Françoise Sagan

Det blev inte den klassikersommar jag hade tänkt mig (det blir sällan så) men inför Kulturkollo läser läste jag Bonjour Tristesse av Françoise Sagan och det är jag glad över.

Sagan skrev sin sommardoftade roman som tonåring och var 18 år när den publicerades 1954. Berättelsen om den 17-åriga Cécile som spenderar en sommar på Rivieran med sin pappa Raymond är på samma gång vardaglig och surrealistisk. Cécile har gått på internatskolan, en katolsk sådan och kontakten med pappan verkar ha varit sporadisk. Modern är död och istället dyker en lång rad mer eller mindre permanenta älskarinnor upp. Till Rivieran är det Elsa som följer med. En ung kvinna som Cécile inser är mer ett tidsfördriv för fadern än något annat. Så länge han bara träffar kvinnor han inte bryr sig om är hon lugn. Det är när Anna dyker upp som det blir annorlunda. Anna var vän till Céciles mamma och Raymond verkar äntligen ha hittat någon att älska som riktigt. Det är ingenting som Cécile känner sig bekväm med.

Vi vet egentligen inte så mycket om relationen mellan far och dotter som ändå är det centrala i berättelsen, men det intressanta i Bonjour Tristesse finns att läsa mellan raderna. Boken är kort, endast Céciles historia får utrymme och även om den går att läsa endast som en berättelse som pågår på raderna, finns det massor av underliggande antydningar som gör det här till en bok som kan läsas av många på olika sätt. Det är det som gör att en bok blir en klassiker som fortsätter att vara relevant. Jag tror också att det kan vara en bra bok för gymnasieelever och jag skriver genast upp den på min lista över klassiker som passar att läsa på gymnasiet.