråd genom boken. Det finns så många krav som vi ställer på oss själva och de är inte sällan omöjliga att leva upp till.

Det Emilie Pine har upplevt är något som många kvinnor kan känna igen sig i. Själv var jag kanske mest intresserad av hennes tankar kring könsroller och den akademiska världen, men trots att jag tycker mig ha haft ett hyfsat okomplicerat förhållande till min kropp väckte Pines essäer en hel del tankar kring sådant som jag och säkert andra är väldigt vana vid, men som egentligen är rätt sjuka. Det handlar inte minst om den föreställning som finns om hur en kvinna bör vara. Jag krockar ofta med bilden av kvinnor som passiva och har hamnat i många konflikter både privat och på jobbet för att jag helt enkelt inte kan hålla tyst och hålla med, utan väljer att ta plats. På förlagets hemsidan finns ett citat som passar in perfekt på den kamp jag för inom mig själv många gånger:

“Jag är rädd för att vara kvinnan som stör. Och för att inte störa tillräckligt. Jag är rädd. Men jag gör det ändå.”

Allt jag inte kan säga är Pines debut och det är en succéartad sådan. Själv läser jag med intresse, men jag blir inte överväldigad. Ibland är Pine verkligen såväl klarsynt som välformulerad, men vissa saker hon skriver om känns ganska oviktiga, i alla fall i Sverige idag. Det är intressant att få veta mer om den irländska kontexten helt klart, men alla kapitel är långt ifrån kontroversiella. Det jag kan uppskatta är ändå att en kvinna faktiskt gör succé med en bok som handlar om att vara kvinna. Det finns än så länge alldeles för få kvinnor som skriver om sina liv, medan män inte sällan breder ut sig över hundratals, ibland tusentals sidor.

Vi som fick leva om våra liv

Igår var jag på en lärarvisning av Vi som fick leva om våra liv på Backa Teater. Det är en pjäs som bygger på svar från människor i olika åldrar, från olika delar av landet, på frågan “Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?”

Ja, vad hade jag gjort? Det fick föreställningen mig verkligen att fundera över.

Ensemblen delar olika människors öde och berättar om stora händelser som förstört allt och till synes små saker som kanske ändå har haft betydelse. Någon önskar att han inte börjat dricka alkohol när han tidigare varit narkoman. Att han inte skulle ha supit bort sitt jobb, sin lägenhet och sin familj. En annan önskar att han varit ensambarn, då han visserligen älskar sin bror, men också alltid fått stå i skuggan av honom. Någons liv hade blivit mycket bättre utan en så kallad vän som förstörde allt och någon funderar på om livet hade blivit annorlunda om hon valt tyska istället för franska i skolan. Samtalet om huruvida ett par skulle ha mötts om de inte råkat vara på exakt samma plats vid exakt det tillfället återkommer hos par efter par.

Vi som fick leva om våra liv är en samproduktion mellan Backa Teater och Dramaten. Det är också symboliskt nog Mattias Anderssons sista föreställning på Backa Teater och samtidigt hans första som konstnärlig ledare på Dramaten när föreställningen flyttas till Elverket . Jag läser i lärarhandledningen till pjäsen att han och jag delar samma första möte med Backa Teater, nämligen den fantastiska uppsättningen av En Midsommarnattsdröm när Backa Teater var i den fantastiska lokalen Bulten som nu har blivit lekland.

Att det här är en samproduktion med Dramaten märks på ensemblen som innehåller skådespelare som Marie Richardson, Magnus Roosmann, Nina Zanjani , Ylva Gallon och Rasmus Lindgren. De två sistnämnda var nog de som gjorde störst intryck på mig, tillsammans med Kjell Wilhelmsen. Eller egentligen gjorde nog alla intryck på mig, för de skapar tillsammans en helhet av alla de korta berättelser som bildar ett myller av röster och för mig faktiskt en tacksamhet över det liv jag har, trots alla saker som jag kanske skulle ha velat slippa, men som ändå gjort mig till den jag är.

Vi som fick leva om våra liv rekommenderas från 15 år och jag tycker definitivt inte att någon som är yngre ska se den då vissa berättelser är riktigt obehagliga, men också för att jag tror att den som är alldeles för ung kan ha svårt att ta till sig de allvarliga frågor som tas upp. Det var en stark teaterupplevelse, men också lite märklig. Någon annan får gärna förklara vad alla märkliga sätt att röra sig ska symbolisera, för det hade jag svårt att förstå. En möjlig tolkning skulle kunna vara att vår väg i livet kan vara ganska konstig och oväntad, men vad vet jag. Det blev lite funny walks över det hela och tempot sänktes lite väl mycket under passagerna utan ord. Som helhet är dock Vi som fick leva om våra liv en välspelad och stark föreställning som berörde mig mycket.

Så, hade jag valt att förändra något om jag fick leva om mitt liv? Kanske hade jag vågat ta vissa beslut snabbare som jag sköt upp. Kanske hade jag försökt ta befäl över mitt liv tidigare än jag vågade istället för att låta andra styra. Eller så är det bäst att bara acceptera det liv man haft och har och leva vidare utan att grubbla för mycket.

Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?

 

Foto: Ola Kjelbye

Rabén och Sjögren startar klassikerserie

Rabén och Sjögren inleder nu i höst en ny klassikerserie med barnböcker som de vill att fler barn ska få chansen att bekanta sig med. Först ut är Pricken av Margret Rey, illustrerad av H. A. Rey och Tandresan – Eller när Bella tappade en tand av Eva Eriksson.

Pricken tillhör de böcker som både jag och mina barn älskat och den är definitivt väldigt relevant även idag. Boken gavs ut 1945 och kom ut för första gången på svenska 1949 i översättning av Astrid Lindgren. Den firar alltså 70 år i svensk utgåva. Paret Mey var judar och flydde från Paris precis innan staden invaderades av tyskarna. De tog sig till Brasilien, där de också träffades fem år tidigare. Därefter bosatte de sig i New York och den första boken och deras kanske mest kända figur Nicke Nyfiken gavs ut 1941.

I dagens samhälle där vardagsrasismen verkar ha letat sig in rejält är Pricken kanske viktigare än på länge. Berättelsen om den prickige kaninen som känner sig utanför och till slut hittar en gemenskap med andra prickiga uppmuntrar till samtal om utsatthet, gemenskap och utanförskap. Vill man läsa den som fan läser bibeln skulle slutsatsen bli att det bästa vore om alla som såg likadana ut levde tillsammans utan prickiga eller vita inslag, men budskapet är definitivt ett annat.

Tandresan – Eller när Bella tappade en tand kom ut första gången 1979 och fyller 40 år i år. Det är en bok jag inte har någon relation till, vilket egentligen är lite märkligt då jag var fem år när den släpptes och har läst andra böcker av Eva Eriksson. Boken har färglagts på nytt av Eva Eriksson och därmed fått en uppfräschning.

 

52 bra saker: Brudorkidéer

Förr var jag grym på att sköta blommor. Nu är det en av alla saker jag inte riktigt hinner med. De blommor jag alltid kan lita på är dock brudorkidéer, som nästan mår som bäst om de blir bortglömda. Utmaningen är att få dem att blomma många gånger och jag blir alltid lika glad när det funkar.

 

Dubbla Bookerprisvinnare

Igår delades Man Booker Prize ut och något oväntat presenterades dubbla vinnare. Det är första gången det händer och juryn bröt egentligen mot reglerna när de meddelade att de omöjligen kunde välja en vinnare, utan bestämde sig för två. Margaret Atwood fick priset för The Testaments Uppföljaren till The Handmaids tale som utspelar sig 15 år senare och Bernardine Evaristo för sin Girl, Woman, Other En bok om tolv karaktärer som berättar om sitt liv. De flesta är kvinnor, brittiska och svarta. Margaret Atwood blev därmed den äldsta författaren som vunnit priset, medan Bernardine Evaristo istället är den första svarta kvinnan som tilldelades Man Booker Prize.

Jag har inte läst någon av böckerna, men båda lockar. Först måste jag dock läsa Tjänarinnans berättelse, för även den är pinsamt nog oläst.

Planeten Frank

Planeten Frank är David Yoons debutbok, som på engelska har den mer intressanta titeln Frankly in love. På Goodreads markeras den som första delen i en serie och så får det gärna vara.

Huvudpersonen i boken heter Frank Li och som den svenska titeln antyder lever han som på en egen planet. Det handlar inte om att han på något sätt är galen, även om hans omvärld riskerar att göra honom just det. Frank lever nämligen i det han kallar Limbo, en slags parallell värld som sydkoreanska föräldrar skapar åt sina barn för att de inte ska bli för amerikaniserade. Det spelar ingen roll att barnen är födda i USA. Det är deras skyldighet att föra det sydkoreanska arvet vidare.

Frank bör med sin mamma och pappa som äger en affär och arbetar hårt, men som är allt annat än integrerade i det amerikanska samhället. De umgås bara med sina sydkoreanska vänner och är nöjda med det. Dottern har de brutit kontakten med efter att hon flyttat ihop med en enligt dem olämplig man och med olämplig menar de icke-korean. Inte konstigt att Frank inte vågar berätta för dem att han blivit kär i Brit Meads, som definitivt inte är lämplig i deras ögon.

Så vad ska Frank göra? Han väder sig till den grupp med sydkoreanska ungdomar som han lärt känna genom sina föräldrar och sluter ett avtal med Joy Song. De ska låtsas vara tillsammans, men när de säger sig gå på dejt ihop träffar de istället sina respektive opassande partners. Självklart blir båda föräldrapar överlyckliga när Joy och Frank berättar att de är ett par. De verkar ha kommit på den perfekta planen.

Planeten Frank är en bok som kombinerar mer lättsamma och allvarliga ämnen. Frank är en trevlig person att lära känna och det liv han lever är tillräckligt annorlunda för att vara intressant. Samtidigt står kärleken i centrum och det gör Planeten Frank till en ganska vanlig ungdomsbok. Bra, välskriven, men också ganska förutsägbar. Jag anar att den passar väldigt mycket bättre för de läsare den faktiskt är skriven för, men själv älskade jag första halvan och kände sedan att det blev lite segt. Med det sagt skulle jag ändå gärna läsa mer om Frank om det nu är så att det blir en uppföljare.  Något som gärna får ta mer plats i nästa bok är systerns nya liv och varför hon valde att lämna familjen för kärleken. I slutet av Planeten Frank får vi veta mer och föräldrarna får också komma till tals. Då blir det intressant igen. Bra, men inte wow alltså.

Asymmetri är en briljant bok

Asymmetri är Lisa Hallidays debutbok och den har blivit mycket omtalad, dels för att innehållet är bra, men också för att Halliday hade ett förhållande med Philip Roth och självklart ses en bok om en ung kvinna i ett förhållande med en mycket äldre, känd författare som en självbiografisk bok. När jag lyssnade på Halliday under Louisiana Literature var hon på ett sätt trött på jämförelserna, men å andra sidan är det viktigt att läsaren inser att allt självklart inte sant och bokens författare Ezra Blazer inte är Philip Roth. Halliday menar också att hon må likna förlagsassistenten Alice på ytan, men hon identifierar sig mer med huvudpersonen i bokens andra berättelse, Amar som är en irakisk-amerikanska ekonomiprofessorn.

Asymmetri innehåller två berättelser och det är i den första vi får möta den unga Alice som arbetar på ett förlag, men drömmer om att bli författare. Hon möter en dag den mycket kände författaren Ezra Blazer och de inleder ett förhållande. Det låter som en bok som har skrivits tusen gånger förut, men jag är riktigt imponerad av att Halliday faktiskt lyckas skriva en berättelse om en ung kvinna och en mycket äldre man som känns nyskapande. Mycket handlar om Hallidays fantastiska språk och det rappa sättet hon skriver på, men också om att hon väljer att använda andra färger än svart och vitt när hon tecknar sin berättelse. Det här är inte en berättelse om en man med makt som utnyttjar en ung kvinna, utan det är något mycket mer. Det finns en ömhet och en ömsesidig respekt som är fin att följa. Visst känns förhållandet många gånger lite märkligt och visst undrar jag lite vem som egentligen utnyttjar vem, men jag dras in i berättelsen och vill veta mer. Lite roligt är det också hur Halliday låter tiden gå genom att presentera nya nobelpristagare i litteratur. Ezra Blazer suktar efter priset, liksom Philip Roth måste ha gjort.

USA invaderar Irak och mitt i det hela hamnar Amar som är på väg till sin bror i Kurdistan. Han kommer till Heathrow för att där hälsa på en vän, innan planen är att resa vidare med flyg. Personalen i tullen sätter dock stopp för detta och trots att Amar är född i USA, eller faktiskt på ett flygplan på väg till USA och har ett amerikanskt pass, lyckas de hitta anledningar att hålla honom kvar. Vad som förbinder de två historierna är egentligen oklart. Vi får en ledtråd i bokens tredje och avslutande del som är en intervju med Ezra Blazer, men ingenting sägs egentligen rakt ut. Kopplingen finns däremot i den historiska fonden som Irakinvasionen utgör och även i den asymmetri som titeln antyder, som definitivt finns mellan de olika amerikaner som Halliday låter oss möta.

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Asymmetri och jag tror att den kommer att hamna högt när jag i slutet av året sammanfattar 2019 års läsning. Jag imponeras av Lisa Hallidays sätt att berätta dessa två på ytan så olika berättelserna och hoppas verkligen att hon kommer att skriva många böcker framöver. En imponerande debut och jag är faktiskt glad över att den mer självbiografiska berättelsen om Alice inte ensam utgör boken. Nu är risken minimal för att Halliday blir ännu en av alla författare som har en historia att berätta och sedan försvinner.

Asymmetri är en bok som jag hoppas når många läsare. Det var länge sedan jag läste en bok som jag faktiskt vill läsa om, men Asymmetri läser jag gärna igen. Det är också en bok jag vill samtala om med andra. Inte minst för att vrida och vända på de människoöden som Halliday berättar om.

%d bloggare gillar detta: