Inte din statsminister

I mina historiekurser har jag den senaste tiden fokuserat på Sveriges väg till demokrati. Då spelade folkrörelserna en stor roll för den ökade friheten i Sverige. Utan tvekan är det främst två partier vi kan tacka för att kvinnor fick rösta första gången i valet till Riksdagen 1921. Det ena är Socialdemokraterna, då Socialdemokraternas Arbetarparti och just för den kvinnliga rösträtten kan vi kanske tacka Liberalerna, då De frisinnade, ännu mer. Idag är Liberalerna ett parti som till synes helt glömt sina rötter och det skedde inte i fredags. Istället har det varit på gång länge. De och resten av Tidöpartierna står för en politik som gör att vissa svenskar räknas väldigt mycket mindre än andra. En politik som får människor att demonstrera på gatorna och Nicolas Lunabba att skriva den ytterst sorgliga boken Inte din statsminister. Sällan har jag mått så dåligt av att läsa en bok som jag gjorde när jag lyssnade på Lunabbas inläsning av boken som på ett smärtsamt sätt tydliggör att vi har en regering, och delvis en opposition, som gör skillnad på människor beroende på ursprung.

Lunabbas utgångspunkt är det tragiska massmordet på Campus Risbergska i Örebro för drygt ett år sedan. Majoriteten av offren var av utländsk bakgrund, eller bruna som är det begrepp Lunabbas genomgående använder. Många av dem studerade på en skola där majoriteten av eleverna var som dem, men polisen drog inte slutsatsen att mordet hade med rasism att göra. Här kan jag hålla med Lunabba om att det verkar spela roll vilka människor som mördas och att det finns en tendens att inte vilja se eller erkänna rasistiska motiv. Oavsett polisens, rättsväsendets eller för den del politikers intentioner drabbas människor olika beroende på vilka de är av händelser som den i Örebro. Lunabba beskriver en rädsla som finns inom honom, men som också påverkar hans barn. De som inte ser tillräckligt ”svenska” ut enligt allt för många. Kanske är det deras känsla av att inte höra till och Lunabbas frus funderingar på att flytta från Sverige som gör mig extra ledsen. Att vi har en politisk situation i Sverige där vissa människor känner sig oönskade eller ännu värre utsatta är för mig oacceptabelt.

I det sammanhanget känns uppgörelsen mellan L och SD extra sorglig. Den är inte framförhandlad i ett vakuum, utan i ett samhälle där det är helt okej att uttrycka sig rasistiskt, fascistiskt och etnonationalistiskt (Jimmie Åkesson gjorde det senaste i förra veckan i DN i en intervju som doftade både myndighetsförakt och en mycket snäv syn på vem som kan räknas som svensk) och ändå inte bara accepteras utan bjuds in i regeringen. Nu gör det ju ingen praktisk skillnad egentligen, då SD styrt regeringens politik sedan förra valet. Det är i den verkligheten Lunabba skriver sin bok och sedan den släpptes har läget blivit om möjligt ännu värre. De åsikter som våra politiker delar betyder något. I ett sammanhang där Åkesson och hans partikamrater ses som vettiga typer blir allt fler människor sedda som andra klassens svenskar. Målet är att ta ifrån dem permanenta uppehållstillstånd, dra tillbaka medborgarskap och utvisa så många som möjligt. I en sådan politiskt landskap växer med självklarhet hatet mot de bruna och inte i betydelsen nazister utan som människor med en hudfärg som anses vara fel.

Genomgången av tidigare brott mot bruna människor används av Lunabba för att måla upp en bild av ett Sverige där vi inte lyckats hantera våldsam rasism. Varken John Ausonius, Peter Mangs eller Anton Lundin Pettersson åtalades för hat- eller terrorbrott trots att deras motiv utan tvekan hade rasistiska motiv. Istället avfärdas vita mördare som ensamma galningar och det sker inte bara här, utan i många delar av världen. Det är inget nytt Lunabba avslöjar om dessa brott eller ens synen på dessa mördare, men han gör det på ett sätt som gör att jag förstår vilken smärta mord som de i Örebro åsamkar inte bara de anhöriga, utan alla som skulle kunna bli offer. Nej, vi vet inte vad Anderssons motiv egentligen var och det går att argumentera för att Lunabba bygger sitt resonemang på en fantasi, men rädslan är verklig och måste adresseras. Det vi också vet är att vissa mördare får lov att förbli en individ, medan andra alltid klumpas ihop med många andra. Något som gör att alla muslimer eller alla invandrare blir skyldiga till saker de absolut inte står bakom.

Att vara en individ är förunnat oss vita och sällan de bruna. Lunabba använder Ulf Kristerssons ord för att förklara varför han inte känner att statsministern bryr sig om honom eller människor som ser ut som hans barn. Varför det känns som att Kristersson inte är alla svenskars statsminister. Tiden när det räckte att bilda sig, bete sig och bry sig finns inte längre, vad Mohamsson än hävdar. Inte heller har SD förändrat sin syn på vilka som räknas. I alla fall så sent som i förra veckan. Det är därför Lunabba behövs. Därför hans bok är så viktig. Vi som inte accepterar den människosyn som de senaste åren normaliserats måste höja våra röster. Kristersson är inte heller min statsminister. Det Sverige han vill ha är inte mitt Sverige. Däremot har jag turen att vara en medelålders vit kvinna med ett hyfsat jobb som sällan diskrimineras. Det betyder inte att jag kommer att lägga min röst på ett parti som kanske gör det bättre för mig rent ekonomiskt, när de samtidigt förstör vår värld på så många sätt. Vi behöver tillbaka till ett Sverige där solidariet räknas och där människors rätt att leva och verka i frihet är viktigt. Sådant som gamla tiders liberaler kämpade för, men nu motarbetar.

Om boken

Inte din statsminister av Nicolas Lunabba, Ordfront förlag, (2026)

Foto: Emma Larsson