enligt O
DN Kultur har de senaste somrarna på en serie där aktuella kulturpersonligheter väljer nio verk under vinjetten Min kulturhistoria. Det finns bland annat artiklar om Mats Strandberg, Nora Khalil och Tiffany Kronlöf. Idag bjuder jag på min kulturhistoria bestående av tio verk som kanske inte är de bästa jag vet just nu, men som betytt mycket för mig. Det kan hända att jag smugit in några extraverk också, men jag har ändå gjort tio huvudval.
Martha Sandwall-Bergströms serie om Kulla-Gulla var viktig för mig under barndomen och den formade också min syn på solidaritet och vikten av ett samhälle där de som har det sämst blir omhändertagna. Jag läste många böcker av arbetarförfattare när jag var tonåring och de har också påverkat mig mycket. Kulla-Gulla var dock mitt första möte med fattiga torpare och dagsverkare. Även Anne på Grönkulla och serien om Emily av L.M. Montgomery liksom Laura Ingalls Wilders självbiografiska serie var väldigt viktiga för mig som barn, men Kulla Gulla ”vinner”.
Min fiollärare som också var en god vän till mina föräldrar, spelade i orkestern på Stora teatern, som var Göteborgs operascen innan GöteborgsOperan tog över den rollen. Vi fick ofta biljetter till olika föreställningar och jag älskade att gå dit med mamma. Roligast var att fika med ensemblen och orkestern i pausen, men jag uppskattade föreställningarna också. En favorit som jag sett flera gånger och vill se igen när det sätts upp i Göteborg i höst är La Bohème. Jag absolut älskar både musiken och berättelsen. Jag minns också med värme Animalen som Tage Danielsson skrev librettot till och undrar varför ingen sätter upp den. Nu minns jag inte jättemycket, men visst måste vi tänka på maktbalansen även idag.
Jag var tio år när jag upptäckte Tracks och därmed musik som inte spelades av pappa eller på Melodifestivalen. Av de nya favoriterna hänger Depeche Mode kvar fortfarande och det första albumet jag köpte av dem var Some Great Reward som släpptes 1984. Fortfarande ett favoritalbum och även om Depeche Mode har gjort bättre musik senare är det med Some Great Reward som min musiksmak började formas.
Jag kan inte hoppa över Per Anders Fogelströms Stadserie när jag sätter ihop ett inlägg med kulturella verk som format mig. Jag har inte läst någon annan bokserie fler gånger och tänker på Emelie, Tummen och de andra minst en gång i veckan. Första gången jag läste böckerna var en regnig sommar då jag var tolv år gammal. Vi hade just köpt sommarstuga och det regnade verkligen hela sommaren. Jag var konstant sur, men allt blev lite bättre när jag hittade Fogelströms böcker.
Gökboet från 1975 är en på många sätt fruktansvärd film, men oj så bra. Skådespelarna, dialogerna, vänskapen och den totala maktlösheten. En scen som fastat rejält är när gänget kommer tillbaka från en båtutflykt och Billy förändras helt när han får veta att Ratched kontaktat hans mamma. Jag borde se om den, kanske tillsammans med mina barn.
Cityaktuten hade premiär när jag fortfarande spelade in tv-avsnitt på VHS och de band som innehöll avsnitt från serien såg jag om och om igen. Jag hade precis flyttat hemifrån när första säsongen kom ut och sedan följde serien mig fram till 2008 när sista säsongen sändes. Det är hela min studietid, mina första yrkesår och en bit in på småbarnslivet. Få serier har påverkat mig lika mycket. Det skulle vara Dallas då, som var en serie vi såg tillsammans hela familjen. Middag framför tv:n, det var grejer det.
Bland alla filmer och serie som utspelar sig under tidigt 1900-tal har jag valt en som format mig mer än andra, nämligen Huset Elliot som sändes 1991-1994. Berättelsen om de två systrarna som byggde upp ett framgångsrikt modehus var en stor favorit. Därefter har serier som Downton Abbey fångat mig, men systrarna Elliot var först. Starka kvinnor som bestämmer själva över sitt liv, mot alla odds. Sådana gillar jag fortfarande att följa.
Jag tänkte noga och länge innan jag valde en diktsamling som representerar mig mer än andra och det blev Århundradets kärlekshistoria av Märta Tikkanen. Dels för att den är fantastisk, dels för att dikterna fungerar både var för sig och som en helhet. Sådana samlingar älskar jag.
Andra poeter som varit viktiga för mig är klassiker som Karin Boye och Nils Ferlin, som var de första jag upptäckte. Per Wästberg vars dikter jag aldrig tröttar på och Tua Forsström som jag ganska nyss upptäckt.
En musikal måste finnas med och det är riktigt svårt att välja. Med kniven på strupen måste det ändå bli Les Misérables som jag såg första gången i Stockholm på gymnasiet, med Tommy Körberg i en av rollerna. Musiken har följt mig sedan dess och jag har sett flera uppsättningar, men ingen slår den första. Filmen var tyvärr inte alls min kopp te. Hair däremot är nästan bättre på film än på scenen.
Jag avslutar med en nyare bok som får representera min strävan efter att läsa mig runt jorden. Det finns väldigt många bra böcker från olika länder att välja mellan och att jag valde just Em av Kim Thúy har flera skäl. Att få en annan bild av det som kallas Vietnamkriget i våra historieböcker är viktigt och där kan den så kallade världslitteraturen hjälpa oss att vidga vår syn på världen, både historiskt och i nutid. Mina möten med Kim Thúy symboliserar också allt fint jag fått uppleva genom den här bloggen.
[…] Läs hela inlägget av Enligt O här –> Min kulturhistoria […]
Viktor Hugo läste och gillade innan jag såg musikalen i London med dottern.
Jag tror inte att jag läst hela boken utan bara utdrag.
Musikalen Hair såg jag på finska på 1960-talet…
Har sett den på svenska och engelska, men inte finska.
[…] några böcker som jag tycker är helt otroligt bra och i det närmaste felfria. En av dem är Århundradets kärlekshistoria av Märta Tikkanen som är en lyriksamling eller kanske en lyrikroman om ett minst sagt destruktivt […]