enligt O
Annie Ernaux är en av mina absoluta favoriter bland nobelpristagarna i litteratur och jag har läst flera böcker av henne som verkligen berört mig. Även om Den andra dottern bidrar med en pusselbit i det autofiktiva pusslet om hennes liv är det dock långt ifrån hennes bästa bok. Notera dock att Ernauxs lägstanivå är enormt hög.
Annie Ernauxs föräldrar hade bara råd med ett barn och de fick en dotter. Hon hette Ginette och dog vid sex års ålder. Annie har aldrig träffat henne, då hon föddes två år efter hennes död. Hon blev då den andra dottern som inte helt kunde ersätta den första. Att Ginette ens funnits får dock Annie veta först som tioåring och dessutom av en slump när hon hör sin mamma prata om sin första dotter. Sedan den stunden lever den andra dottern i den förstas skugga.
I Den andra dottern skriver den åldrande författaren ett brev till den syster hon aldrig träffat och det blir tydligt hur mycket Ginette ändå har påverkat hennes liv. Språkligt är det som vanligt fantastiskt. Ernaux berättar med en klarhet och med ett till synes enkelt språk, som flyter otroligt lätt även i översättning. Som tur är har jag mycket kvar att upptäcka och trots att Den andra dottern inte överväldigade mig är jag glad att jag har läst den.
Är förtjust i Ernaux precis som du, hade faktiskt läst flera av hennes böcker innan hon fick Priset!
Nu har jag skrivit abs-inlägg på I också, upptäckte inte att du hade publicerat det.
https://klimakteriehaxan.blogspot.com/2026/02/nu-tar-vi-i.html
Jag upptäckte henne genom priset och det är jag väldigt glad över!
Läst det mesta av Ernaux, redan innan hon fick Nobelpriset. Denna lite ledsam, Tystnad och hemligheter, så var det nog förr. Barn behandlade man som de inte hade öron. Aldrig prata med föräldrarna, inte ens som vuxen.
Det ÄR ju en bra bok. Var bara inte lika överväldigad som jag brukar vara.