enligt O
Jordskalvet är Nina Bouraouis senaste bok på svenska, men på franska kom den ut redan 1999 och det märks att det är en tidig bok, tunnare och mer avskalad än de senaste böckerna. Tematiken känns dock igen och den här gången ägnar Bouraoui nästan all tid åt att försöka skriva fram den splittring som finns inom henne mellan det algeriska och det franska, men också den mellan de olika sorters kärlek hon söker. Tankarna känns igen från bland annat Pojkflickan som är en av mina absoluta favoritböcker av Bouraoui, men Jordskalvet är en helt annan bok.
Det jordskalv som beskrivs i boken är en faktiskt sådant som drabbade delar av Algeriet i oktober 1980. Då landet ligger i en seismiskt aktiv zon är mindre jordskalv, men även större jordbävningar vanligt förekommande. Jordbävningen i staden Ech Cheliff (dåvarande El Asnam) var den värsta sedan slutet av 1700-talet, 3500 dog och 30 000 människor blev hemlösa. Nu är Jordskalvet inte en berättelse primärt om en faktisk jordbävning, utan om en metaforisk sådan som skapar en spricka inom berättarjaget. Det är en intensiv medvetandeström vi bjuds på och redan efter några sidor inser jag att det inte handlar om att förstå allt, utan om att hänga på och flyta med.
Samuel Levander skriver om sin kärlek till Nina Bouraoui i DN 2025-12-06 och min är lika stor. Tack vare Elisabeth Grate Bokförlag finns 18 av hennes böcker översatta till svenska och det är jag ytterst tacksam för. Det är svårt att beskriva vad Nina Bouraouis böcker gör med mig. Levander försöker beskriva den där stacatto-rytmen och orden som rör sig fram och tillbaka över sidorna. Ibland ger de tröst, ibland glädje och väldigt ofta vill jag stanna i orden, smaka på dem, göra dem till mina. Ibland är de för personliga och för utlämnande för att bli någon annans än författarens. ”Att läsa Nina Bouraoui är att bli kysst av litteraturen”, skriver Jesper Strömbäck Eklund i sin recension av Jordskalvet och ja, så är det.
Har du ännu inte läst något av Nina Bouraoui måste du göra det. Kanske är Jordskalvet inte boken att börja med, för även om den är stilistiskt briljant är den inte helt lätt att ta till sig. Jag rekommenderar istället ovan nämnda Pojkflickan, vackra Kärlekens geografi eller den innerliga Om lycka.
Om boken
Jordskalvet av Nina Bouraoui, Elisabeth Grathe Bokförlag, (2025)
Översättare: Maria Björkman
Originaltitel: Le jour du séisme, (1999)
Foto: Patrice Normand
Nej, man kan inte tävla i litteratur men om det finns någon vett och kärlek till stor litteratur i kommittén är det hög tid att ge Bouraouis samlade författarskap Nobelpriset nu. Hennes böcker finns ju där priset förutan, men skulle vara ett bevis för att det fortfarande kan vara relevant.
Hon är fantastisk! Det som kan ligga henne i fatet är att hon påminner om Annie Ernaux, men å andra sidan står hennes författarskap på egna ben och har en större bredd.