enligt O
Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson är nominerad till Augustpriset och den första boken jag läser av henne. Totalt innehåller den hundra texter av olika slag, en del dikter blandas med prosatexter och först har jag svårt att se en röd tråd. Det störde mig lite. Så bestämde jag mig för att förståelse inte skulle vara mitt primära fokus, istället lät jag språket stå i centrum. Det Nilsson är bra på är riktigt snygga och inte sällan fyndiga formuleringar, som den mening som inleder text nummer tre: ”Han var av medellängd och löst baserad på verkliga händelser.” Vanliga ord kombinerade på ett ovanligt sätt, vilket får mig att både le och fundera. Sådana meningar finns det gott om i Tomhet och ömhet. Lyssna bara på hur text sex inleds: ”Poesiskrivande är en praktik som vanligen resulterar i poesi. Ja, man skulle till och med kunna hävda att om poesiskrivande inte resulterar i poesi så har det överhuvudtaget inte varit fråga om något poesiskrivande.”
Det är dikterna jag tycker mest om. Visst finns det även några prosatexter jag fastnar för, men skickligast är Nilsson som poet. Där märks hennes språkbegåvning allra mest och hade jag inte läst en biblioteksbok skulle jag utan tvekan strukit under hur mycket som helst. Kommer Tomhet och ömhet att tilldelas Augustpriset på måndag? Tveksamt, mest för att det är en förhållandevis smal bok som dessutom är lite ojämn. Däremot skulle jag absolut inte bli upprörd om vinnaren av Augustpriset i den skönlitterära klassen går till Isabella Nilsson. Hon är helt klart en författare jag imponeras av och gärna vill läsa mer av.
Om boken
Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Ellerströms förlag, (2025)
Isabella Nilsson är en beläst ordkonstnär, inte nödvändigt läsa boken i ett svep.
Sant, det är en bok att återkomma till!