enligt O
Dramatik är ett av årets teman på Bokmässan och jag hamnade på en läsning av och samtal om Sara Stridsbergs pjäs Svindel, baserad på hennes bok Kärlekens Antarktis. Pjäsen sattes upp på Dramaten hösten 2024 i regi av Rebecka Hemse. Huvudrollen spelas av fantastiska Ingela Olsson. Hon bjuder på en monolog ur pjäsen, en monolog om hur hon dog och hur hon iakttar människorna efter sin död. I höst har pjäsen nypremiär.
Därefter följer ett samtal mellan Stridsberg, Hemse och Olsson under ledning av Johan Hilton. Det är det tredje samarbetet dessa kvinnor har. Den här gången tänkte Stridsberg inte på teater när hon skrev Kärlekens Antarktis och säger också pjäsen verkligen är ett eget verk, där andra karaktärer får ta plats. Ingela Olsson ville (eller krävde snarare) att Stridsberg skulle skriva en plats och så blev det. Olssons karaktär är död sedan många år och i pjäsen läggs fokus på hennes barn. Stridsberg beskriver boken och pjäsen som ”en kör av mördade kvinnor” och en reaktion på vår fixering vid mord och våld som hon kallar en mordkultur. Däremot, påpekar Olsson, inleds böcker och tv-serier inte sällan med att en kvinna mördas, men allt fokus läggs på de misstänkta och poliserna, inte alls på kvinnan som är offret. På scenen får kvinnan, Kristina, berätta om sitt liv och sin död och trots att orden är få, blir de mer brutala på scenen. En pjäs är mer konkret, säger Hemse och de fick fundera på var en död befinner sig och vad hon har på sig. Valet att låta Kristina åldras efter döden var också medvetet. I döden är hon orolig för saker som drabbar hennes barn, men för sitt eget liv behöver hon inte känna rädsla, då det värsta redan har hänt. Det är en brutal text, säger Olsson, men den är också föll av ömsinthet. Även längtan är ett centralt tema och dessutom av människor som aldrig möts.
Jag vill gärna se Svindel, men också läsa Kärlekens Antarktis. Jag har läst alldeles för lite av Sara Stridsberg.