Göteborgskravallerna

Igår fredags såg jag Göteborgskravallerna på Stadsteatern i Göteborg och jag ska vara ärlig med att mina förväntningar var rätt låga efter att ha läst blandade recensioner. Det gjorde att jag fick en teaterupplevelse jag inte alls räknat med, då det här var en föreställning som verkligen berörde mig. I mitten av juni 2001 var jag fokuserad på en sak. Vi skulle nämligen gifta oss den 16 juni och hade det varit idag skulle vi aldrig lagt ett bröllop mitt i ett EU-toppmöte. Då tänkte vi inte alls på det, vilket både hade med ålder och tiden att göra. Det var en annan tid 2001 och det är också vad som kanske är det största budskapet i pjäsen. Människor reste till Göteborg för att de trodde att de skulle kunna göra skillnad. Det blev inte alls som de tänkte sig och vi får följa ett flertal personer som på olika sätt drabbades av allt som hände.

Många av demonstranterna inkvarterades på gymnasieskolorna Hvitfeldska och Schillerska. Bland föreställningens huvudpersoner finns en mamma som reser till Göteborg för att hennes son ska vara där och tar också med sig sin 13-åriga dotter Tilde. Mor och dotter sover första natten på Hvitfeldska och tillhör gruppen som blir instängda och sedan gripna av polisen. Tilde flyttas sedan till Schillerska och i nutid skildras hur mycket händelserna i juni 2001 påverkat henne. Ellen Linder som spelar den unga Tilde imponerar verkligen och även Karin de Frumerie, som spelar hennes vuxna jag, gör en fin om än liten roll. På scenen finns, förutom Ellen Linder, elva studenter från Scenskolan i Göteborg och många av dem kommer vi med säkerhet få se mycket av framöver. Mest imponerade kanske Elias Citterio, som spelar flera roller och bland dem en riktigt otrevlig nynazist.

Polisens bild får vi genom Robin Stegmar som jobbar outtröttligt under flera dagar under kravallerna. Ett arbete som försvåras av tillgången till få poliser och en rad ogenomtänkta orders. Jag gick rätt hem och såg På Hvitfeldska bodde vi, en dokumentärfilm från 2023 av Nils Petter Löfstedt om några av de aktivister som fanns på Hvitfeldska och de personer som fungerade som medlare mellan dem och polisen. Klart är att väldigt lite fungerade som tänkt och att det skapade mycket frustration. Det är också tydligt att händelserna i Göteborg påverkade många och gör det än idag. Det är tydligt även i Göteborgskravallerna och smärtsamt tydligt är att det som påverkats mest kanske är vårt land. Kjell Wilhelmsen spelar till exempel ägaren av La Gondola, en klassisk pizzeria på Avenyen, som fick sin restaurang förstörd under kravallerna. Flera av aktivisterna fortsatte att kämpa för en bättre värld och det tyckte nog även Wilhelmsens rollfigur att han gjorde genom att rösta på SD.

Göteborgskravallerna handlar mer om att väcka känslor än något annat och det lyckas ensemblen verkligen med. Jag gillar verkligen hur skådespelarstudenterna levandegör de unga människor som vill förändra världen och samtidigt få ta del av såväl vänskap som kärlek. Det är en djupt mänsklig pjäs på så många sätt och även om den kan ses som en vänsterprotest handlar det mer om det som sägs i pjäsens undertitel, tron på att en annan värld är möjlig. Helheten med den påkostade scenografin, vridscenen, Timo Räisänens suggestiva musik och den frustration som finns hos alla på scenen skapas en stark känsla av att det här var några väldigt viktiga dagar i stadens historia. För mig personligen också då bröllopet blev av den 16 juni och även om vissa gäster fick promenera till kyrkan märktes kravallerna inte i Majorna. När regnet föll efter vigseln föll den också på demonstranterna på Järntorget. Snart är det 25 år sedan.

Om föreställningen

Göteborgskravallerna, urpremiär 27 mars på Göteborgs Stadsteater

Manus: Jerker Beckman

Regi: Niklas Hjulström

Foto: Ola Kjelbye