Hamnet är filmen baserad på boken av Maggie O’Farrell med samma namn. En film regisserad av Chloé Zhao som nominerades till en Oscar för sitt arbete. Vi får följa kärleken mellan William Shakespeare och Anne Hathaway från att de träffas tills att deras gemensamma barn är mellan 11 och 13 år. Det är en tid då väldigt lite finns skrivet om Shakespeares liv, vilket gör att den beskrivning som Maggie O’Farrell får ses som snarare sannolik än sann. Det spelar dock mindre roll. Vad vi vet är att Anne Hathaway var William Shakespeares stora kärlek, en åtta år äldre kvinna som han gifte sig med som 18-åring. I vissa dokument kallas hon Agnes och det är namnet hon bär iHamnet. Hon beskrivs i filmen (och boken) som en udda kvinna som tillbringar mycket tid i skogen, har en tam hök och stora kunskaper inom naturmedicin. Kunskaper hon ärvt från sin mamma.
På ett något stillsammare sätt porträtteras även Shakespeare själv som en ganska udda typ och det är med små medel Paul Mescal visar hans frustration över livet han har och det han önskar, men också hans värme och kärlek till sina närstående. Mescal gör en fantastisk insats och även Jessie Buckley som spelar Agnes gör ett riktigt bra jobb och i natt belönades hon med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Skådespelarinsatserna är över huvud taget väldigt starka och det gör Hamnet till en riktigt sevärd film. Visst är det så att karaktärerna inte fördjupas riktigt lika mycket som i boken, men jag tycker ändå att manuset är riktigt lyckat. Mycket är bortskalat, men kvar finns en berättelse om en kärlek som tillåter frihet, hur svårt det är att kombinera en karriär med ett familjeliv och hur omöjligt det är att skydda sina barn. Det som också blir än tydligare i filmen är kopplingen mellan sonen Hamnets öde och pjäsen Hamlet.
Det är inte överraskande att Hamnet nominerades till en rad Oscars och även andra priser. Filmen berör och är dessutom väldigt vacker. Får du möjlighet rekommenderar jag absolut att du ser Hamnet på bio, då fotot med säkerhet inte kommer till sin rätt på i mindre format. Jag uppskattar också budskapet att kultur kan skapa samhörighet och få oss att förstå både oss själva och andra. Slutscenerna på teatern The Globe är något av det starkaste jag sett.


Har du plats för och ork med en ny bloggutmaning!? Jag har i a f pekat ut dig som önskad deltagare!
https://klimakteriehaxan.blogspot.com/2026/03/stafett-utan-svett.html
Kul! Absolut! Jag kikar på det ikväll eller imorgon. Och tack för frågan.