Black Panther — exotism eller upprättelse?

Familjen O har gått från Pixar till Marvel och jag gillar det faktiskt mer än jag kunnat föreställa mig. Filmer med superhjältar borde verkligen inte vara något för mig, men när hjältarna också visar sig ha humor och hjärta blir det faktiskt riktigt bra.

I helgen såg vi Black Panther, som uppmärksammats massor och nominerats till åtta Oscars och vunnit tre. Förre presidenten Barack Obama lyfte dessutom fram den som en av sina favoritfilmer under förra året och det är väl nästan lika stort som att vinna en Oscar?!

Vad handlade filmen om då?

Huvudpersonen är prins T’Challa av Wakanda, som när hans far dör reser hem till det okända afrikanska landet för att kämpa för den tron han rimligen har rätt till. Dessutom måste han hindra fiender som kommit över artefakter bestående av Wakandas unika metall vibranium.

Jag har alldeles för dålig koll på Marvels universum för att riktigt kunna skriva vettigt om Black Panther känner jag. Det jag kan säga är att det är en underhållande film, inte helt utan djup och dessutom med ett vettigt budskap. Så mycket har jag redan förstått att Marvel brukar syssla med just detta. Lite stör jag dock mig på skildringen av Wakanda, det i hemlighet superrika landet som är både tekniskt välutvecklat och väldigt traditionellt. Det är coolt med alla science-fiction-element som blandas med det traditionella, men jag tycker att skildringen är lite märklig.

Jag litar dock på Obama och inser att jag inte har tolkningsföreträde. Därför hoppas jag att min känsla av exotism i Black Panther inte är något som stör de som skulle kunna känna sig exotifierade (om det nu finns ett sådant ord) eller kanske förminskade. För visst är det skönt som omväxling med en film som faktiskt innehåller i princip bara skådespelare som har sina rötter i Afrika, utan att de behöver spela slavar eller fattiga skurkar.

Black Panther skapades 1966, men det är först nu som han får spela huvudrollen i en film efter att ha introducerats i Captain America: Civil war 2016. Att det sker just nu, när USA har en fullfjädrad rasist som president, är inte så lite symboliskt.

T’Challa spelas av Chadwick Boseman och han gör en habil insats. Ännu mer tycker jag om Michael B. Jordan, som spelar Erik Killmonger, som utmanar honom om tronen. Inte så mycket att jag inte hejar på Black Panther, för det gör jag självklart. Mest av allt gillar jag dock T’Challas lillasyster Shuri, spelad av Letitia Wright, som utan tvekan är filmens coolaste karaktär. Hon var också med i Avengers: Infinity war och har dessutom haft roller i Ready player one och tv-serien Humans.

Jag tycker också om Nakia, spelad av Lupita Nyong’o. Hon har tidigare spelat Maz Kanata i Starwars, såväl tv-serie som filmer, men även om jag lyckats se ett par Marvel-filmer är det många steg kvar innan jag kan uppskatta Starwars.