År: 2019

Ett läsprojekt om nobelpriset och några litteraturpristagare

Ibland återanvänder jag arbetsområden som jag är nöjd med om som jag tror fungerar även med nuvarande klasser, men andra gånger vill jag jobba med något nytt som jag inte redan prövat. I år har jag läst Jack i helklass i Svenska 1 för första gången och i Svenska 3 har jag just genomfört ett läsprojekt med kortare texter skrivna av nobelpristagare i litteratur. Vi kommer att läsa hela romaner senare i kursen också (faktiskt har vi börjat med Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler) men just det här projektet handlade mer om allmänbildning än läsning egentligen. Målet var att eleverna skulle få veta mer om Nobelpriset i litteratur och dessutom få smaka lite på några av författarnas texter.

Som förberedelse läste jag kortare texter av flera pristagare, varav några nya för mig och valde ut några som jag trodde skulle passa mina elever. Eftersom mitt mål är att läsa texter av alla pristagare har förberedelserna för det här arbetsområdet verkligen varit ett exempel på hur jag som svensklärare faktiskt kan förena nytta med nöje.

Första texten vi läste tillsammans var en klassisk novell, nämligen “Berg som vita elefanter” av Ernest Hemingway som fick priset 1954. Jag läste novellen högt och eleverna fick sedan i par fundera kring frågeorden var, när, vilka och vad? Just vad som egentligen hände var det som stod i fokus. Vi pratade isbergsteknik och de fick beskriva vad som fanns över och under ytan. Det här är en novell som på ytan är enkel, men som var en utmaning för flera elever. Det finns en sannolik tolkning som de flesta också hittade och höll med om, men några hade svårt att läsa mellan raderna, eller hitta den dolda delen av isberget.

Novell nummer två var “Fadren” av Bjørnstjerne Bjørnson som fick priset 1903. Jag inledde med att berätta att jag själv tyckte om novellen när jag läste den, men att jag fortfarande funderade över vad som egentligen hände och vad slutet betyder. Elevernas uppgift var att först läsa novellen enskilt och fundera kring detta själva. Därefter fick de göra en Chambersanalys i grupper om 2-3 och dessutom fundera kring slutet, novellens teman och dess budskap. Jag var lite orolig att de skulle ge upp, då det verkligen finns väldigt många sätt att tolka novellen på, men det blev riktigt bra samtal i de mindre grupperna där de flesta verkligen närläste och försökte tolka det som stod. Frågor som kom upp var t.ex. Var är barnets mor?, varför vill fadern att sonen ska döpas ensam?, vad menade prästen när han sa att sonen var en välsignelse?, finns sonen på riktigt, eller är det en metafor för en mans förändring?, är han så ensam att han hittar på en son? Några fastnade i det religiösa temat och andra jämförde med Selma Lagerlöf och Kejsarn av Portugallien som också porträtterar en far som lever för sitt barn. Det blev en oväntat bra lektion.

Vi fortsatte med dikten “Vimmelkantig” av Wizlawa Szymborska från diktsamlingen Nära ögat från 1996. Den handlar om slumpen som gjorts oss till just den vi är och att vi hade kunnat tilldelas eller valt en annan dräkt i “naturens garderob”. En dikt fylld av bildspråk och metaforer, men ändå en ganska lättläst dikt om livet och hur det blev som det blev. Jag rekommenderar den och tycker att den leder till många fina samtal.

En lektion ägnades åt de svenska nobelpristagarna i litteratur, men fokus på Tomas Tranströmer. Det jag inte hade koll på var hur många av pristagarna som också satt i Svenska Akademien när de fick priset. Lite märkligt.

Vi lyssnade på, läste och analyserade två dikter av Tomas Tranströmer gemensamt. Först den klassiska “Romanska bågar” och därefter “C-dur”. Analysen gjordes utifrån Joakim Stenshälls (Riksteaterns) modell för scenkonst som kallas “En väv av tecken“. Första steget är att beskriva det man ser, eller i det här fallet det man hört och läst. Jag gick varvet runt och alla elever fick bidra med något de iakttagit. Det kunde handla om form, ordval, karaktärer eller diktjaget. Någon räknade helt enkelt raderna, andra såg upprepningar och/eller metaforer. De som ville fick säga pass, men de flesta valde att säga något. Dikten projekterades på white-boarden och jag kunde stryka under, ringa in och anteckna nyckelord utifrån deras kommentarer.

Steg två handlar om att tolka. Det kan handla om stämningen, känslor som väcks, betydelsen av ordvalen, hur situationen kan tolkas, vilka teman som texten innehåller, vilken betydelse dikten har och vad författarens budskap är. Här lät jag eleverna säga det de tänkte på rakt ut och det funkade fint. Ovanligt många bidrog, kanske för att de redan var inne i dikten efter den mer beskrivande delen.

Tredje och sista steget handlar om reflektion. Då går samtalet lite utanför texten och eleverna får associera, koppla och blanda in egna tankar, känslor och åsikter. De två sista stegen gick ihop lite, men samtalet flöt ändå på ganska bra. Ibland flikade jag in en följdfråga för att få analysen att gå djupare.

Speciellt samtalet kring “Romanska bågar” blev väldigt intressant. Vi fastnade i funderingar kring att vara färdig och om det är detsamma som att vara nöjd eller inte. Är det alltid en fördel att ständigt försöka utvecklas, eller skapar det stress?

Två noveller av Herta Müller “Kungen sover” och “Äppelträdet” blev underlaget till en lektion, tillsammans med Harold Pinters korta text “Spegeln”. Alla tre ur boken Fler Nobeller. Eleverna fick sitta i grupper om fyra och turas om att läsa texterna högt. Uppgiften de fick till Müllers texter var att dels fundera över symboliken som är väldigt tydlig speciellt i “Äppelträdet”, men också analysera hennes språk. Vi gjorde sedan en grammatisk analys av “Kungen sover” och det blev tydligt att den i princip bara innehöll huvudsatser och att nominalfraserna var väldigt enkla. Ändå upplevde eleverna att de fick tydliga beskrivningar och en bra bild av vad som hände. Att använda grammatisk analys för att sätta ord på hur en författare använder språket är något jag gör allt för sällan, men tänker att jag borde göra. Istället för den mycket oprecisa beskrivningen “språket känns hackigt” kunde vi tillsammans hitta ett mycket tydligare sätt att beskriva Müllers språk.

Herta Müller var nog den författare hittills som splittrade gruppen mest. Några absolut älskade hennes sätt att skriva och hur hon använde språket. En elev påpekade t.ex. att hon använde ordet “inte” på ett oväntat sätt och en annan tyckte om de många bibliska kopplingar i “Äppelträdet”.

Pinters text “Spegeln” är väldigt kort och eleverna enades till slut om att den nog ska ses som en monolog. Någon novell tyckte de i alla fall inte att det var och de uppfattade den inte heller som en dikt. Texten handlar om en man som ser sig själv i spegeln och inte känner igen sig själv. Han menar att han “bytt ansikte”, vilket ledde till intressanta samtal kring förändring.

Skolbiblioteket har köpt in ett antal av de noveller av Nobelpristagare som Novellix gett ut och dessa fick eleverna använda när de valde varsin författare att fördjupa sig i. Mest populära valet var Kazuo Ishiguro, följd av Tomas Tranströmer, Bob Dylan, Toni Morrison och John Steinbeck. Uppgiften var att läsa om “sin” författare och sedan presentera hen och någon/några av hens texter i liten grupp. Valet av en ganska enkel uppgift kom sig av att många av klassens elever varit borta då de deltagit i skolan cabaret. Det här var något de kunde fixa själva ganska enkelt och rent krasst var det inte heller någon katastrof att vissa inte hann. Jag är egentligen stenhård med att uppgifter ska göras och det i tid, men här fick jag helt enkelt välja bort strid.

Huvudexaminationen var istället en lyrikanalys. Lektionen innan analyserade eleverna dikter i par och själva provet skrevs i DigiExam. De dikter jag hade valt ut till övningslektionen var “Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lägerkvist och “Slutet och början” av Wizlawa Szymborska och på provet fick de välja mellan att analysera  “Nocturne” av Tomas Tranströmer eller “Somliga gillar poesi” av Wizlawa Szymborska, två dikter som de (med 99% säkerhet) såg för första gången.

Alla läsprojekt behöver utvärderas och när jag ser tillbaka på det här är jag ändå ganska nöjd. Kanske hade jag kunnat välja ut några författare och djupdyka lite mer i deras texter och då fått djup, men å andra sidan förlorat bredden. Jag vet inte heller om jag kommer att behålla elevernas författarpresentationer om jag kör projektet igen, då det var mer av en praktisk lösning utifrån de förutsättningar jag hade just i år. Det som gjort mig glad är att de flesta av texterna faktiskt gått hem hos eleverna och vi har haft många intressanta samtal kring text. Nu återstår bara att läsa och bedöma lyrikanalyserna.

 

 

Århundradets kalender del 10

Idag är det Nobeldagen och självklart ville jag därför skriva ett inlägg som anknyter till detta. Det var däremot inte jätteenkelt att hitta böcker av litteraturpristagare från de senaste tjugo åren och ännu svårare att hitta sådana som jag läst, men inte haft med i tidigare julkalendrar. Valet föll till slut på Never let me go av Kazuo Ishiguro, som inte tillhör mina absoluta favoritböcker, men ändå är bra nog att uppmärksamma. Det är dessutom en bok som jag fortfarande tänker på ibland, trots att det var många år sedan jag läste den.

I Never let me go får vi lära känna Kathy, Ruth och Tommy som är elever på Hailsham, en internatskola på den engelska landsbygden. Vi förstår snart att allt inte står riktigt rätt till på skolan, men exakt vad det är som händer klargörs ganska sent. Något som jag tycker är extra spännande är att boken tycks utspela sig både för länge sedan, i nutid eller till och med i framtiden. Det är en dystopisk värld Ishiguro målar upp, men samtidigt något som mitt cyniska jag kan se som sannolikt. Boken blev film 2010 med bland andra Carey Mulligan och Keira Knightley i huvudrollerna. Jag minns den som långsam, men bra.

Vilken nobelpristagarbok från det här århundradet vill du lyfta fram?

Århundradets kalender del 9

Jonas Hassen Khemiri är utan tvekan en av mina största favoriter bland nutida, svenska författare. Det handlar självklart framför allt om hans texter, men också hur han sprider dem genom att t.ex. skriva i tidningar. Boken Jag ringer mina bröder var från början en text och Bästa Beatrice Ask är en annan av hans mest spridda texter. Den bok jag har valt att lyfta i dagens inlägg är den augustprisbelönade Allt jag inte minns som publicerades 2015. Det är en bok där en historia berättas på flera sätt och där karaktärernas minne spelar på dem själva och vi läsare ett spratt. En riktigt välskriven bok som kräver sin läsare, men som också ger väldigt mycket tillbaka.

Så här skrev jag om boken när jag läst den:

“Vi får möta Samuel, som är Vandads vän och Laides älskare. Eller var. För någonting hände och nu är han död och hans vän sitter i fängelse. Finns det ett samband? Det vet vi inte. Inte heller vad som egentligen har hänt. Khemiri ger oss pusselbit efter pusselbit, ibland två alternativa, som skulle kunna passa på samma plats, men vissa andra saknas. De får vi hitta själva, vilket gör att kraven som ställs på läsaren är höga, men å andra sidan är det mödan värt att läsa en bok som är mer Khemirisk än andra böcker av Khemiri. Jag tycker mycket om den, men är mer fascinerad och imponerad än känslomässigt drabbad. Vandad är den jag bryr mig mest om och också den jag vet minst om.”

På Kulturkollo konfererade vi om Allt jag inte minns och det inlägget hittar du här.

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Efter skandalen

Jag funderar ofta för kvinnorna bakom männen som avslöjades under #metoo, eller vid andra tillfällen för den delen. Hur kan man försvara ett avskyvärt beteende? Hur kan man välja mellan att lämna eller att stanna? En bok jag skulle vilja läsa är K av Katarina Frostenson, för hennes agerande är på samma gång helt självklart och totalt ologiskt. “Stand by your man” har aldrig varit mer aktuellt. Vad han än gör. Eller så är det verkligen så att kärleken övervinner allt och jag som är ohjälpligt cynisk. För mig är det nämligen svårt att förstå hur någon kan acceptera vissa beteenden hos en partner.

I Efter skandalen av Sarah Vaughan blir en högt uppsatt politiker anklagad för våldtäkt av en yngre, kvinnlig medarbetare med mycket lägre rang. Han heter James Whitehouse och är en av den brittiske premiärministerns äldste vänner och dessutom en av hans närmaste män. Hon är Olivia Lytton hans före detta älskarinna och dessutom en av hans anställda. Den som berättar är hans fru Sophie, men också brottmålsadvokaten Kate Woodcroft. Den förstnämnda vill inte tro att hennes man gjort det han anklagas för, medan den senare kommer att göra allt för att få honom fälld.

Något som Sarah Vaughan ville lyfta i sin bok är det faktum att våldtäktsoffer pressas hårt i rättegångar. Detsamma händer självklart Olivia och det är lätt att drabbas av sympati för henne. Faktiskt är det till och med så att Sophie, som sitter undangömd på läktaren i rättssalen, börjar tvivla på om hennes man verkligen är så oskyldig som han vill göra gällande. Är det så att hon anmält honom som hämnd för att han avslutat deras förhållande, eller talar hon sanning när hon påstår att han våldtagit henne i en hiss på deras arbetsplats?

Efter skandalen hade kunnat vara en helt fantastisk bok, men tyvärr lyfter den aldrig riktigt. Jag engagerar mig i Sophie och i viss mån även i Kate, men gillar inte riktigt den vändning som berättelsen tar. Det är förutsägbart och tyvärr inte speciellt intressant. Däremot gillar jag slutet och jag tycker tillräckligt mycket om Sara Vaughans sätt att skriva för att vilja läsa mer av henne. Efter skandalen känns dock mer som ett bar tv-seriemanus än en bra spänningsroman och som sådan hade den säkerligen nått väldigt många. Å andra sidan finns redan fantastiska The Good Wife som jag skrev om tidigare idag, så se den genast om ni inte redan har det.

Århundradets kalender del 8

Cityakuten, eller ER som den hette på originalspråk, var en av mina absoluta favoritserier under 90-talet, men även om den faktiskt sändes fram till 2009 är det inte den serien som ska stå i fokus idag. En av mina favoriter på Chicago’s County General Hospital var sjuksköterskan Carol Hathaway (spelad av Julianna Margulies) som försvann från serien då hon äntligen återförenades med sitt livs kärlek och sina barns pappa Doug Ross (spelad av George Clooney). När Margulies sedan fick huvudrollen i en ny tv-serie var det självklart för mig att se den. Serien hette The Good Wife och sändes i sju säsonger med start 2009. Margulies spelar Alicia Florrick, en hemmafru som är gift med en framstående jurist som sätts i fängelse efter en sexskandal som involverade prostituerade. Nu tvingas Alicia söka jobb som jurist och eftersom det var några år sedan hon jobbade sist är det inte jättelätt. Hon får till slut en anställning på advokatfirman Stern, Lockhart & Gardner och vi får följa hennes karriär, men självklart också hennes privatliv.

När serien lades ner skapades en spin-off med det lite fantasilösa namnet The Good Fight och även om den inte är lika bra som The Good Wife är det kul att få följa Alicia Florricks kollega Diane Lockhart på nya äventyr. Nu väntar jag på fjärde säsongen, som tyvärr verkar bli den sista.

Sådärja, dagens serie blev en trio. Så kan det gå när man tänjer på gränserna.

Älska mig

Älska mig är tv-serien som skapats av Josephine Bornebusch, som också spelar huvudrollen och vars första säsong finns att se på viaplay. I sex avsnitt får vi lära känna Clara, överläkare på förlossningen och på ytan ganska lyckad. Längst inne är hon dock både ledsen och ensam och framför allt sjukt trött på att dejta. Bästa vännen och kollegan Sasha, spelad av fantastiska Nina Zanjani, lever ett kaotiskt småbarnsliv och även om det kanske inte riktigt är vad Clara vill, så vill hon i alla fall inte vara ensam. När Clara går för att köpa lösgodis en kväll möter hon Peter som visar sig bo i uppgången bredvid. Han är irriterande hälsosam, väldigt snygg och definitivt för ung för henne. Dessutom är han fotomodell och det har Clara svårt att acceptera. Trots detta är det svårt att sluta tänka på honom.

När hennes föräldrar firar 40-årig bröllopsdag är Clara och hennes lillebror Aron självklart med. Pappa Sten har köpt en lyxig resa till sin fru Kersti och hoppas att det ska väcka deras äktenskap, som ganska naturligt inte varit sig likt efter att Kersti skadats svårt i en bilolycka. När hon snart efter bröllopsdagen hastigt dör förändras allt för resten av familjen. Aron, som fortfarande bor hemma och som dessutom var moderns favorit, är den som verkar sörja mest. Clara undrar mest varför hennes mor aldrig älskat henne och även om Sten bryter ihop lyckas han faktiskt fortsätta leva.

Älska mig handlar om just kärlek. Om att hitta den rätta, inse när kärleken tagit slut och om att våga gå vidare när någon försvinner. Det är sex fantastiska avsnitt med strålande skådespelarinsatser av alla, men kanske mest av allt Johan Ulveson som Sten, Sverrir Gudnason som Peter och så Josephine Bornebusch då. Jag är nästan kär i henne, samtidigt som jag verkligen känner igen mig i hennes karaktär och inser att vi båda nog är rätt tuffa att leva med. En ny och trevlig bekantskap är Gustav Lindh som spelar Claras bror Aron. Redan nu är det klart att det blir en säsong till av Älska mig och att den släpps under nästan år. Tyvärr verkar även den bestå av endast 6 avsnitt och det är verkligen för få. Det här är nämligen en av de bästa svenska serier jag sett någonsin. Missa inte!

 

Bild: Viaplay

 

 

Århundradets kalender del 7

Dags för ännu en bok i dagens kalenderinlägg nämligen Fortfarande Alice av Lisa Genova som kom ut första gången 2007 och på svenska 2010 i översättning av Anna Sandberg. Boken filmatiserades också 2014 och då spelade Julianne Moore rollen som Harvardprofessorn Alice Howland som drabbas av Alzheimers. Steg för steg försvinner hennes intelligens och hennes minne, tills hon är någon helt annan än den hon var. Boken skildrar Alice upplevelser, men också hur sjukdomen drabbar de som står henne nära. Vem är hon när hon inte längre är professor, när hon inte längre minns det hon alltid kunnat, när hon knappt vet vilka de hon träffar är.

Fortfarande Alice var Lisa Genovas debutbok och vilken debut. Berättelsen om en person som försvinner mer och mer, som finns kvar men ändå inte, var känslosam att läsa. Alzheimers är en vidrig sjukdom som jag tyvärr fått uppleva  och just nu upplever på alldeles för nära håll. Den som drabbas av alzheimers lever visserligen rent fysiskt, men personligheten försvinner och det påverkar, som Genova tydligt visar, såväl den sjuke som människorna kring dem. För Alice börjar det med att hon tappar bort sig när hon talar om saker hon egentligen behärskar väldigt väl, eller det är i alla fall då det märks.

I efterhand är det tyvärr lätt att se att det som verkade vara början i själva verket inte var det. Sanningen är istället att det funnits små, små tecken under en lång tid och när sjukdomen väl märks har det gått ganska långt. Den som är sjuk försvinner så småningom och samtidigt tyvärr också många i de anhörigas närhet. Alla klarar inte av att se sjukdom och därför är det bara inte den som är sjuk som drabbas. Det blir lätt ensamt för den som inte själv är sjuk och som faktiskt förstår precis varför andra väljer att försvinna.

Århundradets kalender del 6

Idag blir det musik i Århundradets kalender och en låt som jag älskat sedan första gången jag hörde den. Chasing pavements var andra singeln från Adeles debutalbum 19, som gavs ut i januari 2008. Fantastisk låt med en fantastisk sångerska, som efter det här albumet verkligen gjorde 10-talet till sitt. Titta på videon för att se en liten, liten Adele, som redan har en riktigt stor röst.

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem

Kentauren Ken Taur har inte varit hemma på flera år och nu längtar han verkligen dit. Han och eldflickan Gnista tar sällskap och hoppas komma hem igen till jul. I Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem får vi följa deras färd till Nordpolen och kentaurernas hemliga rike.

På vägen möter Ken och Gnista en rad kända sagofigurer och vi läsare förstår att de sagor vi läste som barn inte riktigt stämmer. I ett isolerat slott bor till exempel prinsessan Acapella och hon behöver definitivt inte bli rädda, utan vill bara vara ifred. Namnet Törnrosa är bara ett töntigt smeknamn som den hemske prinsen gav henne. Han som tog sig in i slottet och pussade henne medan hon sov, dessutom utan att fråga. Trots att Acapella påstår sig vilja fira jul själv, kan hon ändå inte låta bli att följa med Ken och Gnista, då hon så väldigt gärna vill träffa tomten.

Senare under resan träffar de på en häxa som är hemlös efter att två elaka barn ätit upp hennes hus och en stackars varg som älskade att låna nattlinnen av sin äldre väninna, men sedan blev lurad av väninnans barnbarn Rödluvan. Den annorlunda vinklingen av sagorna gör berättelsen extra rolig att läsa, men kräver kanske också att läsaren känner till sagorna sedan innan. Eller så funkar det ändå att läsa om Ken och hans annorlunda vänner.

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem har 24 kapitel, ett för varje dag fram till julafton och det är helt klart underhållande och charmig läsning, som även de högläsande föräldrarna kommer att uppskatta. Jag läste till exempel boken helt utan barn och det funkade fint det med. Ännu roligare hade det självklart varit att dela läsupplevelsen med någon annan. Jag gillar verkligen konceptet med adventsböcker och även om det nu gått några dagar av december tycker jag definitivt att föräldrar ska införskaffa boken och börja högläsningen bums.

%d bloggare gillar detta: