Vad Aidan Chambers lärde mig

Jag nås av nyheten att Aidan Chambers har dött och mina tankar går till hans nära och kära, men också till hans fantastiska läsfrämjande insatser. För många år sedan lyssnade jag på Aidan Chambers på Stadsbiblioteket i Göteborg. Det var i samband med utgivningen av samlingsvolymen Böcker inom och omkring oss, som betytt mycket för mig som svensklärare. Samtalet från oktober 2011 lever också fortfarande i mitt minne, troligen för att Chambers ord verkligen fick mig att fundera både över mig själv som läsare och lärare. Ett av mina viktigaste uppdrag är att göra mina elever till läsa. Det är ett nästan omöjligt uppdrag, men med åren tycker jag faktiskt att det går allt bättre. Detta trots att färre unga läser nu än när jag började som lärare för drygt 25 år sedan. En av de personer som format min syn på gemensam läsning är Aidan Chambers. Han var en bra författare också, det får vi inte glömma, men det är som inspiratör jag främst ser honom.

Den modell Chambers skapat är enkel på ytan, som många modeller är. Det handlar om att hitta saker man gillar med en text, saker man ogillar, saker man undrar över och kopplingar inom och mellan texter. Jag brukar illustrera dessa fyra delar med +, -, ? och en alltid lika illa ritad pusselbit. Just pusselbiten är början till litteraturanalys, eftersom vi där kan hitta vanliga motiv och teman. Där finns också en möjlighet att upptäcka intertextualitet och att koppla texter till egna erfarenheter. När jag läste om Chambers bok under arbetet med min magisteruppsats om Shared Reading som läsfrämjande aktivitet på Introduktionsprogrammen, insåg jag dock att det viktigaste budskapet som fördes fram var hur viktigt det är att lyssna till eleverna och att göra dem delaktiga i samtal om litteratur. Det är alltså inte så konstigt att en av hans böcker på engelska fått den talande titeln Tell me. Vi styr av kursplaner där det mätbara står i fokus och det är därför enkelt att fastna i frågor som har ett rätt och mätbart svar. Jag hamnar i alla fall där ganska ofta och det är inget läsfrämjande sätt att läsa. Därmed inte sagt att vi helt ska strunta i att prata om motiv, teman, budskap och annat som märks i kursplanerna.

Förutom modellen för textsamtal är det förmågan att ”läsa med en röst i huvudet” som Chambers lärt mig. När jag lyssnade på honom 2011 hade jag aldrig upplevt detta, men snart lärde jag mig att höra den här rösten och den hjälper mig när jag behöver koncentrera mig lite extra på läsningen. Även många av mina elever har blivit hjälpta av det här knepet, speciellt de elever som har svårt att hitta fokus. Kanske är det vad Chambers var bäst på, att hitta små knep som ger stor utdelning. Nu ställer jag alltid frågan till varje klass om vilka som hör en röst när de läser och det är alltid några som gör det, medan andra inte förstår frågan. Precis så reagerade jag när Aidan Chambers ställde den. Faktiskt har den där rösten gjort mig till en bättre läsare, för även om jag alltid läst snabbt och mycket, har jag inte alltid landat ordentligt i boken jag läst. Det gör jag oftare nu och om jag har svårt att koncentrera mig brukar jag höja volymen på rösten. Det funkar i princip alltid.

Foto: Chris Robertson