År: 2019

Ert blod på mina broddar

Tänk om all ilska vi kände inom oss fick komma ut. Hur skulle världen se ut då? I serieromanen Ert blod på mina broddar låter Elin Lucassi utsatta kvinnor hämnas och hon gör det med finess och humor. Huvudpersonen Elin har en skitdag. Det är överfullt på tunnelbanan hem, hon ramlar i snön på vägen hem och när hon närmar sig huset inser hon att maken har ett jävla Skype-möte och hon därför är ensam ansvarig för alla hushållsbestyr. Dessutom har hon mensvärk.

Kanske kan barnen hjälpa henne med maten? Nej, det kan de inte. En vill kasta snöboll och den äldre hävdar framför datorn att han har sjukt mycket läxor. Självklart är kylskåpet nästan tomt och hon får som vanligt offra sig och laga någon äcklig kålrätt, när hon vet att maken i samma situation hade vunnit popularitetspoäng genom att köpa pizza. När äldste sonen till slut pallrat sig ner för trappan och erbjuder sin hjälp har hon jobbat upp en rejäl ilska och skriker att det är för sent. Men riktigt dålig samvete som följd. “Arg är stark” upprepar hon som ett mantra, men lyckas inte övertyga sig själv. Istället blir hon ännu mer förbannad av det kaotiska förrådet, det stökiga hemmet och alla som bor där. Igenkänningen är stor.

För att inte riskera att mörda någon ger sig Elin ut på promenad i den mörka vinterkvällen och när hon gått av sig den värsta ilskan inser hon att hon kanske borde vara rädd. Att gå på promenad ensam är kanske inte säkert, men det orkar hon inte tänka på, utan knallar vidare mot det oväntade och befriande slutet. Ert blod på mina broddar handlar om den ilska och frustration som jag tror att många drabbas av. Jag vet i alla fall att jag gör det. Med fantastiska illustrationer bjuder Lucassi på en sann vardagskildring med allt vad det innebär och hon gör det riktigt bra.

 

You — andra säsongen

Jag var lite orolig när serien You fick en andra säsong. Visserligen baserades även den på en bok av Caroline Kepnes, men en uppföljare kändes ändå lite krystad. Jag hade fel. Andra säsongen är ännu bättre än den första och slutet öppnar för en tredje säsong. Kepnes skriver på en tredje roman om Joe, så det är inte otroligt.

När andra säsongen börjar flyttar Joe från New York till Los Angeles. Han byter namn till Will och planerar att ligga lågt. Han flyttar in i en lägenhet och blir vän med fastighetsskötaren Delilah, men det är när han blir kär i Love som livet förändras på riktigt. Nu ska han bli en helt ny människa med ett vettigt och normalt förhållande. Det är bara det är Love inte direkt lever ett normalt liv själv och hennes familj är verkligen annorlunda.

Joes kamp för att vara normal är spännande att följa, för självklart hamnar han i situationer han inte kan hantera. Bland annat dyker en gammal flickvän upp under falskt namn och han blir riktigt rädd för att avslöjas. Riktigt spännande blir det när hans förflutna hotar att komma ikapp honom och när Love visar sig vara en mer komplex person än någon anat.

Andra säsongen av You är spännande och underhållande. Jag såg hela på några få dagar och saknar den efteråt. Visst är det märkligt att det går att sympatisera med de mest osympatiska människor?

Vem är egentligen normal?

Normal people är Sally Rooneys andra roman och en av årets snackisar. Den handlar om Marianne och Connell och deras fascinerande och ganska märkliga förhållande. Berättelsen startar i ett litet samhälle i Sligo i januari 2011 när de går sista året och de avgörande proven närmar sig. Att Marianne ska studera vidare är självklart och även Connell har drömmar om än lite mer begränsade. De är skolans smartaste elever, men där slutar likheten. Hon är rik, men udda, han är populär och hans mamma arbetar som städerska bland annat hos Mariannes familj.

När deras vänskap utvecklas till något mer vill Connell inte stå för det, men det blir ändå tydligt hur viktig Marianne är för honom. Tillsammans med henne kan han vara sig själv och hon blir en viktig del av hans liv. Hon är också anledningen till att han vågar söka till Trinity College i Dublin istället för att följa med polarna till Galway. De kommer båda in och väl i Dublin förändras balansen mellan dem. Nu är det hon som har status och hittar nya vänner, medan han är en nobody som får hänga på henne.

Det är dock inte olikheterna som leder till att de gör slut, utan en total oförmåga att kommunicera. De tycker nog båda att de är ganska tydliga, men lyckas missuppfatta varandra gång på gång. Under hela studietiden finns de i varandras närhet, men förhållandet förändras hela tiden. Inte sällan är Normal people smärtsam att läsa just på grund av hur annorlunda deras liv hade varit om de bara vågat vara ärliga mot sig själv, varandra och alla andra.

När jag läste Rooneys debut Samtal med vänner var jag inte jätteimponerad. Visst var det en välskriven bok om unga vänner, men den var inte på långa vägar så universell som Normal people är. Även om även dess huvudpersoner är unga och destruktiva har jag mycket lättare att identifiera mig med Marianne och Connell än jag hade gällande Frances och Bobbi. Normal people är utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag med titeln Normala människor och normal är just det Marianne, men också Connell vill vara. De döljer båda ett mörker som de hoppas att få ska se, men trots att de läker varandra lyckas de inte alltid rädda varandra. Precis som på bokens omslag försöker de tätt tillsammans gömma sig för världen, men det går inte att leva så.

BBC har just gjort en tv-serie i tolv avsnitt baserad på Sally Rooneys roman, med ett manus skrivet av författaren själv tillsammans med Alice Birch. Det är oklart när exakt den kommer att sändas, men det blir någon gång under nästa år. Jag ser verkligen fram emot att se den.

Män i min situation

Tidigare i höst läste jag Män i min situation av Per Petterson, en bok som vi också diskuterade i Kulturkollo läser. En bok om Arvid som blir lämnad av sin fru Turid och tappar den lilla kontakt han haft med sina döttrar. Petterson beskriver en man som har absolut noll kontakt med sina känslor och inte vet hur han ska leva som frånskild. Han kämpar inte för sina barn, utan tänker att de har det bättre utan honom. Det är sorglig läsning.

Eftersom det bara är Arvids berättelse vi får vet vi läsare egentligen inte vad som har hänt. Är det bara Arvid som haft svårt att hantera sina känslor, eller är det också Turid. Är hennes längtan efter frihet något som påverkat deras äktenskap. Mellan raderna förstår vi att kärleken inte varit enkel, men att skulden för det havererade äktenskapet måste delas mellan makarna. Arvid tillhör en generation män som inte lärt sig att visa känslor och som blivit fäder med en viss distans till sina barn. Samtidigt gör Turid det inte bättre när hon uppmanar sina barn att välja mellan sina föräldrar.

Män i min situation är välskriven och läsvärd, men inte samma stora läsupplevelse som Ut och stjäla hästar. Per Pettersons skildring av en ensam man är intressant och bristen på starka känslor Arvid visar inför sina nära och kära gör mig nästan provocerad. Om inte annat visa Petterson att feminismen behövs för de män som tidigare inte fått eller kunnat ta ansvar för ett hem och en familj. Känslomässigt begränsade män som inte blir någon när de övergivits av sin fru.

 

La Casa de Papel säsong 3

De två första säsongerna av La Casa de Papel var briljanta och därför var det självklart för oss att se säsong 3 även om vi funderade en del på hur serien skulle kunna fortsätta. Rånarna hade ju lyckats med sitt uppdrag och nu skulle de leva livet. Det gick sådär för vissa.

En massa pengar ger ingen garanterad lycka och ett lyxliv kan bli väldigt ensamt. De som hade det svårast att hålla sig från andra människor var (självklart) Tokyo, men det är Rio som råkar illa ut och blir tagen av polisen. Det är därför gänget samlas igen och professorn har (självklart) en plan för hur de ska få ut honom. Egentligen är det en plan som han utarbetat tillsammans med sin bror Berlin och i återblickar får vi veta hur den kom till. Några nya rånarstjärnor sällar sig till gruppen och tillsammans ska de råna den spanska riksbanken.

Säsong tre är inte lika bra som de två första, men det är trots det en spännande serie som är klart sevärd. Den slutar dessutom med en rejäl cliffhanger och jag är glad att det kommer en ny säsong som förhoppningsvis knyter ihop allt på ett snyggt sätt. I april väntas säsong 4 ha premiär på Netflix. Det ser jag fram emot.

En halv värld bort

En halv värld bort av Mike Gayle handlar om två syskons som skiljs åt som barn och växer upp i två olika världar om än i samma stad. När deras mamma inte längre kan ta hand om dem och det blir uppenbart att storasyster Kerry inte längre kan sköta sin lillebror Jason, trots att hon verkligen gör allt, splittras familjen. Kerry hamnar på ett barndom, medan Jason som är mycket yngre, blir adopterad. Kerry sörjer självklart sin förlorade bror och skriver brev till honom varje år. Brev som han inte tycks få.

När de nu båda är vuxna står det klart att uppväxten verkligen påverkar ens möjligheter. Jason har blivit Noah, har utbildat sig och arbetar som advokat. Visserligen också ett äktenskap i kris, men ändå på ytan ett rätt lyckat liv. Kerry är ensamstående mamma, arbetar som städerska och bor i ett ganska ruffigt område. Lite stereotypt skildrat kan tyckas, men Gayle kommer undan med det mesta. Deras vägar korsas så äntligen när Kerry skriver ännu ett brev som når Noah. Hon vill att de ska träffas. Inledningsvis är han väldigt tveksam, då han verkligen gjort allt för att sudda bort Jason och sitt ursprung, men till slut går han med på att ses. Vi får sedan följa de två nu vuxna syskonen när de blir en del av varandras liv igen.

En halv värld bort är på många sätt en fin skildring av en trevande syskonkärlek, men jag kan sakna den humor som Mike Gayle brukar fylla sina böcker med. Det är inte det att jag inte vill ha svärta, för det vill jag, men jag vill gärna i alla fall småfnissa. Dialogen är dock fortfarande rapp och språket flyter. En halv värld bort är utan tvekan en läsvärd roman att sträckläsa, även om jag kanske saknar det lilla extra.

 

Klubben är årets bok

Jag trodde att jag hade koll på turerna kring Svenska Akademien och Jean-Claude Arnault, men efter att ha läst fantastiska Klubben av Matilda Gustavsson insåg jag att det som kommit fram i media endast är en liten del av en helt ofattbar skandal. Gustavsson har gjort en imponerande granskning, men mest av allt blir det tydligt vilken fantastisk skribent hon är. Klubben är spännande som en thriller och skurkarna läskigare än de flesta. Jag hade inte fattat hur infiltrerad Svenska Akademien är av gamla vänner som håller lojalitet mot varandra högre än något annat och blev helt klart illamående när jag förstod riktigt hur illa det var.

För allmänheten började det med en artikel i DN i november 2017 där 18 kvinnor berättar att de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av en man som kallas Kulturprofilen. Då har Matilda Gustavsson arbetat länge med sin granskning inspirerad av fallet med Harvey Weinstein som övertygade henne om att det borde finnas fula fiskar även i den svenska kultursfären. Ett namn som nämndes när hon började rota var Jean-Claude Arnault. Han var gift med akademiledamoten Katarina Frostenson och tillsammans drev de Forum, en kulturscen i Vasastan i Stockholm. En plats för den kulturella eliten, som själva såg sig som missförstådda genier. En scen där de största framförde och visade sina verk, nästan alltid utan ersättning.

Så här säger Johanna Ekström, författare och dotter till författarna Per Wästberg och Margareta Ekström, som bjöds in till Forum som mycket tjugoåring och fick läsa sina dikter:

Källaren hade en air av allvar som kändes internationell. En elitism som var sexig, som inte bad om ursäkt för sig. Och för oss som brukade framträda på Forum fanns en känsla av att man trädde in i rummet och räknades. Man saknades om man försvann.

Ekström har också berättat i The Guardian om hur Arnault utnyttjat henne sexuellt, men att det inte handlade om våldtäkt, utan om att sex blev en slags betalning för en plats i den innersta kretsen. Det blir tydligt i Klubben att det handlar om makt och att Arnault inte verkar förstå när han går över gränsen. I alla fall verkar han inte förstå att det skulle vara fel. Än märkligare är det att hans fru Katarina Frostenson verkar ha varit väl medvetna om hans agerande. Vännerna i Svenska Akademien som finansierade hans verksamhet och dessutom lät honom använda deras lägenhet i Paris var med all säkerhet inte heller ovetande.

När Gustavsson börjar rota i röran finner hon många kvinnor som utsatts, men de vill vara anonyma. Så har skriver Gustavsson på s.23 i Klubben.

Men ingen av dem kan tänka sig att berätta om erfarenheterna under sina riktiga namn. Anledningen de uppger är att Arnault och hans vänner har för stor makt i kulturvärlden. Att få dem emot sig kan innebära att man aldrig beviljas stipendier. Att man utestängs från de viktiga rummen och inte kan arbeta med sitt skrivande.

Jean-Claude Arnault träffade Katarina Frostenson när hon var väldigt ung, endast 17 år gammal och de gifte sig 1989. Deras relation känns väldigt märklig och det gör mig faktiskt nyfiken på att läsa K, Frostensons egna berättelse om de händelser som Gustavsson skriver om. Att vara gift med en akademiledamot verkar passa Arnault perfekt och ger honom den status han tycker sig förtjäna.

Jean-Claude Arnault var också en av grabbarna. Nära vän med såväl Horace Engdahl som Anders Olsson, två av de ledamöter som hårdast motarbetade Sara Danius. Att de sitter kvar när så många andra har lämnat visar med all önskvärd tydlighet att Svensk Akademien inte rensat upp som de borde. Polarna sitter kvar och fick dessutom välja en egen Nobelpristagare i Peter Handke, ett val som än mer visar hur verklighetsfrånvända de är.

Mytoman, narcissist, psykopat eller kanske sociopat? Arnault framstår helt klart som något av eller allt detta. Han, hans fru och hans vänner tillhörde enligt sig själv de mest begåvade och stod därmed över alla andra. Jag mår illa när jag läser om hur Arnault hotar om att förstöra karriärer och utbildningsvägar för de kvinnor som andas motstånd. Den makt han har över dem gör att de hellre låter sig utnyttjas än att säga nej. De vet väl vem han är? Vem han är gift med? Vem han är vän med?

Alla visste att Arnault utnyttjade kvinnor, men ändå verkar allt för många ha vänt sig bort. I Klubben berättas om en lång rad situationer där Kulturprofilen betett sig mycket olämpligt, men ändå verkar ha kommit undan med det. Författarna Elise Karlsson och Gabriella Håkansson tillhör de få kvinnor som vill vara en del av Matilda Gustavssons granskning under eget namn. Arnaults agerande under så länge som tjugo år måste få ett stopp. Nu finns det en chans till upprättelse, även om Horace Engdahl även efter artikelns publicering menar att Arnault är “en stor livsstilsförebild”.

Klubben är en imponerande och välskriven bok som lämnar mig illamående och riktigt förbannad. Mest förbannad blir jag på de i Svenska Akademien som valde att blunda och som istället för att ta ansvar såg till att bli av med dem som gjorde det. Värst av allt är kanske att de inte förstår själva hur opassande de agerat. Horace Engdahl menar att Sara Danius förstörde Svenska Akademien och inser inte att han istället är en av dem som bär störst skuld till det fall som de uppsatta aderton gjort. Det går inte heller att låta bli att fundera över hur invalen har gjorts de senaste 25 åren. Kanske har institutionen alltid varit en klubb för inbördes beundran, men jag blev trots detta chockad över riktigt hur illa det verkar vara.

10 författare som format mitt 10-tal

I årets julkalender har jag bjudit på kulturella höjdpunkter från det här århundradets första två decennier. Idag knyter jag an till det genom att lista 10 författare som format mitt 10-tal. En uppgift som självklart är omöjlig, men jag har i alla fall lyckats skaka fram 10 favoriter som på olika sätt faktiskt påverkat min syn på världen.

Nina Bouraoui är en av mina husgudar och även om jag faktiskt inte läst alla böcker hon skrivit har de jag läst haft stor påverkan på mig. Det handlar om språket lika mycket som innehållet. Bäst är kanske Pojkflickan, där en ung flicka funderar över vem hon är. Är hon flicka eller pojke, algerier eller fransyska, straight eller gay? Just funderingarna kring identitet är alltid centralt i Bouraouis böcker.

Abdellah Taïa skriver böcker med en brutal ärlighet och orden går rakt in i hjärtat. Jag har haft nöjet att lyssna till honom vid två tillfällen och han är en fantastisk författare, men också en viktig röst i ett samhälle som blir allt mindre tolerant. Det här att författare bara ska skriva och inte uttala sig politiskt ger jag inte mycket för. Däremot bör de vara medvetna om att det de säger också påverkar publikens syn på det de skriver. Ett arabiskt vemod var den första boken av många jag läste av Taïa.

Chimamanda Ngozi Adichie har lärt mig mer om Nigeria än de flesta andra. Första boken jag läste av henne var En halv gul sol och den fick mig att läsa vidare för att lära mig mer om Biafra och de konflikter som fortfarande pågår i hennes hemland. Även Chimamada Ngozi Adichie är en viktig debattör och trots att boken We should all be feminists inte lärde mig så mycket nytt, var det tydligt när hon besökte Göteborg i samband med filmfestivalen 2014 att innehåller provocerade många som verkligen behövde provoceras.

Jonas Hassen Khemiri har skrivit flera betydelsefulla texter i tidningar, men också flera fantastiska böcker. Hans språk är fantastiskt och hans stil liknar ingen annans. Boken Jag ringer mina bröder började som en krönika om den misstänksamhet som drabbade väldigt många efter det misslyckade terrordådet på Drottninggatan. Sedan dess har Hassen Khemiri utmanat våra fördomar och förhoppningsvis fått i alla fall några att inse att alla inom en grupp inte är likadana.

Liv Strömquist har definitivt format mitt 10-tal tillsammans med andra serietecknare har hon nämligen hjälpt mig att upptäcka en helt ny genre. Strömquists bästa verk är utan tvekan Prins Charles känsla, men även Einsteins fru tillhör favoriterna. Nu väntar senaste boken Den rödaste rosen slår ut på att bli läst.

Jonas Karlsson har faktiskt också fått mig att uppskatta en för mig ny genre och jag har med glädje läst hans novellsamlingar, där Den perfekte vännen är favoriten. Jag tycker också väldigt mycket om hans kortromaner, kanske mest av allt senaste Regnmannen. Karlsson är kungen av skeva karaktärer som försätter sig i absurda situationer och jag älskar verkligen hans sätt att skriva.

Gillian Flynn har format spänningsgenren med sina tre böcker och det är egentligen lite sorgligt att det inte blivit fler. Pressen är, kan jag tänka mig, säkert stor efter att var och varannan bok jämförts med senaste Gone Girl, som också filmatiserats. Flynn har skapat spänningsromaner om skeva karaktärer med en rejäl portion svärta och jag önskar mig helt klart en ny, riktigt bra bok av henne väldigt snart. Min favorit hittills är Sharp Objects, men jag har ännu inte vågat se HBO-serien baserad på den.

Johannes Anyuru från Göteborg har vuxit under 10-talet och tillhör nu de största, svenska författarna. Själv tycker jag väldigt mycket om hans tidiga poesi, men senaste romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är också helt fantastisk. Jag tyckte också om En storm kom från paradiset, boken han skrev om sin pappa piloten som flydde hit från Uganda. Anyuru är en ordkonstnär av stora mått och tillhör helt klart mina absoluta favoriter.

Kim Thúy är en fantastisk författare och en fantastisk människa som jag haft glädjen att träffa vid ett par tillfällen och lyssna till än fler. Debuten Ru tog mig med storm och var en bok som inte liknade någon annan jag läst. Orden är så precisa och stämningen så speciell. Uppföljaren Mãn var också fantastisk, men bäst av de tre böcker som givits ut hittills än ändå fantastiska Vi. Kim Thúy har verkligen lärt mig massor och hennes böcker tillhör de bästa jag läst under 10-talet.

Mohsin Hamid från Pakistan skriver böcker om en kultur som jag vet lite om och som definitivt förtjänar en mer komplex beskrivning än vad media är beredd att ge. Den första boken jag läste av honom var Den ovillige fundamentalisten som berättar om en mans förändring efter 9/11 när människor runt honom börjar se på honom med rädsla. Jag funderar ofta på vad andras fördomar gör med de som drabbas och skräms av vårt samhälle där behovet av att utse syndabockar går ut över så många oskyldiga.

 

Vilka författare har varit en stor del av ditt 10-tal?

 

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Århundradets kalender del 24

Bo Kaspers Orkester är ett band som vi lyssnat på tillsammans jag och maken. En mitten där våra musiksmaker möts, dessutom med texter som inte sällan beskriver vårt liv. Som Ett och noll, Ett fullkomligt kaos och nu kanske främst Håll ut. Det är en låt som får representera det som finns där, trots att det ibland är lätt att glömma bort.

Idag är det julafton och jag hoppas att alla mår som de ska och därför befinner sig på samma ställe. De senaste åren har det inte varit en självklarhet. När jag tänker på allt vi kämpat med tillsammans är det inte märkligt att det ibland känns tung och hopplöst. Speciellt inte med tanke på att det inte verkar finnas något slut.

Trots allt har vi varandra. Vi är en familj och vi försöker hitta ett sätt att skapa en trygg tillvaro där alla fyra får plats. Även om vi går vilse ibland så hittar vi tillbaka. Vi klarar det. Hela vägen.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: