1993 studerade jag i Brighton och tidigt på terminen kom ett för mig okänt band till campus på Sussex University, men jag var inte speciellt sugen på att åka ända dit på kvällen. Det var synd, för resten av året dansade jag ett oräkneligt antal gånger till There’s no other way och Sunday, sunday. Eller dansade förresten, det handlade mest om att hoppa upp och ner som en dåre. Fantastiska låtar är det hur som helst fortfarande!
1994 kom så Parklife och då studsade vi vidare till Girls and Boys på Kårens Hum-pub och Kompaniet. Samma år såg jag också Blur spela live och stod lyrisk längst fram. Trots att jag stod bara någon meter från Alex James lyckades jag aldrig förstå hur han lyckades ha en tänd cigarett i munnen hela tiden utan att jag såg honom tända någon. Viss förklaring fick jag faktiskt i boken, där han beskriver hur han tränade på att spela bas med en hand för att samtidigt kunna röka en cigarett.
Sagan om Blur startade på University of London, där Alex James studerade franska och lärde känna Graham Coxon. Han i sin tur kände Damon Albarn och Dave Rowntree och tillsammans började de spela i ett band som de senare kom att kalla Blur. Studietiden är riktigt rolig att läsa om. Alex James skriver rappt och roligt om sina misslyckade studier och hur han istället för att plugga spanska spelade bas.
Det är ett passande namn de skaffade sig mina ungdomsidoler Blur. Boken om dem har också en passande titel Bit of a Blur. När Alex James skriver om sin tid med de andra grabbarna är det definitivt både suddigt och konturlöst. Det handlar inte om att jag på något sätt vill klaga på Alex James sätt att skriva, tvärtom skriver han förvånansvärt bra, utan om alla liter alkohol och andra saker de drar i sig. Minnena från the golden years kan inte vara många.
”Den näst fullaste medlemmen i världens fullaste band”, så beskriver Alex James sig själv och det stämmer troligen. Undrar bara hur någon kunde vara fullare än han med tanke på det liv han beskriver. En orgie i sprit, droger, sex och så lite musik ibland. Mest lider jag med Alex James flickvän Justine som sitter hemma och väntar på sin skithög till pojkvän som lever det glada livet utan henne. Alex skriver att han självklart hade dåligt samvete för det och att han alltid älskade henne, men han levde livet utan att tänka speciellt mycket på annat än sin nästa drink.
Det blir lite mycket knullande och supande ibland, men det är ändå en bra bok som Alex James har skrivit. Kanske för att den är både ärlig och naiv, men också för att han faktiskt lyckades bli helt nykter. Nu bor han i ett stort hus på landet och gör ekologisk ost. Han är gift med Claire och väntar tydligen sitt femte barn. Så kan det gå och tur är väl det.
Jag tror att det är en fördel att känna till Blur och deras musik för att riktigt uppskatta Bit of a Blur. Jag körde deras musik i bakgrunden under läsningen, nynna eller till och med sjöng ibland även då musiken bara fanns på sidorna och i mitt huvud. Bra musik, ganska bra om än ojämn bok ger en riktigt bra upplevelse. Egentligen är det väl Country House jag borde avsluta med, men det blir istället en av mina favoriter från underskattade Modern life is rubbish samt en spellista med mina favoriter Blur enligt O:
[http://www.youtube.com/watch?v=cCp9G2Cy2Qk]
Nu blev jag faktiskt lite sugen på att läsa A bit of a blur, även om jag aldrig var något inbitet Blur-fan.
En rolig parentes om omslaget är att jag såg tavlan på National Portrait Gallery i London för ett par år sedan. Den är gjord av Julian Opie och med hjälp av datorgrafik så ser det ut som porträttet andas och blinkar med ögonen. Väldigt ”harry potterskt” och ganska coolt.
Finns på läslistan. Men knäcker den sådan rocklitterära höjdpunkter som Dylans Vol 1 eller Mötley Crües The Dirt. Älskar också Lemmys även om den är illa skriven. Där finns en view över hela pop och rockhistorien för beatlarna och framåt.
Nu är jag inget fan av någon av dessa herrar och det tror jag är en förutsättning för att läsa biografier, eller tror du att de funkar ändå?