Karen Blixen – intressant och kontroversiell

Min kunskap om feminism och kvinnors rättigheter var begränsad väldigt länge. Först i slutet av gymnasiet började jag tänka på frågan och det tog ännu längre tid innan jag började kalla mig feminist. Sedan dess har en rad kvinnor gjort att jag format min syn på samhället som utgår från en önskan att kön, sexuell läggning eller för den del ålder. Det senare är något jag, av naturliga skäl, börjat tänka en hel del på. Det här inlägget, som är en del av en bloggstafett anordnad av Kulturkollo, handlar om en kvinna som kanske är mer intressant än en förebild. Ordet banbrytande passar henne i alla fall och det är en anledning till att jag väljer att idag lyfta danska Karen Blixen i mitt stafettinlägg. Detta trots att hon var ett barn av sin tid och därför hade en imperialistisk syn på världen och människor i den som idag känns problematisk. Även hennes uttalanden kring utseende och vikt är definitivt tveksamma, men Blixen var också en självständig kvinna som tog sig utanför den väldigt trånga kvinnorollen på flera sätt. Måste kvinnliga förebilder vara förebilder på alla plan? Jag tycker inte det.

Som så många andra såg jag Mitt Afrika (1985) och den största anledningen till det stavades Robert Redford. Behållning var dock snarare berättelsen om Karen Blixen som jag minns att jag tyckte verkade ha varit en spännande kvinna. Jag försökte läsa Den afrikanska farmen, men gav upp. Många år senare, inför en resa till Kenya, började jag läsa den igen. Inte heller denna gång fastnade jag. Det här inlägget är alltså inte en hyllning till Blixen som författare. Istället är det som fri och självständig kvinna jag vill lyfta henne, för sådan verkar hon ha varit. Kanske undantaget i relation till Denys Finch Hatton som hon träffade på en middagsbjudning i Nairobi 1918. Karen och hennes man Bror Blixen hade bott utanför staden sedan 1913 på en farm som idag är museum och ligger i samhället Karen, döpt efter författaren. När jag besökte farmen vid foten av Ngong Hills 1998 var det ett ganska blygsamt museum med en utställning som blandade autentiska föremål från tiden då paret Blixen bodde där med rekvisita från filmen Mitt Afrika. Platsen var magisk och jag förstod Karen Blixens kärlek till den.

När Denys Finch Hatton avled i en flygolycka 1931 flyttade Karen tillbaka till sitt föräldrahem Rungstedlund norr om Köpenhamn. Ett hus som också är museum som jag besökte 2023. Då höll huset på att renoveras, vilket var synd, men intressant var att utställningen fokuserade på Blixens konst. Här fanns en del tavlor som med ett snällt ord kan kallas exotiska och visst blir det tydligt att Blixen levde i en annan tid, vilket påverkade hennes syn på människorna i Kenya. Det som gör att jag fascineras av Karen Blixen, trots vissa förbehåll, är kanske främst den drivkraft hon verkar ha haft. Hon började som konstnär, slog igenom som författare, reste till Afrika och drev där en farm. Visst hade hon en man fram till 1921, men han verkar helt ärligt inte ha bidragit med så mycket mer än syfilis, även om Lennart Hagerfors gör honom till mer än en misslyckad farmare och skitstövel i sin bok Drömmen om Ngong. Bror Blixen var en framgångsrik viltjägare och det är knappast en fjäder i hatten idag. Under tiden i Kenya genomförde han dock en rad jaktresor, inte sällan med kända gäster. Han var också en kvinnokarl av stora mått, men inte någon stabil äkta man.

Senare var Karen Blixen också en av initiativtagarna till Den Danske Akademi och en av akademiens ursprungliga 20 medlemmar. Hon var också väldigt nära att få Nobelpriset i litteratur. I en artikel av Kjell Espmark framgår att Blixen var nominerad redan 1950, men att det var först 1959 som hon var riktigt nära. Nobelkommittén var i princip enig när de presenterade förslaget att Blixen skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur. Kutym är att anta kommitténs förslag, men Eyvind Johnson reserverade sig och ansåg att det var dags för en italienare att få priset. Alltså hette 1959 års pristagare inte Karen Blixen utan Salvatore Quasimodo. I boken Kvinnor jag tänker på om natten skriver Mia Kankimäki om en rad kvinnor inom kulturen som inte fick den uppmärksamhet för sina verk som de kanske förtjänade. Kvinnor som kvinnor som utmanat sin samtids föreställning om vad som passar sig och är möjligt som kvinna. Som tar mer plats än som kanske är ”tillåtet”. Karen Blixen är en av dem.

Stafetten fortsätter med ett inlägg av Annette på Kulturkollo