Främlingen som bok och film

I torsdags träffades de få friska deltagarna i bokklubben Bokbubblarna för en träff om klassikern Främlingen av Albert Camus. Vi såg filmen av François Ozon som fint följer Camus bok där Benjamin Voisin gör ett fantastiskt porträtt av Meursault. Filmen är svartvit och otroligt vacker. I ett långsamt tempo berättas historien om den unge mannen Meursault som bor i Alger. När vi träffar honom första gången får han reda på att hans mor har avlidit och han tar bussen till det äldreboende där hon tillbringat sin sista tid. Han verkar känslokall och visar en lugn fasad när han sitter vid sin mors kista. Något som ska få oanade konsekvenser längre fram. Mina tankar går till István i i romanen Kött och jag funderar på om David Szalay inspirerats av Albert Camus stil, en stil som brukar kallas existentialism, men som han själv menar snarare är absurdism som utgår ifrån livets meningslöshet.

När Meursault återvänder till Alger efter begravningen åker han till havet och där träffar han Marie, en gammal kärlek, och de tillbringar en dag tillsammans då de simmar i havet, går på bio och sedan drar sig tillbaka till hans lägenhet. Meursaults liv är ganska inrutat. Han går till jobbet, äter på restaurangen som hans vän Céleste äger och umgås med grannen Raymond och självklart med Marie. Även grannen Salamano och hans hund är viktiga karaktärer. Ni som läst boken vet vad som händer. Raymond misshandlar en arabisk kvinna och förföljs av hennes bror. När han, Meursault och Marie åker till ett hus vid havet som Raymonds vän äger, följer brodern och hans vänner efter. De möts på stranden och Raymond ger sin pistol till Meursault. Araben, som den unge mannen hela tiden kallas, skadar Raymond med sin kniv och när Meursault senare går tillbaka till källan vid stranden skjuter han den unge mannen. Under hela filmen ljuder The Cures Killing an arab inom mig och det är lite kul att just den låten spelas under filmens eftertexter.

Men innan de visas fängslas Meursault och ställs därefter inför rätta. Rättegången, som är märklig i boken, är ännu mer fascinerande i filmen. Värmen syns i bild och offrets syster får ta mer plats än i boken. Även vittnesmålen blir ännu mer märkliga än i boken och det är precis som Meursault påpekar att han döms lika mycket för att han inte grät vid sin mors kista som för att han mördat en arab. Främlingen är känd för att berätta om en man utan känslor och när jag läst boken tidigare har jag mest blivit irriterad på Meursault och på den märkliga sakligheten i sättet att beskriva honom och hans syn på livet. I filmen gör Benjamin Voisin med små medel karaktären väldigt mycket mer komplex. Genom blickar, leenden och andra små förändringar i minspelet förstå vi lite bättre vad som egentligen rör sig inom mannen som sällan kan eller vill sätta ord på det han tänker och känner. Från att ha tyckt att Camus bok är rätt tråkig, fick filmen mig att känna mycket mer. Nu blir jag sugen på att läsa Fallet Meursault av Kamel Daoud där den anonyme araben förvandlas till människa.

Om filmen

Främlingen, 2h 2 min, (2025)

Regisserad av François Ozon

Manus av François Ozon och Philippe Piazzo

Baserad på en bok av Albert Camus