enligt O
Vår resa till London var självklart en familjeresa, men också yngste sonens studentpresent. Han fick därför välja lite mer av programmet och en önskan var att få se en musikal. Valet föll på Hadestown, en musikal baserad på myten om Orfeus och Eurydike. Vi tas med till en mörk och kall värld som befinner sig i ständigt mörker. I en bar arbetar sångaren Orfeus som drömmer om att skapa en låt som räddar världen. En dag kommer Eurydyke till baren och Orfeus blir förälskad. Han försöker vinna hennes kärlek med sin sång och det verkar fungerar. Hon är dock hungrig och tar sig till Hadestown, en dystopisk stad, för att söka arbete.
Hades som styr Hadestown är både bitter och gammal. Dessutom är hans äktenskap med Persefone ansträngt. Enligt myten stannar hon hos sin man halva året och återvänder till världen och sin familj den andra halvan. Hon tar med vår och värme till världen, medan han hänger i den mörka, dystopiska underjorden. I inledningen kommer Persefone till baren och det verkar som att människorna ska få det bättre, men lyckan blir kortvarig. Istället försvinner allt fler till Hadestown i hopp om att skapa sig ett bättre liv där. Spoiler alert, det blir inte bättre.
När saknaden efter Eurydike blir för stark tar även Orfeus sig till Hadetown och väl där försöker han övertyga Hades om att han ska få ta sin älskade tillbaka till jorden. Hans vackra sång får Hades att lova att han ska släppa i Eurydyke, men villkoret för att hon och Orfeus ska få lämna Hadestown är att Orfeus hela tiden går före Eurydike och inte vänder sig om förrän de är framme. Vi vet alla hur det går och budskapet i musikalens sista nummer är att vi visserligen vet hur allt ska sluta, men att vi ändå väljer att försöka om och om igen. Slutet blir till en ny början där Orfeus och Eurydike träffas igen och så börjar allt om i en ny vår.
Några av originalsångarna hade ganska nyss bytts ut, men de nya gjorde ett lysande jobb. Speciellt imponerades jag av Malinda Parris som var lysande som guden Hermes, som i den här versionen är en gudinna. I rollen som Orfeus ser vi Nathan Sykes, tidigare medlem i pojkbandet The Wanted som var en ny bekantskap för mig, men definitivt inte för publiken. Även om han absolut inte hade någon klassisk musikalröst var hans falsett fin och jag gillade raspigheten i rösten som även funkar fint i en musikal. Euridike spelas av Fayth Ifil som slog igenom som tolvåring i Britain’s got talent och tidigare varit med i Tina the musical där hon spelade sångerskan som ung. Ensemblen som helhet bjöd på en härlig show med musik av Anaïs Mitchell där jazz och blues blandades. Musikerna finns med scenen och de spelar en väldigt viktig roll i föreställningen.
Som alltid är det härligt att uppleva en föreställning live och jag gillar verkligen just musikaler. Att jag inte kände igen musiken gjorde faktiskt ingenting alls och handlingen är inte direkt komplicerad. Det som gör föreställningen bra är istället scenografin, musiken, dansen, lokalen och tja, hela upplevelsen.
Foto: Brinkhoff-Moegenburg